Guldglädje - Tankar om en magisk säsong
"Man vaknar upp med glädje eller sorg, en kamp som etsar sig kvar. Att få känna gemenskap, mellan hopp och förtvivlan, en känsla så oslagbar. Varje år alltid lika förväntansfull, att få se er bära hjälmar av guld.."
Låtskrivaren Dan Feiff och sångaren Peter Simson sätter verkligen ord på mina känslor, med sin Frölundahymn som varit med oss sedan 2011. Men just idag kan vi plocka bort ordet sorg. Idag vaknade jag enbart med en känsla av glädje.
Inför säsongen släppte Frölunda en video där Ryan Lasch var berättarröst. "This is our city. This is Frölunda Indians from Gothenburg. You should know us by now." Bara tanken på den videon ger mig gåshud över hela kroppen. Jag skrev en text om Ryan 28 augusti, efter att jag träffat honom under försäsongsturneringen Strömstad Hockey Classic. Jag avslutade min text så här:
"Men nu är försäsongen över. På torsdag börjat allvaret och då läggs ödmjukheten åt sidan och Ryan Lasch från videon kommer tillbaka och jag hoppas att han har fått med sig sina lagkamrater på sitt spår - För då mina vänner, då kan det här bli en väldigt rolig säsong som Frölundait."
Ryan Lasch gjorde den här säsongen 91 poäng på 75 tävlingsmatcher. Han vann poängligan i grundserien, han vann poängligan i CHL och han vann poängligan i Sm-slutspelet och blev utsedd till slutspelets MVP. Igår fick han lyfta både Stefan Liv Memorial Trophy och Le Mat-pokalen. Men det viktigaste av allt - Han fick med sig sina lagkamrater på sitt spår och vi, mina vänner, vi fick uppleva den där magiska känslan igen. Det blev precis en sån där säsong som man drömmer om.
För egen del har den här säsongen innehållit några oförglömliga ögonblick. Jag fick äntligen se Frölunda vinna ett guld i Scandinavium. Inramningen i CHL-finalen var magisk. Med Goa Gubbar och Sektion 84 som manade på hela arenan att sjunga. Med över tusen tillresta tyskar som hejade fram München. Med en Samuel Fagemo som klev in i sitt livs första stora final och inledde målskyttet.
Sen fick jag äntligen uppleva en Sm-final på plats. Jag fick se Joel Lundqvist göra mål inför ett kokande Scandinavium. Jag fick se inhoppande guldhjälten Johan Gustafsson storspela mellan stolparna. Jag fick se spelare offra sig för varandra, samtidigt som hela arenan stod upp som en stor familj. "Att få känna gemenskap mellan hopp och förtvivlan" har väl aldrig passat in bättre.
Sen igår, från TV-soffan, fick jag se laget göra det igen. Max Friberg gjorde sitt livs match. Mats Rosseli Olsen gick från mållös i 15 matcher till poängkung på en kväll. Patrik Carlsson, som varit bra hela säsongen, var kanske bäst av alla. I målet hade JG bestämt sig att guldet skulle hem till Göteborg. När Friberg satte 5-2 började känslan komma på riktigt. "Det här kan ju gå vägen!" När Rosseli Olsen skickade in 6-2 i tom bur trillade poletten ned helt. "VI VINNER!"
När slutsignalen gick och Johan Gustafsson slängde av sig skydden kom det en glädjetår i soffan. "Det är bara hockey". Jag vet inte hur många gånger jag har hört den meningen. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt intala mig den meningen när det gått tungt. Och visst, det är bara hockey. Problemet är att för mig är hockey allt. Hockey är gemenskap, genom glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Scandinavium är min frizon och Frölunda mitt lag.
Jag skrev en annan text inför säsongen. En text om lagbygget 2018/2019. Och jag avslutade den så här:
"Våga tro att i år är vårt år. Vi är Frölunda och vi ger oss aldrig! Mot Götaplatsen!"
Vi ses på Götaplatsen 17:00 mina vänner.