Aldrig Hata - Bara älska?
Den senaste tiden har ämnet 'hat' fått stort utrymme, både i media och i olika hockeygrupper på Facebook. Förra veckan blev det en stor grej av att Skellefteås supportergrupp North Power skrev en text om sin avsky för rivalen Björklöven. Vissa menar att hatet är en naturlig del och att det ska finnas hat mellan rivaler. Andra menar att hat bara leder till oroligheter och bråk i samband med matcher.
Igår blev Niklas Lihagen klar för BIK Karlskoga. Samma förening som han mötte 2009 då han fick hjärtstopp på isen och människor i BIKs klack ropade "Låt han dö!". Övergången har väckt många reaktioner på sociala medier. Hur känner de som önskade livet ur honom, att han nu ska dra på sig deras tröja och representera deras klubb?
Så vad är egentligen OK? Hur långt får man gå? Var går gränsen?
Personligen måste jag medge att jag är kluven i frågan. Jag har själv suttit många gånger och hatat motståndare. Aldrig önskat livet ur någon dock. Men visst fan finns det spelare man inte tål. Jag satt i Scandinavium och totalsågade Jakob Silfverberg under slutspelet 2012 och skämdes över att Fölunda hade åkt ut mot ett så "uselt" lag som Brynäs. Brynäs tog SM-guldet och Silfverberg gjorde 20 poäng i slutspelet. Sedan dess huserar killen i NHL och har producerat ca 200 poäng. Mitt hat mot Silvferberg grundade sig helt klart i avundsjuka och oftast är det väl så. Hade han spelat i mitt lag så hade jag älskat honom.
Det bästa exemplet är nog Jimmie Ericsson. Karln går mig fullständigt på nerverna. Hans spelstil stör mig. Hans flin stör mig. Bara att han finns på isen gör mig irriterad. Men om man ska kolla objektivt på det hela så är han ju bara Skellefteås svar på Joel Lundqvist. Han kan producera poäng, han sliter som ett djur och om det krävs så är han en gris. Allt för att få motståndarna ur balans, allt för att vinna. Men med allt ovanstående sagt, så har jag fortfarande en enorm respekt för Jimmie. Det räcker med att kolla hans meritlista för att få det svart på vitt att han är en fantastisk ishockeyspelare. Och ska man tänka ett steg längre; Vad ger mig rätten att önska livet ur honom? Han har ju en familj precis som jag. Och till syvende och sist så är det ju "bara" ishockey vi pratar om. Jag anser att man måste lära sig se skillnad på hockeyspelaren XXXX och människan XXXX.
Frölundas klack, Goa Gubbar har mottot 'Aldrig Hata - Bara Älska'. Om det följs till 100%? Självfallet inte! Men grundtanken med mottot är något jag verkligen gillar. För är det något jag verkligen inte förstår, som blir en större och större del av supporterkulturen inom sport överlag, så är det att väldigt många "supportrar" lägger mer tid på att hata sina motståndare och motståndarnas fans, än att stötta sitt eget lag. På vissa arenor och i vissa hallar hörs fler hatramsor om laget på andra sidan, än hejande ramsor om laget man är där för att stötta.
Självklart ska man pika varandra! Gliringar är en del av sporten. Och om vi alla var överens om allt, så försvinner ju själva grunden till att en sport finns från första början. Som att Joel Lundqvist kallas för den sämre och mindre snygga brodern. Eller att Anton Hedman får stå ut med att kallas för gris. Men att gå från den nivån till att faktiskt önska livet ur någon, det är för mig obegripligt.
Till sist vill jag ställa några frågor till er som läser detta. Det hade varit intressant att få igång en seriös diskussion om ämnet.
1. Hur långt får man gå? Vad får man kalla en spelare/säga om en spelare? Är det OK att ropa "låt han dö!" i stundens hetta?
2. Kan ni nämna en eller ett par spelare som går er på nerverna? Och vad är det som gör att just den/dessa spelaren/spelarna går er på nerverna?
3. En spelare som din klubb absolut INTE får värva! Vem? Varför?
