Baggio-typer i Brescia de senaste åren
Brescias avlidne ex-president Corioni älskade Baggio-typen, en äkta nummer 10. Corioni må nu vara död, men den klassiska trequartistan finns återigen i Brescia.
Vi är säkert många som har saknat en Baggio-typ i Brescia det senaste året. Som supporter av denna klubb har man vant sig vid att ägaren och presidenten Corioni alltid tillgodosåg fotbollsälskarens behov av en riktig lirare.
Corioni gjorde inte det för att fjäska för fansen, utan för att han själv uppriktigt delade uppfattningen att det var den spelartypen som var (är) tjusningen med fotboll.
Corioni var länge sjuk och orkade under sina sista år inte engagera sig i klubben som han styrt i flera decennier. Han satte Brescia på kartan med värvningarna av Baggio och Guardiola, och det var under hans ledning som Brescia-sonen Pirlo växte fram till en världsartist.
2016 dog Corioni, men Brescia hade då redan sedan ett par år tillbaka kontrollerats av nya ägare. Och som vi alla vet är de ideal som hölls högt av den gamla tidens passionerade klubbpresidenter inte lika högt hållna av de moderna finansmännen. Idag handlar det mer om effektivitet än om att tjusa publiken. Baggio-typerna tillhör en utrotningshotad art.
Men nu är det dags igen, trots allt. Brescia har värvat en förvisso okänd, men likväl äkta "nummer 10" (i Brescia kommer han dock inte att bära den tröjan, eftersom 10:an pensionerades när Baggio lade skorna på hyllan, 2004).
Han heter Cattaneo och är passande nog så gammal som 28. Hade han varit yngre hade man kunnat tvivla på om han verkligen är en gammeldags 10:a, eftersom den spelartypen inte görs idag; dagens unga lirare må besitta samma spelintelligens, passningsförmåga och teknik, men de är idag snarare anfallare eller mittfältsgeneraler.
Det var för övrigt en udda företeelse att Brescia nu köpte en äldre spelare, eftersom små klubbar (i ekonomisk trång sits) sällan köper spelare över 25. Helst köper man inte alls. Man plockar från de egna ungdomsleden, lånar överblivna bänknötare från större klubbar, alternativt tar in kontraktslösa talanger.
NÅGRA TILLBAKABLICKAR
Jag ser mycket fram emot att få se Cattaneo i Brescia denna kommande säsong (som formellt börjar med Coppa Italia-match mot Padova till helgen). För att uppmärksamma detta, att en utdöende roll ges utrymme i Brescia 2017-2018 blickar vi tillbaka på några andra kreatörer, som följt i Baggios spår i vår klubb:
Flachi, 2009-2010:
Bara 14 matcher och 2 mål för denne underhållare i Brescia. Men ändå var han en högst bidragande orsak till att Brescia nådde Serie A den våren - och det har vi inte gjort sen dess.
Jag minns naturligtvis starkt det bittra slutet också, när jag kom hem från jobbet en dag i början av 2010 och möttes av nyheten på nätet att Flachi åkt fast för doping (kokain, andra gången i karriären).
Provet togs i samband med hans mest spektakulära framträdande på planen för Brescia: cykelsparksmålet mot Modena i slutminuterna. I snön, iklädd handskar. Ett av mina bästa Brescia-minnen, följt av ett av mina värsta Brescia-minnen.
Morfeo, 2008:
Blott en match blev det för mannen som spåddes bli italiensk fotbolls störste under 2000-talet. Efter två månader i Brescia revs kontraktet, han hade tappat lusten. En av de färgstarkaste skitstövlarna, lätt att både hata och älska. I Brescia blev det i princip ingenting, men han exemplifierar tydligt president Corionis smak för fotbollens goda, även om det alltså ibland bara blir pannkaka.
Sodinha, 2012-2015:
Och apropå mat: Här har vi spelaren som av internationell media utsetts till "världens tjockaste fotbollsspelare". Och det är nog sant, att en fetare spelare har sällan eller aldrig skådats på en plan, i alla fall inte i Italien.
Till saken hör dock att Sodinha är den bäste dribbler jag sett. Bättre än Messi, Ronaldo, Zlatan. Och styrkan i hans vänsterdoja - frisparkar, distansskott - helt otrolig.
Synd att Sodinha inte fick förnyat kontrakt 2015. Han var naturligtvis oftast i sjukstugan, ständiga skadeproblem (kanske just för att kroppen var för tung). Han älskade god mat. Gjorde sällan en match från start, det blev inhopp i slutminuterna. Men de inhoppen var värda biljettpriset varje gång.
Övriga man kan minnas är naturligtvis Diamanti (2010-2011), som gjorde en handfull mål för oss under vår senaste Serie A-sejour, och senaste stjärnskottet Morosini (2013-2017), som vi sålde - precis som vi alltid måste sälja våra unga stjärnskott just när de börjar blixtra till på allvar.
Just därför känns det bra att vår nye trequartista, Cattaneo, är 28 år. Det är en siffra som kommer att avskräcka storklubbarna från att lägga bud på honom, hur bra han än kommer att prestera för oss i Serie B.
FLER PROFILER
Jag vill också minnas Sodinhas brasilianske vän Vitor Saba, de två kom och gick ungefär samtidigt. Men de var på flera sätt varandras motsatser, kroppsligt och utanför planen. Saba smal som en pinne, introvert och intellektuell. Ägnade sig att att läsa, lyssna på musik och naturfotografera. Sodinha var mer klichébilden av den livsnjutande brassen på beachen.
På planen var likheterna desto större, Saba besatt (besitter) också en vass vänsterfot, samt det där magiska spelsinnet, och auran som gör att man bara sitter och väntar på att han och ingen annan ska få bollen. För det är då någonting händer.
Självklart minns man även "vår egen" Pirlo, som faktiskt var en tillbakadragen forward i moderklubben Brescia, även om världen i stort förstås främst känner honom som en regista.
