Jonathan Sigalet - Backen som hade DET
Läser man igenom Jonathan Sigalets meritlista så går läsningen ganska snabbt. Ett Sm-guld och två CHL-titlar med Frölunda är det som sticker ut. Men ser man till helheten så var Jonathan Sigalet så mycket mer som ishockeyspelare. Han hade DET.
I sociala medier kan man ganska ofta läsa kritik mot Frölundas sportsliga ledning. Många anser att Fredrik Sjöström som sportchef sällan värvar rätt spelare. Självklart finns det exempel på värvningar som inte fungerat i Frölunda, men å andra sidan finns det många exempel på värvningar man till en början lyfte på ögonbrynen åt och tänkte: Hur f-n tänker karln nu!? För att senare inse hur briljant värvningen faktiskt var.
Det tydligaste exemplet kanske var David Printz, som kom till Frölunda under andra halvan av säsongen 2018/2019 och knäppte alla på näsan genom sitt rejäla spel och sin papparoll i laget.
Ett annat är Joey Crabb - En fysisk forward som inte kom till sin rätt i Växjö, men som var otroligt viktig för Frölunda när laget vann guldet 2016.
Den här säsongen tycker jag man säga samma sak om Jens Olsson. Oj, så kritiska många var, mig själv inkluderad, när Frölunda släppte nyheten att backen från Skåne var klar för föreningen. Med facit i hand tycker jag Jens Olsson gjort en väldigt bra säsong och har varit en bra back både offensivt och defensivt.
Med i den här kategorin av spelare hamnar Jonathan Sigalet, som innan sin tid i Frölunda hade avverkat spel i både NHL, AHL, KHL och Luleå. En imponerande lista visserligen. Men han hade aldrig vunnit något stort. Under sin första säsong i Frölunda fick han vinna CHL. 2018/2019 vann han både CHL och Sm-guld. Han fick kröna en lång, imponerande karriär, som det som alla ishockeyspelare vill; som vinnare.
Jonathan Sigalet kommer inte kommas ihåg för något flashigt spel, häftiga finter, snygga mål. Men han kommer kommas ihåg för sin offervilja, sin kämpaglöd, att göra allt i sin makt för att hans lag ska vinna. För mig är det att ha DET.
Som när han i semifinalen 2019 mot Luleå kommer till spel efter att ha flugit till Sverige efter sitt barns födsel, knappt sovit på ett dygn och går ut och spelar över 30 minuter i en match som gick till förlängning. Allt för laget, alltid!
Bilden jag har valt till den här texten personifierar Jonathan Sigalet för mig. När hans lag är bortspelat, hans målvakt är ur position och hans motståndare står ensam mot ett öppet mål. Många hade sänkt sina hundhuvuden och sett motståndarna göra ett enkelt mål. Inte nummer 56. Han slänger sig hänsynslöst och täcker skottet med munnen. Kosta vad det kosta vill, han skulle vinna, med eller utan tänder. Så blir man en mästare.
Den här säsongen och med den också Sigalets karriär fick ett tråkigt slut, med uttåget redan i kvartsfinal. Men efter en mindre lyckad sejour i Brynäs fick han avsluta där han blev mästare; i Frölunda .Och det tycker jag är jävligt fint. Nu bär resan hem över Atlanten igen till en ny karriär som tränare. En framtid som innebär mer tid med familjen, vänner och förhoppningsvis mindre risk för hans stackars tänder.
Tack nummer 56, för dina insatser i Frölundatröjan. Vi glömmer dig aldrig!
