Varför har jag aldrig varit i Brescia?
Reflektioner om mitt Mecka.
Häromveckan träffade jag en svensk man med rötter i Italien, som bott i Turin i flera år. Han tyckte att det var roligt att höra om mitt stora Brescia-intresse. "Jag har många släktingar och bekanta i Brescia", berättade han. "Det är en väldigt speciell dialekt där uppe".
Det var då jag var tvungen att avslöja att jag aldrig varit i Bresca, vilket förvånade honom mycket, eftersom han samtidigt förstod hur mycket klubben betyder för mig.
På min arbetsplats får jag också då och då frågan - eller snarare uppmaningen - om det inte är dags att åka till Brescia snart. Hade min kärlek till detta lag och denna stad varit av den mildare sorten hade det naturligtvis inte varit så konstigt att jag aldrig besökt platsen, eller sett dem spela i verkligheten.
Men jag måste beskriva mig själv som en fanatisk Brescia-supporter (om än på distans). Jag har inte missat en match sen jag tog över SvenskaFans Brescia-sida år 2009. Omkring 500 artiklar har det blivit, men jag har inte skrivit om alla matcher. Långt därifrån. Det betyder dock inte att mitt intresse för Brescia avtagit med åren.
Det är lika starkt som exempelvis 2011, då jag fick ett mail från Brescia Calcio (utan att jag själv sökt kontakt), där de skrev och tackade för min Brescia-sida. De var glada över att få den uppmärksamheten i Sverige. Då kände jag mig nästan som en del av klubben. Det var stort.
Det har - både innan och efter det - hänt flera gånger att jag kontaktats av personer som undrat hur man bäst tar sig till Brescia. Hur går flyget? Var landar man? Hur tar man sig vidare till Stadio Rigamonti? Och var köper man matchbiljetter?
Jag har inte kunnat svara på någonting av allt det där, pinsamt nog. Och jag har tvingats förklara varför. Det vill säga: Att jag aldrig varit i Brescia. Men samtidigt utan att riktigt kunna förklara varför. Det vill säga: Varför har jag inte varit i Brescia?
1973 skrev Lou Reed albumet Berlin, utan att någonsin ha varit i Berlin. I en intervju erkände han senare: "It was all imagination". Han fick helt enkelt idén att använda Berlin som en metafor för någonting annat.
På ett liknande sätt tror jag att Brescia har blivit något drömlikt för mig, till hälften verklighet, till hälften fantasi. En poetisk omskrivning av någonting annat. Kanske en slags privat religion? Ungefär som profeten Muhammed inte får avbildas inom Islam, för om han avbildas degraderar man honom till den världsliga, mänskliga nivån - och han blir plötsligt mycket mindre. Då är det inte längre "Allahu Akbar" ("Gud är större"). Det som är utom räckhåll är alltid större än det man har, gräset är alltid grönare på andra sidan.
Men sanningen är att jag gärna skulle vilja åka till Brescia. Det är inte för att mystifiera Brescia som jag stannat hemma. Självklart vill jag, som alla andra, kunna se mitt lag live på riktigt och inte bara på datorn. (Och när de inte går att se på datorn för att video-stream saknas lyssnar jag på Brescias lokalradio, trots att jag inte kan italienska. Men på något märkligt sätt förstår jag ändå alltihop, eftersom det handlar om Brescia.)
Det handlar nog faktiskt mest om samma fobi som drabbade Dennis Bergkamp 1994, och som än idag hindrar honom från att exempelvis bli tränare för Arsenal. Flygrädsla.
Men precis som en god muslim förväntas vallfärda till den heliga staden Mecka åtminstone en gång i livet, måste också jag övervinna detta och ta mig till mitt Mecka.
