Rödgrönvita tankar, del 4
Matchen mot Skellefteå kan ha varit bland det märkligaste svensk hockey har skådat. Trots att Frölunda blev utspelat nästan hela matchen så kändes förlusten som det snöpligaste och märkligaste på mycket, mycket länge. Tre insläppta mål i PP ska bara inte få ske. Varför blev det som det blev?
Låt oss backa bandet lite först. Matchen mot New York Rangers
Ett jippo.
En plojmatch.
Ett legends återkomst.
Matchen borde inte få ha ägt rum.
När man fick höra att en av världens mäktigaste och största hockeyklubbar skulle komma till Göteborg för en träningsmatch mot ett i sammanhanget litet Frölunda så kändes det stort. Väldigt stort. Frölundas kanske störste och populäraste spelare genom tiderna skulle återvända till Scandinavium där han genom året givit och fått så mycket kärlek. På något sätt var det ju självklart att Kung Henrik skulle få äntra Scandinaviums is igen när nu chansen gavs. Jag har ganska svårt för jippon. Att premiären i NHL återigen ska spelas i Europa är inget annat än ett jippo, ett märkligt försök att visa upp och göra reklam för en liga som alla redan känner till och som väldigt många redan följer utanför Nordamerikas gränser. Frölunda-New York Rangers var just ett sådant jippo som tyvärr kan visa sig kostsamt för Frölunda i fortsättningen.
Jag såg bara första perioden men det var tydligt redan efter fem minuter att båda lagen spelade på runt 70-80% av sin kapacitet. Frölunda för att man hade match mindre än 24 timmar senare i Skellefteå ca 120 mil från Göteborg, New York för att premiären nalkas och ingen av spelarna vill dra på sig en skavank som gör att man missar premiären och att den tre veckor långa europaresan skulle vara förgäves. Rangers vann med 4-2. Scandinavium var nästan fullsatt. Henrik var kung av Göteborg igen. Han fick den hyllningen han förtjänade och fick känna kärleken från alla fans igen. Alla nöjda och glada? Nej inte jag. Det kanske kan tyckas en smula löjligt, men nu var faktiskt Frölundas fantastiska svit bruten, om än i en träningsmatch mot ett lag från NHL. Man skulle stå på is 21 timmar efter matchslut. En av säsongens svåraste bortamatcher långt åt helvete uppe i norr. Jag hoppades att Frölunda inte skulle visa trötthetstecken trots detta, man är ju ändå vältränade och etablerade idrottsmän men jag anade oråd, och tyvärr infriades det.
Att släppa ett mål i powerplay är dåligt. Att släppa två är värdelöst. Att släppa tre ska inte finnas på kartan. Frölunda förlorade med 3-2 efter att man släppt just tre baljor i spel med en man mer. Något sådant får bara inte hända om man vill ha något i Elitserien att göra, allra minst om man har ambitionen att vinna den. Man blev som sagt utspelade och många stunder förnedrade av ett piggt Skellefteå. Men det verkade trots allt gå vägen tack vare denna makalösa danska målvakt. Men, så gjorde sig Rangers sig återigen påmind. Man kan kalla det juniormisstag eller bara rent jävla slarv på grund av sega ben och segt huvud. Jag väljer det senare. Det var uppenbart redan från start att spelarna inte var 100% fräscha i ben och kropp och detta renderade i kraftigt övertag för Skellefteå, men att man inte ens var 100% fräscha i huvudet kom att visa sig helt avgörande och när slutsignalen ljöd så kunde varenda frölundait snopet bara kunde konstatera "vad var det som hände"?
Jag var bara förbannad rent ut sagt.
När jag såg spelschemat och att matchen mot jänkarna skulle spelas dagens innan lördagens match så blev jag bårde arg och förvånad. Varför säljer man sig på detta sättet? Varför måste man rätta sig för att stora starka New York Rangers vill spela just på fredagen? Det kunde ju knappast handla om ekonomi, för Mats Ahdrian gjorde tydligt klart att man även vid fullsatt inte skulle komma att göra en nämnvärd vinst. Eller så vänder man på det. Är Frölundas ekonomi verkligen så himla svag att man grabbar tag i vart enda pengahalmstrå som delas ut. Jag vet inte.
Det jag vet är att matchen mot Rangers kostade oss mycket mer än vad hyllningen av "Henke" kanske var värd. En svit bröts, ytterligare skavanker på ett gäng spelare samt en rejäl knäck i självförtroendet i powerplay, ett självförtroende som precis hade börjat repa sig efter matchen mot Timrå. Jag skyller absolut inte förlusten mot Skellefteå på matchen mot New York, men jag är förbannad på att man inte gav sig själva en ärlig chans.
Nu väntar ett gäng otroligt tuffa matcher mot bland annat Färjestad, Linköping, Djurgården och HV71 med start på tisdag mot regerande svenska mästarna från Karlstad. Det är först nu som vi kommer få en ordentlig fingervisning. Är Frölunda ett lag som kan slåss om pokalen till våren? Klarar laget att vända motgången mot Skellefteå till en framgång mot ett Färjestad med krisstämpel? Denna veckan kommer förhoppningsvis en rad frågetecken att rätas ut och jag tycker vi börjar redan på tisdag.
ÄLSKA FRÖLUNDA!