Kniven på strupen är bara förnamnet
Brescia måste vinna fem av sex återstående Serie A-matcher för att möjligtvis undvika nedflyttning.
Det återstår sex omgångar av Serie A och det är framför allt fyra klubbar som slåss om att undvika de tre nedflyttningsplatserna. Från botten: Spal (19 poäng), Brescia (21 p), Lecce (29 p), samt Genoa (30 p). De rödblå befinner sig alltså just nu på säker mark.
Övriga lag däromkring - exempelvis Torino, Udinese, Sampdoria - tror jag inte kommer att tvingas in i striden om överlevnad. De har sitt på det torra.
MÅSTE VINNA FEM AV SEX
Kort sagt måste Brescia vinna fem av sex matcher, samtidigt som Genoa och Lecce inte får plocka fler än fem respektive sju poäng på sina kvarvarande fighter.
Bägge scenarier är osannolika, men tyvärr är det minst sannolika att Brescia tar de nödvändiga segrarna. Vi har ju bara en trepoängare under hela 2020. "I know it's over", som Morrissey skulle ha sjungit.
FINNS ÄNDÅ LJUSGLIMTAR
Men det är inte världens undergång. Som Brescia-supporter behöver man inte gräva ner sig alltför djupt, om det nu går som det troligtvis gör. Det ser skapligt hoppfullt ut på längre sikt:
President Cellino må vara orsaken till en stor del av misslyckandet denna säsong, men han har faktiskt också byggt en god grund för en stabil framtid och en snar återkomst till Serie A.
Vi har hela sju egna produkter i (den tunna) A-truppen. Som alla håller bra nivå. Nu har jag inte kontrollräknat övriga klubbars trupper utifrån den aspekten, men jag är ganska säker på att få kan matcha ett sånt hedervärt och genuint lagbygge. Visst kanske storklubbar med spelartrupper på 30 individer kan kosta på sig att ge en handfull egenfostrade talanger plats i utkanten. Men i vårt fall handlar det om att de Brescia-födda spelarna, de som växt upp i klubben, utgör en relevant stomme.
Tonali (20 år), Cistana (23 år), Papetti (18 år), Semprini (22 år) och Mangraviti (22 år) har alla varit mer eller mindre ordinarie denna säsong i högsta divisionen. Bara Viviani och Ghezzi (båda 19 år) har stått mer åt sidan (men skulle tveklöst spela i Serie B).
Jag väljer alltså att se dagens eländiga tabellsituation - och den högst troliga degraderingen - i ett positivt ljus. Och det har inte varit helt kolsvart efter corona-uppehållet. Efter kryss mot Fiorentina och Genoa kom visserligen brakförlusten mot Inter (0-6), men därefter tog Brescia den "absoluta sista chansen", som jag benämnde derbyt mot Verona i en inför-artikel. 2-0-vinsten där grundlades av vår nye supertalang, då 17-årige mittbacken Papetti (nyss fyllda 18 nu).
Den riktigt nattsvarta scenförändringen kom i och med 1-3-förlusten mot Torino och 0-3 mot Roma senast. Jag hade tippat på fyra poäng där, nu blev det alltså noll. Spelmässigt var dock första halvlek i Turin årets bästa prestation, det blev väldigt tydligt hur mycket triumfen mot Hellas betydde för självförtroendet. Men laget - kollektivet och individerna - är mentalt svaga. Man orkar inte hålla fanan och modet uppe när det börjar blåsa kallt.
Felaktiga domslut, ren otur och tre tränarbyten har skakat om för mycket. Liksom hela Balotelli-soppan. Med facit i hand är det lätt att säga att värvningen var felaktig redan från början, att "Super-Mario" inte var/är rätt spelare att värva för en klubb som ska inrikta sig på att kämpa för att undvika Serie B.
Men, visst, jag var själv lyrisk när Balotelli anlände. De pengarna borde ha investerats klokare, och på samma sätt hade vi också behövt sälja Tonali redan i januari, för att kunna förstärka truppen på bredare front. Tonali har varit en stor besvikelse under 2020.
ANFALLSANALYS
På anfallssidan har vi få kort att spela ut i detta desperata läge; Lagkapten Torregrossa är naturligtvis fantastiskt bra, han besitter en ganska unik kombination egenskaper; dels stor, stark target player, dels teknisk, spelintelligent lirare. En fighter därtill. Enda bristen - vilket visat sig vara ganska kostsam för oss - är hans skadebenägenhet.
Aye, som köptes in från Ligue 2 förra sommaren, har inte gjort ett enda mål, och mest sprungit runt i blindo. Donnarumma kan bevisligen ösa in mål mot enklare motstånd (företrädesvis längre ner i seriesystemet), men väger lätt på den här nivån. Balotelli har varit en stor barnunge och vägrat spela. I övrigt valde klubben, mitt under säsongen, att göra sig av med de offensiva alternativen, som kreatörerna Morosini och Tremolada, samt erfarne Matri. Ytterligare felbeslut.
Vilken klubb kan klara Serie A-kontraktet med en sån forwardsuppsättning som vi har nu? Där har president Cellino grävt sin egen grav, inte minst också eftersom han sparkade sportchefen Marroccu (som lade grunden till att Brescia vann Serie B förra våren) och i praktiken styrt skutan helt själv sen dess. Han har haft för höga tankar om både sig själv och sina egna nyförvärv; kanske lite för mycket prestige och hybris.
POÄNG
När SvenskaFans Italien-redaktör Stistrup ställde frågan om bottenstridens utgång för en månad sen svarade jag att jag alltjämt trodde på Brescia. Då utgick jag nämligen från att laget skulle kunna ta ca 1,5 poäng per match fortsättningsvis, för att slutligen landa på ca 36 poäng. Det skulle kunna räcka för salvezza, i min hypotetiska uträkning. Men poängsnittet på de fem matcher som spelats efter corona-uppehållet är bara 0,83.
För att jag ska få fel i min tro att Brescia degraderas i slutet av sommaren måste alltså något verkligt radikalt hända här på slutet. Som att vi slår Atalanta borta tisdag kväll, till att börja med. Men vårt öde ligger som sagt också i händerna på övriga nedflyttningskandidater (och deras motståndare). Hur ska Genoa kunna tappa åtminstone 10 av de 15 poäng som återstår att spela om? Jag har en känsla av att våra sura rivaler Verona inte är så sugna på att rädda oss i den 38:e och sista omgången, när de möter just Genoa. Misstanken är att de lägger sig i den matchen.
ATALANTA PÅ TISDAG KVÄLL
Vår tredje tränare för säsongen Diego Lopez tycks sakna en tydlig spelidé. Jag - liksom de brittiska TV-kommentatorerna - har flertalet gånger funderat på vad Lopez Brescia egentligen har för taktik. Olika system har testats, 4-3-1-2, 4-4-2, 4-5-1. Delvis har det funkat, men oftast inte.
Jag brukar sällan säga det, men jag tror nästan att det bästa skulle vara att helt börja om från början. Man kommer till en gräns, där det inte går att laga längre. Lagbygget är för splittrat, för många kockar, etc. En nystart i andra divisionen behöver - jag upprepar det - inte vara av ondo. Med en ny tränare då, förstås.
Likväl bör självfallet nuvarande lag - och mister Lopez - leta efter den där nålen i höstacken, och åtminstone tänka på sin heder. Mot Atalanta skulle jag vilja se riktig grisfotboll, för det är uppenbart hur mycket vunna poäng betyder för det här unga laget rent mentalt. Det är i nuläget den enda stomme att bygga på. Och tänk om vi skulle ha lite tur också?
