Brescia-Lecce 3-0: Har aldrig sett president Cellino hoppa och dansa så
Glädje och skadeglädje på Stadio Rigamonti.
Det var kris i Brescia efter den tröga återstarten i Serie B, president Cellino svarade med att sparka gamle tränarprofilen Delneri utan att blinka. Två matcher fick 70-åringen. Kärlekssagan med Diego Lopez skulle istället återupptas: Cellino har inte gjort någon hemlighet av att Lopez, som han hade som lagkapten i sitt Cagliari i början av 2000-talet, är hans alldeles speciella ögonsten.
"You only call me when you're feeling depressed" sjunger Morrissey - så har relationen mellan Cellino och Lopez ofta sett ut, presidenten har i nödlägen kallat på sin favorit-uruguayan, och vips har han funnits där, redo att bära sin mentors börda.
Senast i Serie A lyckades inte Lopez vrida tillrätta allt som var fel, och de två gick skilda vägar efter degraderingen till Serie B. Men Cellino fortsatte att lovorda sin vän, skrev ett känslosamt inlägg på klubbens officiella hemsida för någon månad sen, tackade Lopez offentligt för allt, och påpekade att när det blåst snålt har det bara funnits en person där som man kunnat lita på - och det har alltid varit just Diego Lopez.
Så kallades han tillbaka igen från Sydamerika efter Delneris andra och sista match, och fick genast största möjliga utmaning i denna tredje omgång: Att försöka få Brescia på rätt köl när topplaget Lecce gästade Stadio Rigamonti. Lecce som nu leds av ingen mindre än tidigare Brescia-tränaren Corini, som tog oss till Serie A i maj 2019.
DJUP KONFLIKT
Sen dess har Corini och president Cellino haft en mycket komplicerad, konfliktartad och närmast hatisk relation. Någonting skar sig på djupet under det olyckliga Serie A-äventyret, och Cellino har aldrig tvekat att i intervju efter intervju såga och förolämpa Corini.
Den här matchen, Corinis återkomst i Brescia - som motståndare - var alltså oerhört viktig för vår karismatiske ägare. Jag gissar att han förklarade det tydligt för spelarna också, kanske lockade med en särskild bonus om de nu verkligen såg till att förödmjuka Corinis Lecce i denna match, som alltså utspelade sig under fredagskvällen inför ca tusen åskadare (första gången jag sett en italiensk fotbollsmatch tillåtas släppa in så många, efter coronautbrottet).
TRIUMF
Det här skulle bli en fantastisk triumf för Brescia, och kanske särskilt då för firma Cellino/Lopez. Brescia gjorde en av sina bästa matcher på år och dar, faktum är att detta var lagets första seger i en tävlingsmatch sen 19 juli.
Vi krossade nu Lecce, 3-0, efter dubbla mål av Ndoj (äntligen comeback för albanen, efter skadeperiod). Dessutom - kanske ännu roligare - fick vi se det första målet i den blå tröjan för fransmannen Ayé. Han har haft det så svårt, men alltid varit föredömlig i sin ambition och lojalitet. Ständigt hårt arbetande, löpvillig och bra bollmottagare. Äntligen fick han utdelning för sitt slit och sitt engagemang. Han pekade på en fiktiv klocka på armleden när han firade målet; "Det var på tiden!". Kanske får vi se en ketchup-effekt här nu.
Torregrossa har drabbats av corona, så vi har det tufft på forwardssidan annars. Islänningen Fridjonsson anlände hit skadad häromveckan, och före detta skyttekungen Donnarumma är - som jag sagt tidigare - ingen större hjälp ute på planen, i spelet. Han kan göra mål, visst - när bollen serveras på silverfat.
Sammantaget var det en riktigt imponerande laginsats, där finländske målvakten Joronen styrde och ställde från sin position längst bak; nu med så lite publik på läktarna hörs det tydligt hur instruerande och viktig han är rent verbalt, då han ger direktiv och uppmuntrande tillrop, inte bara för backlinjen utan för samtliga utespelare. En så engagerad och taktiskt duktig målvakt får man leta efter.
Underbar laginsats alltså, alla kämpade för varandra, genomgående högt tempo, stor vilja. Ett kvitto på Lopez goda förmåga att smälta samman detta skadeskjutna lag till en stark enhet.
Och aldrig har jag sett president Cellino hoppa och dansa så på sin hedersläktare, där han delade plats med hustrun. Han jublade överlyckligt över målen, tände segercigaretter och rökte förnöjt med munskyddet neddraget. Kanske var hans uttrycksfulla glädjeyttringar en hel del skadeglädje också, detta var ju inte bara en återkomst till god form för Brescia, det var också ett sätt att platta till Corini ytterligare.
