Asiatiska importer vore guld värt för Serie A
I Europa har Serie A tappat mark, men i Kina är den italienska ligan den största, mest eftertraktade. Varför slår inte Serie A-klubbarna mynt av det?
Det finns enorma pengar att tjäna för den "fattiga" italienska fotbollen i detta: Asien är jordens största och folkrikaste världsdel, länder som Japan, Kina och Sydkorea sitter på betydande tillgångar. Serie A skulle kunna ta upp kampen med La Liga och Premier League igen, ekonomiskt, om de utnyttjade det här intresset för italiensk fotboll som finns i Asien.
Nu spelades supercup-finalen mellan Inter och Lazio häromveckan i Kina, men det är ingenting jämfört med vad som kunde göras. Framför allt handlar det förstås om att köpa in asiatiska spelare till Serie A: japanska, kinesiska, koreanska. Ironiskt nog var det den "galne" Perugia-presidenten Luciano Gaucci som var först med att inse marknadsvärdet i att värva japanska och koreanska spelare.
Gaucci ansågs, inte minst i Sverige, som en sinnesförvirrad man, på grund av sina många utbrott i media, sina färgstarka uttalanden, och hårda straff för spelare som inte presterade. Men någon slags fingertoppskänsla hade han bakom galenskapen. Han tog Hidetoshi Nakata till Perugia, och aldrig har väl världen sett en större asiatisk fotbollsprofil.
Nakata köptes 1998 och gjorde, som mittfältare, 12 mål för Perugia under ett par säsonger. Ett facit som han aldrig skulle komma att överträffa i sin karriär, visade det sig. Nakata spelade även stor fotboll i Roma och Parma, och genererade stort intresse. Japans, Asiens, blickar vändes mot Italien, det köptes Nakata-tröjor i massor, TV-sändningarna måste ha sålts som aldrig förr. Detta var också den tid då Serie A var större än både den spanska och den engelska ligan.
När Nakata lämnade Perugia satsade Gaucci på sydkoreanen Ahn Jung-Hwan, ytterligare ett genidrag. Nu hade man fångat både Japans och Sydkoreas intresse, och dessutom gjorde Ahn mål och presterade bra. (Till och med för bra; hans mål mot Italien i VM 2002 innebar ju respass hem för italienarna och Gaucci sparkade Ahn från Perugia i ett patriotiskt vredestillstånd.)
Krävs det galenskap för att vara ett geni? Varför har ingen tagit efter Gaucci? I Premier League har man ju gjort det. Everton köpte den kinesiske mittfältare Li Tie 2002. Det var inte ett sportsligt förvärv först och främst, utan ett ekonomiskt. Men det gjorde Everton gott. Sen 2002 har det gått spikrakt uppåt för klubben, och Li Tie visade sig dessutom kunna spela bra fotboll de gånger han fick chansen.
Idag i Serie A finns en riktigt het japansk spelare, Takayuki Morimoto, som spelar för Catania. Milans superstjärna Pato sade under våren 2009 att Morimoto är i hans ögon den bäste unge talangen i ligan, och att han kan bli en ny Ronaldo (och han syftade då på den riktige Ronaldo). Tyvärr har inget av topplagen i Serie A insett detta, och det ryktas om att engelska klubbar som Manchester United och Tottenham är intresserade av Morimoto.
Ska Premier League slå Serie A på fingrarna igen? Varför kan ingen italiensk storklubbspresident bli lika "galen" som Luciano Gaucci och värva Morimoto, och andra intressanta asiatiska spelare, som kan bli nya Nakatas?
Asien har sen flera år tillbaka varit en fotbollsvärldsdel på stark frammarsch, med fjärdeplatsen i VM 2002 som en höjdpunkt. Det råder med andra ord inga tvivel om att fotbollstalanger finns där. Men kanske viktigast, för Serie A: japanska, kinesiska och koreanska spelare i den italienska ligan skulle ge vackert klirr i kassan.
