Livet efter Joel
Nästa säsong är det 20 år sedan Joel Lundqvist tog sina första skär i Frölundas tröja och inledde vad som kan beskrivas som den mest framgångsrika karriären i organisationens historia. Men allting har ett slut och Joels slut är inte här, men det närmar sig. Joel har hunnit bli 35 år gammal, fyller 36 i vår. Han är kontrakterad för två säsonger till efter denna och där någonstans ligger väl slutet på en fantastisk karriär.
Jag kan lätt bli trött att som Frölunda-supporter ständigt få höra Joel behöva prata om sin bror i alla intervjuer, att få höra honom prata om hur det är att leva i skuggan av denne gigant till man som kallar Madison Square Garden sitt hem. Jag är mer intresserad av Joel och hur tankarna har gått under karriären och vad som drivit honom till att bli Kaptenernas Kapten i Frölunda och till det adderat inte ett, inte två, utan tre SM-guld i samlingen.
Men jag kan också ibland, när jag tröttnar på frågorna om Joels bror, glädja mig med att det är nummer 20 som kommer att hänga i taket på Scandinavium (eller annan arena när det är klart) och inte nummer 30. Det är nummer 20 som förhoppningsvis får en lika härlig pensionering som Niklas Andersson fick och jag när även en gnutta hopp om att den hyllningen inte låter vänta på sig lika länge som den gjorde för Sundin, Andersson och Carnbäck.
Joel är på sätt och vis ett unikum, en ”one-of-a-kind”, som satt andra värden framför möjligheten att få en chans i världens bästa liga eller att tjäna dollarfyllda plastpåsar i det forna Sovjet. Joels typ är utdöende. Det är inte så många kvar i SHL som lever och andas sitt klubbmärke på det sätt som Joel, Johan Davidsson, Jörgen Jönsson, Jimmie Ericsson, Jimmie Ölvestad m.m. gjort och gör. Lägg därtill att Joel dessutom, precis om tidigare nämnda spelare, inte är en vattenbärare utan en kraft att räkna med och den som kan vara skillnaden mellan vinst och förlust. Men det är inte hans offensiva kvalitéer som gjort honom till landslagsspelare, det är hans defensiva och det faktum att han har ett hjärta i landslagsklass.
Vem skall då ta över den dag Joel är redo att lämna kaptensbindeln till näste man? Vem för arvet efter Joel vidare bäst?
Det finns som jag ser det fyra kandidater till uppdraget och detta skriver jag helt utan insyn i laget eller fakta, utan mer på magkänslan är efter att följt laget i ca. 18 år nu. Joels typ är utdöende som jag skrev, men inte utdöd. Det finns fortfarande spelare som spelar för klubbmärket och som är mer än bara en igennkänningsfaktor för suppporters. Nedan är mina kandidater i den ordning jag ser dem just nu.
Nicklas Lasu - En Joel Lundqvist Junior, typ. Lasu har hunnit bli 28 år nu och är ungefär i samma ålder som när Joel kom hem. Han saknar lite av den spelförståelsen som Joel har men i gengäld står han, precis som Joel, för hårt arbete, höga krav på sig själv och lagkamrater, samt ett stort, bultande hjärta, för föreningen.
Lasu testar för tillfället livet på andra sidan östersjön och det är förståeligt. En kille som lirat hockey i Götebrogsområdet sen han var liten grabb och med över 400 matcher i Frölundas A-lag behöver testa på något annat. Få veta hur gräset ser ut på den andra sidan. Mitt tips är att han vänder hemåt inom en överskådlig framtid.
Johan Sundström – Johan är väl så nära en välkammad NHL-kapten man kan vara. Han är center, poängstark, vältalig, jobbar hårt samt har en riktig vinnarskalle. Just nu lirar han för att säkra sin ekonomiska framtid i Ryssland. Han har dock endast spelat 3 matcher p ga skada och kämpar för comeback. Sundström är något av ett wildcard men vänder han i ”rätt” tid är han en given kaptenskandidat.
Sebastian Stålberg – Med ett färskt treårskontrakt på fickan visar det att föreningen tror på Stålberg som en grundpelare i spelartruppen och att han tillför mer än det rent spelmässiga på isen. Lite för ung än kanske men kan säkert mogna till sig till den dag Joel är redo att lägga av.
MRO – Ytterligare en spelare som Frölunda ser som en kulturbärare och som står för mycket av det föreningen vill skall känneteckna laget och organisationen. Hade det inte varit för Ullevi-incidenten hade säkerligen MRO legat närmre till hands.
Frölunda står med andra ord inte utan alternativ den dag Joel lägger skridskorna på hyllan. Det finns ett antal spelare med lång tjänstgöring i föreningens tröja och som på ett eller annat sätt är en tillgång för laget, vissa mer än andra. Lägg därtill att alla spelat med Joel som kapten och tre av dem redan varit assisterande kaptener. Nu spelar ju två av mina kandidater inte i laget för tillfället men jag håller det för givet att de kommer att göra så i framtiden. Kanske rent av innan Joels sista match. Jag tycker vidare att ovan kandidater också visar på att Frölunda lyckats i sin långsiktiga satsning på spelare med anknytning till laget och att det finns en bredd att ta av.
