Oavgjort på nytt för Frölunda
För första gången den här säsongen spelade Frölunda inför en femsiffrig publiksiffra. Till råga på detta var det lördagseftermiddag och därmed uppdukat för fest. Matchen var dock inte fullt värdig förutsättningarna utan jag vill hävda att de betalande kan utkräva mer av hemmalaget. Slutresultatet skrevs till 2-1 i Södertäljes favör, men först efter förlängning och därmed är Frölunda, efter ordinarie tid, alltjämnt obesegrade sedan premiären.
Period 1
Matchen började inte riktigt på det viset vi Frölundaiter hade hoppats på. Södertälje inledde med att sätta press på Frölunda och en tidig utvisning på Oscar Hedman hjälpte ju inte heller hemmalaget. Efterföljande power play blev dock fruktlöst för Södertälje och farligaste läget hade faktiskt Mika Pyörälä då han skrinnade till sig ett ”halvfriläge”. Skottet missade dock målet med knapp marginal.
Det spelövertag och grepp om matchen för Södertälje som PP:t ledde till gjorde Frölunda-spelarna ängsliga och detta märktes inte minst i egen zon där det var påtagligt att ingen ville ha pucken. Det kändes som att gamla synder gjorde sig påminda och det är precis vad vi inte vill se nu i år. Räddningen här var Jocke Lundström som uppenbarligen konserverat formen från HV 71-matchen och var lugnet personifierat.
Efter halva perioden fick Tomi Kallio ett kanonläge då han fri i slottet satte pucken i bröstet på SSK-målvakten som för dagen var Pontus Sjögren. Positivt omnämnande bör Christoph Schubert få för den fina passningen som öppnade upp läget för Kallio.
Kort efter detta fick Frölunda chansen i Power Play och efter att första minuten av detta präglats av slarvigt spel fick man under minut två ordentligt tryck mot SSK-kassen. Tomi Kallio och Tobias Viklund var de två med bäst chanser.
Det kändes som att Frölunda nu var på väg att verkligen ta över taktpinnen och då Södertälje i detta skede drabbades av ännu en utvisning kändes det som ett ypperligt läge för Frölunda att peta in den så viktiga 1-0-pucken. Av detta blev det dock intet och PP:t var direkt uselt, tillbaks på ruta ett med andra ord.
När alla väntade på att ”hesa Fredrik” skulle förkunna att första perioden var till ända smed ”finn-kedjan” planer som nästan Charles Ingvar Jönsson skulle avundats. Anfallet startades genom en fin uppåkning av Riku Hahl och avslutades med att denne kunde servera Toni Koivisto som fann sig själv relativt fri i slottet. Pucken satt emellertid inte på bladet utan Koivisto fick visa prov på fotbollskunskaper då han på sant ”Litmanen-manér” dämpade passet på insidan av skridskon och det, snabba, efterföljande skottet borrade sig in otagbart för Sjögren i det bortre krysset. Ett psykologiskt viktigt 1-0-mål alltså då klockan stod på 19.41.
Period 2:
Andra perioden var avsevärt mycket mer öppen än den första och inledningsvis skapades relativt farliga målchanser för båda lagen. Målen uteblev dock, vilket berodde på dels bra målvaktsspel, dels på viss oskärpa i avslutningslägena.
Perioden går i ett raskt tempo med få avblåsningar. Känslan var dock den att de lägen som Södertälje skapade kom efter tillfälligheter medan Frölundas chanser var resultatet av längre och något mer organiserade anfall. Jag vill dock reservera mig för det här något då det mycket väl kan varit mitt Frölunda-hjärta som skickade impulser och intryck till hjärnan.
Efter drygt halva mittakten åkte Tomi Koivisto ut två minuter för en hakning och det PP som följde blev en pärs sett ur Frölunda-ögon. Konstant tryck mot Frölunda och framför allt Jocke Lundström medförde att antalet grå hårstrån på huvudet med lätthet fördubblades. Nämnde Lundström agerade dock fortsatt mycket stabilt och det är sällan han släpper farliga returer, något som är oerhört viktigt hos dagens målvakter.
Efter utvisningen hade Frölunda väldigt svårt att komma in i matchen igen och det var först under de sista skälvande minuterna man kunde säga att spelet ånyo jämnat ut sig. Perioden förblev hursomhelst mållös och den 1-0-ledning hemmalaget gick in med till periodpausen får anses varit smickrande och tacket bör framförallt riktas till Lundström som, med rätta, haussas mycket i det här referatet.
Period 3:
Inför tredje perioden intervjuades Stephan Lundh av Canal + och underströk då att man ville se ett rakare spel med snabbare spelvändningar. Knappt hann han ta plats i båset innan SSK hade kvitterat. Matchuret stod då på 46 sekunder och ordspråket ”släkten är värst” fick tas till bruk eftersom målet signerades Patrik Carlsson som är fostrad i Kungälvs IF och har en bakgrund som Frölunda-spelare. Avslutet var kliniskt och liknade lite det vi fick se av Koivisto i första perioden så Lundström kan inte lastas något för debaclet.
Södertälje fortsatte sätta press på Frölunda och etablerade tryck i anfallszongång på gång. Det här avtog dock och då var det istället Frölundas tur att ta tag i taktpinnen. Många fina målchanser vaskades fram och det låg ett 2-1-mål i luften. Det här trycket bedarrade på slutet av perioden och tredje hemmamatchen i rad (av totalt lika många under säsongen) gick till förlängning.
Period 4:
Förlängningsakten var nära att börja på samma sätt som föregående period, nämligen med ett mål i baken efter 46 sekunder. Det var exakt så lång tid det tog för bortalagets Robert Carlsson att via snabb skridskoåkning skaffa sig ett friläge. Den prestationen överträffades endast av Jocke Lundström som var mycket följsam.
Lundström kunde dock inte förhindra SSK:s avgörande dryga minuten senare. Det hela föranleddes av ett jätteläge för Frölunda där stora bössan laddades från fritt läge mellan blålinje och ”slott”. Dessvärre hoppade pucken retfullt över klubban och gav bortalaget ett 2 mot 1-läge. En fin sidledspassning från Seppänen över till Linus Videll avslutades med en styrning upp i krysset. Det var absolut högsta klass på det avslutet och inte heller denna gång kunde Lundström på något vis lastas för baklängesmålet.
Sammanfattning:
Inledningsvis skall det sägas att hemmalaget stod för en högst slätstruken insats, men där samtidigt Södertälje genomförde en mycket smart bortamatch och inte gav bort något gratis. Frölunda hade svårt att hitta motmedel mot SSK:s spel och det är oroväckande att laget har så förtvivlat svårt att bärga trepoängare. Positivt är dock att man fortsatt är svårslagna, vilket inte minst de fem raka matcherna med poäng nu vittnar om. Men som sagt, några fullpoängare hade varit välkomna och först då kanske vi kan lämna bottenregionerna och sikta uppåt istället. Det är ju så mycket trevligare där uppe, tycker ni inte det?
Bäst för dagen bland hemmaspelarna var tveklöst Joakim Lundström och det skall bli intressant att se huruvida firma Johansson/Lundh vågar flytta på honom till nästa match eller inte. Oavsett vilket är jag övertygad om att vi återigen kommer få se en förstklassig målvaktsinsats. Antingen av Lundström som för tillfället är het som ett strykjärn, eller av ”Honken” som säkert brinner av lust efter att få visa vad han går för.
Matchfakta:
Frölunda Indians – Södertälje SK 1 – 2 (1-0, 0-0, 0-1, 0-1)
Första perioden:
(19.41) Toni Koivisto (Riku Hahl, Mika Pyörälä)
Andra perioden:
-
Tredje perioden:
1-1 (40.46) Patrik Carlsson (Ryan Lasch)
Fjärde perioden:
1-2 (62.22) Linus Videll (Timo Seppänen, Patrik Carlsson)
Skott: 24-34 (9-10, 8-10, 5-10, 2-4)
Utvisningar, Frölunda: 2x2 Södertälje: 2x2
Domare: Thomas Andersson
Publik: 10.105
