I huvudet på Gianluca Vialli, andra delen
Om spelare som ger ut sina självbiografier vid 25 års ålder.
Roberto Baggio gav ut sin självbiografi Una Porta Nel Cielo (svensk bokstavlig översättning: ”Ett mål i himlen”) i slutet av sin karriär, när han skulle fylla 35 år. Nuförtiden har det blivit en trend, främst bland brittiska spelare, att allt yngre fotbollsspelare ger ut sina självbiografier, och ofta handlar det om spelare som inte varit i närheten av Baggios storhet.
Detta är ett fenomen som Baggios gamle lagkamrat i Juventus och italienska landslaget, Gianluca Vialli, retar sig på. Vialli skriver om detta i sin analytiska fotbollsbok The Italian Job. Viallis bok är inte någon självbiografi. Den handlar istället om taktik, fotbollskulturer, mentaliteter, domare, statistik, relationen mellan fotboll och media, etc. Vialli presenterar en närmast vetenskaplig studie, som bygger på empiriska undersökningar och intervjuer med tränare, domare, spelare, fitness coacher.
"Jag skulle aldrig skriva någon självbiografi", slår Vialli fast. Han vill inte vara med om att hänga ut sig själv eller andra. Viallis filosofi är att det finns saker som är privata: ”Jag anser att det som sägs i omklädningsrummet ska stanna i omklädningsrummet”. Han kritiserar framför allt de brittiska unga stjärnorna, som är så ivriga att för stora summor pengar sälja sina ”memoarer”.
”Världen vore bättre utan dem”, menar Vialli: ”Det hela lämnar en dålig smak i min mun”.
Att en legend som Roberto Baggio, en av de största genom alla tider, ger ut sin självbiografi, är en helt annan sak. När Baggio skrev sina memoarer var han bara ett par år från slutet på sin långa karriär. Det var en efterlängtad och högst motiverad bok, med tanke på Baggios storhet, hans långa meritlista och speciella personlighet.
Men hur kan en 25-åring skriva sina memoarer? frågar Vialli. Du har mycket kvar att uppleva i ditt liv vid 25, och framför allt saknar du själviakttagelseförmågan och mognaden för att kunna utvärdera ditt liv. Vialli säger att det sällan ger någonting till din image eller fotbollskarriär, det enda det ger är pengar. I Italien skulle det aldrig kunna ske, enligt Vialli.
Jag har tagit fram några exempel på självbiografier/memoarer utgivna de senaste åren (Vialli nämner inga konkreta exempel vid namn). Observera att detta alltså inte är biografier skrivna av andra än spelarna, sånt kan man ju inte kontrollera själv som spelare, och ska inte beskyllas för. Detta handlar alltså om påstått egenförfattade självbiografier (även om det ofta förekommer hjälp från professionella skribenter), som spelarna själva står bakom.
T.ex. har vi Michael Owen, som redan år 2000, vid 21 års ålder, gav ut sin första självbiografi. Fyra år senare kom hans nästa självbiografi, när han var 25. Cristiano Ronaldo gav ut sin självbiografi vid 22 års ålder. Wayne Rooney var 21 år när hans My Story publicerades 2006. Sen dess har Rooney givit ut ytterligare en självbiografi och minst tre till är på väg.
Ashley Cole var 27 år när hans självbiografi gavs ut. David Beckham 25 år när hans första memoarbok låg på bokhandelsdiskarna. Steven Gerrards självbiografi kom ut 2007, när Steven var 27.
I Sverige är det tunnare på denna front. En sån som Zlatan verkar symbolisera antitesen till denna inställning, att för pengar blottlägga sitt privatliv och bjuda på skvaller från omklädningsrummet. Zlatan talar sällan, nästan aldrig, om sitt privatliv. Hur många gånger har vi sett hans sambo Helena framträda i tidningar eller TV? Vad vet vi egentligen om Zlatans privatliv? Nästan ingenting. Det som sipprat ut har varit paparazzibilder.
En anledning till den stora skillnaden mellan England och Italien tror Vialli är att England rent allmänt är mer intresserade av intriger och personhysteri, medan italienska fotbollsintresserade vill veta mer om själva spelet som sådant – taktik, övergångar, domarinsatser, o.s.v.
I England är fotbollen mer av en lek, något mindre allvarligt än i Italien, tror Vialli. Därför står det som händer vid sidan av planen mer i fokus i England. Bråk mellan spelare, superstjärnornas privatliv, kärleksaffärer, festande. I Italien handlar tidningsrubrikerna mer om taktiska saker, om spelet. Därför finns heller inte en marknad för utelämnande självbiografier.
Vialli har gjort en statistisk undersökning om saken: han studerade rubrikerna i de stora engelska och italienska sporttidningarna under tre månader, och kom fram till att ”kontroversiella” rubriker utgjorde endast 15% av rubrikerna i de italienska tidningarna, medan de engelska rubriksättarna använde sig av smaskiga rubriker i 45% av fallen.
Viallis slutsats är att spelet, fotbollen i sig, är inte nog för engelsmännen. De behöver krydda fotbollen med annan slags dramatik, för att det ska vara spännande. Italienarna å andra sidan anser att fotbollen i sig är det mest intressanta, och därför behöver man inte det andra.
Hur är vi i Sverige? Tyvärr tycker jag att man finner mycket av den snaskiga, intrigsökande, rubriksjagande fotbollsjournalistiken på många ställen. Fotbollskanalen.se, Sportbladet är väl några exempel på det. Kanske kan man påstå att SvenskaFans.com utgör något av en motpol, att vi här är mer italienska i vår approach?
