En hyllning till männen bakom Sveriges bästa hockeylag
Tänker i denna text hylla de som kanske inte syns allra mest men som betytt otroligt mycket
Följ mig på twitter: @PhilipGlucksman
Det kanske är fler tillsammans med mig som har svårt att njuta när man tittar live på själva matchen. Igår var jag nervös nästan hela vägen fram till 19:30 i tredje perioden. Alla har dock inte samma oro, för min far och dotter som jag såg finalen tillsammans med somnade till och med i tredje perioden, så säkra var de på en vinst.
Jag får ändå säga att den där nästan paniken som uppstår när jag ser att Frölunda tuggar på men inget händer infann sig inte. Detta för att jag såg tidigt att Frölunda var smarta och Skellefteå mindre smarta. Skellefteå körde på från början med 110%. De forecheckade, de pinchade med backarna, de sa i pausen att de spelar exakt så som de tänkt och planerat. Tyvärr hade de inte tänkt tillräckligt eller planerat särskilt bra. Gång på gång gick de bort sig och Frölunda bjöds på fler lägen i första perioden än jag sett dem få på en hel match i grundserien. De tre första målen i period ett var nästan bara rena frilägen och de hade faktiskt två till från Anton Axelsson och Ryan Lasch som inte resulterade i något mål. Nu kommer många säga att man inte skall sparka på de som ligger ner eller förlorarna i detta fall men Skellefteå hade NOLL självinsikt. De körde på som vanligt och Frölunda chippade ut eller slog långa pass som skapade bra mycket farligare lägen än Skellefteås snurrande.
Jag såg en Champions League semifinalserie 2013 mellan Bayern München och Barcelona som påminde mycket om matchen igår. Bayern vann med sammanlagt 7-0 och Barcelona fattade ingenting, de spelade runt runt runt som de alltid gör men skillnaden var att när Bayern väl fick bollen gick det snabbt och direkt till anfall. Kändes som Skellefteå är så vana att dominera med sitt spel att de inte har självinsikten att se när det inte fungerar.
Hyllning till männen bakom
Om jag inte njöt under matchen så njöt jag desto mer efteråt och idag när man läser spaltmeter med hyllningar till laget. Johan Sundström, given i mina ögon vinnare av priset som bästa spelare i slutspelet är självklart i topp. Johan Gustafsson som var utskälld efter andra finalmatchen är en annan. Poängkungarna Ryan Lasch och Artturi Lehkonen är andra som självklart skall hyllas. Själv har jag sagt att hela backbesättningen och grovjobbarna är de som skall ha de största hyllningarna.
Nu vill jag dock ge det största berömmet till Mats Grauers och övriga i styrelsen. De som fick upp Frölundaskeppet på rätt kurs när man återigen var på väg och nära katastrof. Styrelsen Mats Grauers Tom Johnstone, Peder Schumacher, Kurt Carlsson, Anders Jansson, Johan Wilkens och Håkan Andersson är personerna bakom denna nya Frölunda succé. De är dessa män som för cirka fyra år sedan drog upp riktlinjerna och tog de tuffa besluten. Därför skall de hyllas extra mycket.
Det kan ju knappast har varit ett lätt beslut att sparka Mats Ahdrian 2011. Ahdrian som varit så hyllad efter sina SM-guld 2003 och 2005. Att inte förlänga med tränaren Kenta Johansson 2012 som ändå lyckats hålla kvar ett lag som varit helt felkomponerat i flera år var nog heller ingen fest. Att flytta på trokännaren Christer Kjellgren som spelat och jobbat i klubben sedan 1977 måste nog ändå varit det tuffaste beslutet att ta.
Sen att befordra den dåvarande assisterande tränaren Christain Lechtaler som GM måste orsakat många sömnlösa nätter. Den då oprövade Lechtaler visade sig dock vara gjord av det rätta virket. Att sen bryta spelarkontraktet med Fredrik Sjöström och anställa honom som scout har av bara farten blivit en succé i sig för alla parter. Att sedan fortsätta med att övertala juniorkronornas tränare Roger Rönnberg som tidigare aldrig varit ensam huvudtränare för ett SHL-lag måste ha känts som att gå all in med sju två på handen i poker. Att sedan året efter med endast en kvartsfinalförlust i ryggen erbjuda honom förlängt kontrakt till 2019 (!) måste gjort att några till en början tappade håret i styrelsen.
Resultatet blev dock succé. Då har jag inte ens nämnt kanske den viktigaste personen av alla, Pär Edlund (fystränare). Det är Edlund som ytterst ansvarig att Frölunda hade lika mycket kräm i benen i femte finalmatchen som man hade i första matchen för säsongen mot Rögle. Att Artturi Lehkonen som själv sa att han lagt på sig minst 5kg muskler över sommaren slog Daniel Alfredssons poängrekord i slutspel har nog Edlund en stor förtjänst i. Att 29årige Ryan Lasch orkar att forechecka och backchecka mer än han någonsin gjort i sin karriär är inte en tillfällighet. Att Joel Lundqvist 34år gammal länge såg ut som han var 24år är nog den största förvandlingen. Den individuella listan på Pär Edlunds resultat kan göras 27 spelare lång. I Frölundas trupp ingår dock endast 26, den 27e såg jag igår efter matchen när hans lag Dallas tog sig vidare till kvartsfinal genom att slå ut Minnesota. Jag pratar om Mattias Janmark som nu spelar i andra kedjan tillsammans med bland andra pånyttfödde Jason Spezza. Igår kändes det som Janmarks ben aldrig slutade att gå. Jag såg ingen på isen som trampade mer än honom och där har nog Janmark som ansågs vara lat innan han kom till Frölunda en hel del att tacka Edlund för.
Nu ses vi på Götaplatsen idag 17:30 för att hylla dessa hjältar och jag hoppas även man får se männen som hittills hållit sig i bakgrunden stå där och att ta emot folkets jubel.
