Lagbanner
Krönika: Dags att våga vinna
Det är dags för Frölunda att börja våga vinna.

Krönika: Dags att våga vinna

Näst sist i serien och minst gjorda mål av alla lag. Föga smickrande, men tabellen ljuger tyvärr inte. Frölunda har varit lika dåliga som bristen på poäng visar. Viktigt att poängtera är dock att de finns olika sätt att förlora en match. På samma sätt som att det finns olika sätt att vinna.

Frölundas insats igår mot Luleå visade tyvärr det vi absolut inte får tillåta ske. Speciellt inte på elitnivå som detta är. Det vill säga ett lag som inte vill spela, inte kan spela och inte vågar spela. Man vinner inga matcher när så få presterar. Om Frölunda kan få ordning på dessa bitar är jag fortsatt optimistiskt till att det åtminstone kan bli en halvskaplig säsong + slutspel.
 
Problemet med Frölunda har länge varit att det hela tiden skall se snyggt ut. ”Lirarnas lag” där truppen oftast innehållit fler artister än genuint hårt arbetande vattenbärare/gnuggare. Ser vi till säsongens trupp tycker jag ändå att det finns en god balans. I t.ex. Mikael Johansson, Niclas Lasu, Joel Lundqvist och Per-Johan Axelsson så finns dessa karaktärer jag nyss nämnde. Spelare som inte är rädda att gå ner och täcka skott, göra sig obekväma. För att använda ett Wikegårdskt uttryck: ”Bo i ansiktet” eller ”käka puck”.
 
Det som fattats är att dessa spelare står för sådana här insatser. I varje match. Men även på varje träning för att på så sätt ”gå i bräschen” och skapa en positiv atmosfär.
 
Ett försök till liknelse:
Om Frölunda är totalfotbollens Holland, inom ishockeyn, så borde de kanske titta lite mer på vad som gjorde de träskorsprydda lyckosamma i sommarens VM-slutspel. Det vi såg av Holland kunde vi till en början inte riktigt känna igen. Den där fantasifulla, tekniska gladfotbollen med stormande ytterbackar, ett följsamt passningsspel som involverade hela laget fanns förvisso där, stundtals. Men vi såg även ett Holland som backade hem, säkrade defensiven och låg väldigt tajt i sina positioner. Väntade på rätt läge att attackera. Ett spelsätt som de, trots segrar genom hela gruppspelet, fick försvara för press och övrigt mediafolk.
 
Holland spelade tråkigt sades det.
 
Och det är kanske precis det som kan bli Frölundas vändning?
 
Att gå tillbaka till "the basic stuff". Spela hårt, tufft, fysiskt, ”kanadensiskt”. Slänga in puckar mot mål med trafik framför. Vid eventuella returer, se till att vara först på dem. Återigen ”bo i ansiktet” på motståndarna. Frölunda måste bli obekväma att möta istället för att ses som röda koner att åka slalom runt. Och inte att förglömma: En match pågår i 60 minuter och det gäller således att varje enskild spelare ser varje match som deras sista match för säsongen, det vill säga, lägger ner hela sin själ och offrar blod, svett och tårar för lagets bästa.
 
Det finns ingen mirakeldryck i kylskåpet som står och väntar, utan det är ett genuint hårt arbete som krävs. Att våga tro på lagets förmåga, våga misslyckas och våga vinna.  

Erik LundinNiclas_Norlindh@hotmail.com2010-10-11 20:06:37
Author

Fler artiklar om Frölunda

Mellan hopp och förtvivlan