Vikten av psykologiska mål
En finalmatch som var en känslosam bergodalbana
Följ mig på twitter: @PhilipGlucksman
Gårdagens inlägg blev trots min arga ton en av de mest visade och delade på hela sidan, och det glädjer mig givetvis. Tydligen var det många därute som höll med mig. Även om Niklas Wikegård och Sanny Lindström på twitter inte höll med om något.
Något måste dock ha hänt för igår blev det en helt annan sändning (jag kunde tyvärr inte vara på plats). CMore började med att ta upp en studie på Frölundas BP. Man sa att Jimmie Ericssons sista utvisning var ”horribel” och inte särskilt bra gjort av Jimmie. Under sändningen fortsatte man att analysera Frölundasspel. Detta trots att laget låg under en liten del av matchen. Jag bryr mig inte om de erkänner att de lyssnat eller ej men är glad att det blev en tydlig förändring.
Finalmatch 4
Hur var då matchen igår? Jag skrev till min vän att det såg dystert ut efter Skellefteås 1-0 mål som tillkom lite slumpmässigt i ett annars dåligt PP av Skellefteå. Jag fasade att matchen skulle fortsätta som vanligt där det laget som leder tar kommandot. Men så hände något efter en bra Skellefteåsekvens där man är ett stolpskott från 2-0. Lukas Bengtsson skjuter ett skott som träffar mål (så viktigt) och i den efterföljande kalabaliken så rakar Ryan Lasch in returen. Om 1-0 var psykologiskt viktigt för Skellefteå så blev 1-1 någon form av adrenalinspruta för Frölunda som dessutom får igång Sveriges mest högljudda publik. Andrew Calof drar i detta på sig en onödig utvisning och det dröjer inte länge innan 2-1 sitter i PP på liknande sätt som 1-1. Frölunda blir om något ännu mer heta efter 2-1 och man ser i närkamperna hur viktig den där sista procenten är. Skellefteå klarar dock att hålla 2-1 till paus. I början på tredje så får Skellefteå det där psykologisk snabba viktiga 2-2 målet. Även här börjar jag misströsta. Matchen vänder fram och tillbaka och publiken vill ha utvisningar på var enda närkamp. Som tur var blåser inte domarna utan Elias Fälth snappar upp en dålig passning av Patrik Zackrisson och lägger den på mål, precis som mot Luleå går den in och taket lyfter. Jag tycker mig se en bedrövelse i Skellefteåspelarna och efter målet följer långa spelsekvenser som passar Frölunda. Det blir egentligen inga mer chanser förutom att Mats Rosseli träffar en back i målet när Skellefteå tagit ut målvakten.
Spelarkritik
Jag kan börja med Skellefteå där Erik Forssel är bästa spelaren. Hans känns som han är överallt. Jimmie verkar trots allt ha fattat att han åker på duma utvisningar om han fortsätter med tjuvnyp, dock trodde han att han skulle komma undan med inte mindre än 5 lätta cross-checkings på Joel Lundqvist i första perioden som blev utvisning, och fortsatt har jag aldrig sett en sådan 95kg tung hockeyspelare ”trilla” omkring så mycket under en match. Patrik Zackrisson är också bra emellanåt men han ser ständigt arg ut, man får på CMore följa honom i omklädningsrummet och där sitter han oftast ensam med armarna i kors och buttrar, varför vet jag inte men det hjälper knappast laget. Erik Hanses gör de räddningarna han skall och kan inte göra mycket på målen.
Det känns som Frölundaspelarna är hungrigare. Skellefteåspelarna är skickliga men det känns som de kör mer på autopilot. Johan Sundströms inbrytning på mål när han tar med sig både motståndare och medspelare i tredje perioden är ganska talande ”pucken skall bara in!”. Frölundasbackar spelar med mer marginaler än Skellefteås som gång på gång kör korta passningar och dribblar som siste man. Oftast funkar det men ibland är Skellefteås backar riktigt illa ute. Frölunda har två stora pjäser i Oliver Lauridsen och Christoffer Persson som återigen är riktigt bra och får spela 18 respektive 16 minuter. Det rycktas att man skall ersätta dessa nästa säsong med billigare Oscar Engsund, varför?!
Bland forwards sticker självklart Johan Sundström ut. Jag har sällan sett någon med ett sådant självförtroende han utmanar inte bara en utan ibland två och tre backar (!). Joey Crabb har tillsammans med Sundström mest tacklingar igår (4) men Crabbs känns tyngre och jobbigare för motståndarna på något sätt. De små spelarna Ryan Lasch, Artturi Lehkonen och Andreas Johnson vänder och vrider hela tiden och de två förstnämnda får betalt för allt slit med sina 2p vaddera igår. Det är dock grovjobbarna som får mer istid i slutet av matcherna som är hjältarna Mats Rosseli Olsen, Robin Figren, Patrik Carlsson, Anton Axelsson, Sebastian Stålberg och Nicklas Lasus ben går i ett. Utan dem hade det inte blivit några segrar i finalen, för Skellefteå har några liknande spelare och stressas enorm i sin uppspelsfas av att mötas av denna forechecking. Joel Lundqvist gör det självklart bra men det känns som han hämmas av något. Till sist Johan Gustafsson är bra och tar precis som Hanses det han skall ta. Skellefteå gillar att skjuta på hans stötsida men jag tror att han är medveten om det.
Den stora frågan är då. Blir det guld på söndag. Jag vet faktiskt inte utan säger det laget som gör första målet vinner. Jag tror dock inte Skellefteå kommer klara av att göra det tre matcher i rad.
