Moralpanikens Sverige har infekterat hockeyn
Åsiktskorridoren i den allmänna debatten blir allt trängre för var dag som går och diskussioner ersätts allt mer av tävlingar i vem som kan moralisera bäst.
Tyvärr börjar samma moralpanik sprida sig inom sporten och kanske då framförallt inom media och bland journalister. Jag tycker det är att göra det lätt för sig att som journalist verka som en slags moralens väktare inom sport, och då framförallt hockey. Det blir väldigt lätt att ha en åsikt utan att för den saken skull argumentera för den i andra termer än moral, men tyvärr ger det bara kortsiktiga resultat. Det ger klicken här och nu men tömmer sakta och säkert publiken från hockeyarenor landet runt då moralpaniken kväver såväl profiler som engagemang från publik och fans.
Det dröjde inte mer än två matcher in i det som vissa vill kalla slutspel (en diskussion jag kan återkomma till) men som vi vanliga dödliga väljer att kalla för ”Play-In” eller ”hittepå”, innan moralpaniken slog till med sin fulla kraft. Denna gång var det ett gäng vuxna människor som puttade på varandra, skrek okvädningsord och agerade allmänt stökigt under en uppvärmning inför ett par hundra åskådare som redan köpt sin korv och öl.
Barnsligt, patetiskt och töntigt var några av orden som användes av journalister som ju bara var tvungna att skriva av sig om ämnet. Och visst, jag kan hålla med. Jag tittar inte på hockey för att ett gäng grabbar skall stå och knuffas. Men detta är bara ytterligare en i raden av händelser där hockeysveriges samlade journalistkår tävlar i att stå som moralens väktare längst upp på muren.
Kanske borde man inför åldersgräns på idrottsevenemang? Det verkar finnas allt för många föräldrar där ute som inte kan förklara för sina barn hur saker och ting fungerar i ett sammanhang och att man i andra sammanhang inte kan agera på samma sätt. Det är en del av att växa upp och saker man måste lära sig för att bli en fungerande människa i samhället. Man agerar på ett visst sätt på kontoret, ett annat hemma hos familjen och ett tredje när man spelar hockey.
Någon gång måste man ju inom journalistkåren inse att hockey på SHL-nivå idag är 90% business/underhållning och 10% idrott. Det är tillsammans vi bygger profiler och skapar känslor, tillsammans med journalister, utövare och fans. Fortsätter vi på den inslagna vägen kväver man sakta men säkert både profiler och känslor. Jag säger inte att man med lite puttning på en värmning skapar ett större underhållningsvärde men det finns fler faktorer än söndercurlade barn att ta hänsyn till.
John Tortorella, demoncoachen i Colombus Blue Jackets, sa det bra när han fick frågan om vilka instruktioner han skulle ge sina spelare inför sin första resa till syndens Mecka, Las Vegas. De flesta förväntade sig att ”Torts” skulle låsa in sina spelare och slänga nyckeln för att förhindra skandaler i endera kasino längs The Strip. Till allas förvåning svarade han;
”You know me, I want them to go out. I think playing guilty is a big part of being a really good player in the National Hockey League. We don’t do that anymore. Heaven forbid. We have agents, and their whole entourage making sure you drink that carrot juice, and all this stuff. You can’t have a beer, that’s going to dehydrate you. What’s great about our game is let them have a little fun. Let us have some personality. That’s what’s happened. We’ve taken a lot of peronality out of the game”
NHL har kommit längre än SHL när det kommer till att sudda ut personligheten i ligan och låta moralpaniken lägga sig som en grå massa över intresset. Men där finns istället stjärnor som firas för sina kvalitéer på isen. Men profiler i övrigt? Knappt va?
Och för att vända på den här tråkiga trenden måste journalister ta sitt ansvar. Vi fans kommer alltid rasa åt endera hållet, det ligger liksom i supporterns natur. Men journalister behöver ibland rycka på axlarna och säga: Vafan, det var inte så farligt? Låt spelarna vara människor och leva ut istället för att hålla offentliga avrättningar i media. Skriv en krönika som går mot strömmen istället och som verkligen stryker folk mothårs så att vi får mer att rasa över. Skriv om hur kass arenaupplevelse det är i Luleå och jag lovar er att folk går man ur huse för att motbevisa det. Skriv om Almen Bibic, Emil Sylvegård, poängfesten i Växjö och allt annat underbart i vårt SHL utan att lägga moralpanikens slöja över det.
Och till sist, sluta häng ut fans som brinner. Ja, de tycker det mesta är domarens fel. Och ja, de tycker konsekvent att ni är kassa. Och ja deras åsikter är vare sig balanserade eller nyanserade men det är liksom poängen med att vara supporter. Och så länge de håller sig inom gränserna så låt dem hållas. För det är de som betalar för hela kalaset. Allt från din tjänstebil till Joels kompositklubba. Det är inte min Mamma. För hon tittar inte på hockey och kunde inte bry sig mindre om vem som borde haft utvisning.
