Krönika: "Dragkedjan" tillbaka - nu lyfter vi
Frölunda hade avslutat en fiaskosäsong genom att med nöd och näppe klara sig undan spel i Kvalserien via vinster i de tre avslutande matcherna. Månaderna hade gått och sommaren hade slagit in – tiden på året som i hockeysammanhang kallas för ”Silly Season”. Frölunda hade gått smått otroliga 65 miljoner kronor back på två säsonger mycket tack vare alldeles för dyra spelarlöner. Därför ändrades värvningsstrategi och istället skulle det satsas på "Goa Gubbar" - spelare från Göteborgstrakten.
Verkligheten hade kommit ikapp Frölunda HC. Trots att klubben hade haft flera säsonger i rad av dåliga sportsliga resultat fortsattes det att köpas dyrt – så dyra att när det sportsliga inte gick vägen så sjönk ekonomin i botten. På bara två säsonger hade föreningen gått 65 miljoner kronor back – en smått osannolik siffra. Mycket senare, bara för någon månad sedan, visade det ju sig vara ännu värre då Mats Grauers tog ett lån på 20 miljoner kronor för att undvika att Frölunda HC gick i konkurs.
Av självklara skäl – också mycket beroende på att den dåvarande sportchefen Kent Norberg (numer i Timrå IK) inte längre satt kvar på sin plats – var man tvungen att ändra strategi. Inte längre hade klubben samma kapital att röra sig med. Det fanns alltså inte längre pengar nog att göra dessa storvärvningar som skulle ge Göteborgs folk guldhopp inför stundande säsong.
Istället satte klubben ut en klar strategi. Man skulle värva billigare – men framför allt smartare och med mer hjärta. Från att ha haft en trupp full av spelare från andra städer – i många fall från utlandet – skulle majoriteten ha någon slags koppling till Frölunda HC och Göteborg.
Spekulationerna gick hos bådekvällstidningar och på internetforum. Många hade blicken bakåt i tiden och det spekulerades om en tidigare mycket framgångsrik kombination. Joel Lundqvist, Jari Tolsa och Magnus Kahnberg; den så kallade ”Dragkedjan”. Och det är också den som den här krönikan egentligen skulle vara tillägnad.
Kapten Joel Lundqvist fanns ju redan i truppen då han hade anlänt från några år i Dallas Stars bara säsongen innan. De två andra rackarna; Jari Tolsa och Magnus Kahnberg fanns båda inom räckhåll. Jari Tolsa fanns nere i chokladasken i Linköping medan herr Kahnberg satt och sög på halstabletter och drack Gevaliakaffe i Läkerol Arena. Nu hade båda utgående kontrakt med sina respektive klubbar – skulle de komma hem och göra barndomskompisen Lundqvist sällskap i jakten på LeMat-pokalen?
Offentliggörandet om Jaris återkomst kom relativt tidigt ut på Frölundas hemsida. Detta gjorde självklart att spekulationerna om en återförenad dragkedja slog i taket. För inte skulle väl klubben värva hem en tredjekedjespelare i Jari om man inte plockade med sig Kahnberg samtidigt?
Det dröjde och dröjde innan Magnus blev klar för Frölunda. Som supporter till laget hade man väntat på det där beskedet – men i och med att det hade dröjt en så lång tid så började man fundera; skulle det inte bli någonting?
När de tre officiellt återigen spelade i samma förening, och i Frölunda, var det hos supporterskaran inget att snacka om. Enligt dem skulle de tre återigen spela tillsammans. Det var många glädjetjut – men också många som var lite negativa. Spelarna hade varit ifrån varandra under lång period och på det viset förändrats som ishockeyspelare. Om det inte alls klickade den här gången – då skulle man ju förstöra allt det fina som en gång byggdes upp.
Den 11:e augusti, dagen då försäsongsmatcherna drog igång (hemma i Frölunda Campus mot Eisbären Berlin) var så ”Dragkedjan” återförenad för första gången sedan säsongen 2005/2006. 2187 personer fick se när Magnus Kahnberg – snyggt assisterad av Joel Lundqvist – gjorde sitt första mål som Frölundait sedan återkomsten.
Självklart gör inte en poäng någon hel säsong och det var verkligen inte säkert att kemin fortfarande fanns – men när ”Dragkedjan” åter igen levererade i matchen därpå mot Tappara steg nog varje Frölundaits förhoppningar.
Ni alla vet sedan hur det fortsatte. Visserligen hände det att någon av de tre var indisponibel på grund av skada – men så fort de var sammansvetsade så hände det saker på isen.
Även när det riktiga började, alltså Elitseriesäsongen 2011/2012 visade firma Magnus, Joel och Jari var skåpet skulle stå. Poängen rullade in, spelglädjen var total och POP-kedjan – den man annars kanske skulle ha trott skulle ha varit den ledande i laget – fick stå åt sidan i rampljuset.
När Karjala Cup stod för dörren och uttagningen av spelare skulle ske så var föga förvånande både Joel Lundqvist och Magnus Kahnberg med. Per Mårts, Tre Kronors förbundskapten, hade sett det alla andra hade sett och efter tre- respektive fyra års landslagsfrånvaro för de båda var det alltså dags igen.
…trodde de.
Den veckan då landslagstruppen blev uttagen inkluderad var nog den mest absurda i Frölundalägret på bra länge. I en match då Frölunda blev gästade av Markus Näslunds bygge vid namn Modo Hockey råkade Joel Lundqvist ut för en armbåge i ansiktet. En armbåge som skulle hålla honom borta från spel i en hel månads tid.
Självklart (pust…) slutade ju eländet inte där. Två dagar senare, då Frölunda återigen spelade hemma och då mot Linköpings HC, råkade vi ut för nästa stjärnsmäll. Matchen stod och vägde vid 1-1 efter mål av Patrick von Gunten och Andreas Jämtin när Magnus Kahnberg får pucken vid offensiv blålinje. I en duell med två spelare kommer en tredje spelare in och tacklar Kahnberg i huvudet – samtidigt som Magnus själv kollar åt ett helt annat håll och inte alls är beredd på att få en smäll. Hjärnskakningen får han direkt vid tacklingen vilket medför att han faller handlöst ner i isen – en smäll som orsakar ännu mer skada i form av utslagna tänder och ett stort jack i pannan.
På bara några dagar hade allt som var så underbart, med en toppkedja i Elitserien och två spelare uttagna i landslaget, blivit det största antiklimax du kan tänka dig. Förutom att båda två missade sin chans att åter få representera Tre Kronor så tappade också Frölunda sin bäst fungerande kedja. Något som också skulle visa sig – klart och tydligt…
Ni vet vad som hände härnäst. Vi förlorade match efter match och självförtroendet sjönk allt vad det led. Numer var det tvunget att Mathis Olimb och Fredrik Pettersson skulle ösa in poäng – samtidigt som Frederik Andersen där bak i kassen inte hade något annat val än att stoppa varenda puck han fick mot sig.
Skadorna fortsatte komma. Lagets två mest framgångsrika backar kom ur spel – och Frederik Andersen missade en månad på grund av en spricka i foten.
Nu har vi entrat ett nytt år och så sakteliga börjar det ljusna. Andersen är åter i mål, Pierre Johnsson comebackade och stod för en godkänd insats mot Linköping och Joel Lundqvist är ju tillbaka sedan några veckor. Laget inledde året på bästa sätt med en vinst – och när nästa match spelas verkar det som att ”Dragkedjan” åter igen – efter en lång period ifrån varandra – spelar tillsammans.
Vi bör vara medvetna och ha i åtanke att det kommer ta några matcher innan Magnus åter i samma slag, men ändock; den mest framgångsrika kedjan som laget haft sedan 24-30-71 verkar inom kort kunna spela ihop igen.
Jag kan i alla fall urskönja en viss positivitet och förhoppning inom mig. Efter en tung period är Frölunda åter tillbaka i gott slag. Och be nu till alla Gudar som finns att ”Dragkedjans” alla beståndsdelar håller säsongen ut.
