Cellino - fotbollens Caligula
Helgens märkligaste fotbollshändelse utspelade sig på Stadio Rigamonti, när Brescias ägare begav sig ner från läktaren och började coacha sitt lag från sidlinjen.
Det senaste året har varit händelserikt för fotbollsentreprenören Massimo Cellino. Först låg han dödssjuk i corona i våras. Kort därefter blev han nedslagen av rånare utanför ett köpcentrum. Han lyckades försvara sin dyrbara klocka, men näsan fick sig en rejäl smäll.
Sen åkte hans Brescia ur Serie A (och nu riskerar man nedflyttning till Serie C, trots att Cellino hittills genomfört fem tränarbyten denna säsong). I veckan avslöjades dessutom att han står under utredning för skattebrott.
Men kanske toppades ändå allt av den gångna helgens stora fotbollshändelse: När Brescias tränare Pep Clotet visades ut under hemmamatchen mot Cremonese begav sig Cellino ner från läktaren och började coacha sitt lag från sidlinjen.
Med corona-munskyddet neddraget över hakan och maniskt kedjerökande ville den demoniske presidenten möjligen också sätta viss press på fjärdedomaren att lägga till så många övertidsminuter som möjligt. (Det blev fem, men det hjälpte inte; förlusten var ett faktum.)
Brescias supportrar har alltid haft svårt för denne misantrop (som sparkat fler tränare än någon annan klubbägare). De har misstrott hans intentioner att etablera laget i Serie A. Snarare anser de att hans dolda avsikt är att casha in på spelarförsäljningar, i stil med Tonali-affären i höstas.
GILLAR INTE DIALEKTEN
De gillar inte hans arroganta stil eller ens hans dialekt. Cellino kommer från Sardinien och här uppe i norra Italien påstår Brescia-fansen att de inte begriper vad han säger.
Italien är ju ett splittrat land på många sätt, inte minst kulturellt och språkligt. Vid nationens enande 1861 talade endast drygt två procent av befolkningen italienska som modersmål. De flesta hade sina lokala dialekter som ofta var mer olika varandra - och italienskan - än franskan eller spanskan.
(Till och med i nordliga Lombardiet anser ännu invånarna i grannstäderna Brescia och Bergamo att deras dialekter är väsensskilda. Även om de låter liknande för en utomstående idag menar de själva att skillnaden är uppenbar.)
FOTBOLLENS CALIGULA
Någon har kallat Cellino för en personifikation av en grekisk tragedi. Slutet tycks alltid bli olyckligt, åtminstone för det 40-tal tränare han sparkat genom åren.
Han har också liknats vid den galne kejsare Caligula - Romarrikets allra värsta megaloman. Den romerske historieskrivaren Suetonius berättar i sin Kejsarbiografier att Caligula (död år 41) var besviken över att hans tid var så ordinär att han ofta önskade sig hungersnöd, pest, eldsvådor och jordbävningar. Är det samma självdestruktivitet som besatt Cellino genom åren?
Vad är det som driver honom att verka inom fotbollen, när allting i slutändan bara tycks handla om att göra sig av med tränare åt höger och vänster? Är det maktbegäret i sig? Som Suetonius skriver om Caligula: "Under ett präktigt gästabud bröt han plötsligt ut i gapskratt, och när konsulerna, som låg till bords vid hans sida, artigt frågade vad han skrattade åt, svarade han: 'Jo, naturligtvis åt att jag med en liten nick kan få era strupar avskurna i denna stund'".
