Grazie Robi
Dryga 30 000 människor gjorde sitt yttersta för att visa sin beundran inför legenden Roberto Baggio. Hela stadion var utsmyckad med banderoller och flaggor tillägnade Italiens största stjärna genom tiderna. Och ute på planen joggade den gudomliga hästsvansen omkring, iklädd sin älskade blåa tröja och med en tia i guld på ryggen.
Tyvärr så valde Italien, som oftast, att backa hem och spela defensivt - hopplöst för en offensiv spelare som Roberto Baggio. Spanien dominerade bollinnehavet och det var bara en tidsfråga innan 0-1 skulle komma. Tack och lov kunde inte spanjorerna förvalta sina chanser, och stod inte Buffon i vägen så var det offside.
Baggio spelade smart och rätt som vanligt, men man märkte samtidigt att han var rädd för att göra bort sig - han vågade helt enkelt inte ta tag i spelet. En gång i den första halvleken blixtrade han till då han, trängd i straffområdet, trixade förbi ett gäng spanjorer för att sedan spela ut bollen till en fristående Perotta. Några moment senare hoppade (eller halkade) han smart över bollen så att samme Perotta fick ett gyllene skottläge - men skottet täcktes av en försvarare.
Där blixtrade han till - den gamle!
I den andra halvleken tappade matchen kvalité och tempo på grund av alla idiotiska massbyten - som numera är vardagsmat i vänskapsmatcher. Roberto Baggio fick agera lagkapten för gli azzurri för första gången i karriären. En stor eloge till Cristian Panucci som överlät honom detta hedersuppdrag.
Som lagkapten tvingades han bevittna när Spaniens Torres pricksköt 1-0 bakom comebackande Peruzzi (Baggios lagkamrat under Juve-tiden). Men i den 55:e återställdes ordningen då bjässen Vieri dundrade in kvitteringen med huvudet, assisterad av Fiore från högerkanten. Vieris 22:a mål i landslaget - fem mål efter Baggio. De båda ligger för övrigt på lika många VM-mål - 9 stycken.
I mitten av den andra halvleken nådde en långboll en framrusande Baggio, som fri med Casillas elegant nickade bollen förbi denne. Legenden fick öppet mål och alla vi som var med 1994 kunde höra Arne Hegerfors matchreferat eka i våra fotbollstokiga huvuden:
".och där, fri, Roberto Baggio - kommer för långt ut? Nej. han gör mål ändå!"
Då avgjordes kvartsfinalen mot Spanien med Baggios klassiska 2-1 mål. Den här gången lyckades mästaren inte få in bollen ur svår vinkel. Och dessutom - det var offside.
Det kändes som om Trapattoni verkligen ville se Roberto Baggio näta 28:an i sin avskedsmatch. Men efter en felskruvad frispark från ett drömläge så byttes han ut mot Miccoli, och en lycklig Baggio fick ta emot ännu mer enorma ovationer. De 86 minuterna kommer troligtvis att bli de sista i den blåa landslagströjan. Förbundskapten Trapattoni kan pusta ut, för någonstans i Baggios inre borde känslan att - jag tog inte chansen - funnits. Han gjorde dock en klart godkänd insats, men inte mer än så. Vi får dock se det som det är, det var en pampig avskedsmatch, och jag tror inte Baggio hade fått en plats i EM-truppen även ifall han hade smekt in ett hattrick.
Det kommer dock tas ut spelare i EM-truppen som inte kommer vara hälften så viktiga som Baggio skulle varit.
Giovanni Trapattoni. Jag får faktiskt ändå pressa fram ett tack till dig för den fina hyllningen till Baggio som du starkt bidrog till. Men jag kommer aldrig glömma eller förlåta din laguttagning den 8:e maj 2002.
Om tre matcher, den 16:e maj, avslutas boken om en av tidernas skickligaste fotbollsspelare. På läktaren stod det "Maradona + Pelé = Baggio", och jag är beredd att hålla med. Stirrar man sig blind på hans få meriter, de rostiga pokalerna, så tillhör han knappt de 30 bästa genom tiderna. Tittar man istället på alla de magiska ögonblick som han producerat från det gröna fältet under tre underbara årtionden, så passeras han möjligtvis enbart av Diego.
Ni måste förstå! När vi, om 10 år, lägger ihop Tottis, Ronaldinhos, Beckhams och Henrys karriärer, så kommer de inte vara i närheten av den gudomliga hästsvansen karriär. Jag är tacksam för att jag fick vara med och följa honom sedan 1990 - mycket tacksam!
Grazie Robi!
