Fortsättning följer - totalt jävla mörker
Januari leder oss mot ljusare dagar, men för Cagliari har mörkret bara börjat. En sparkad tränare. En tveksam ersättare. En skadad målvakt. En skadad stjärna. Några tankar om säsongen som har varit, och säsongen som skall komma.
Så är det dags för Cagliari att gå in i vårsäsongen efter tre veckor. Mörkret är totalt och frågan är om det blir överlevnad eller total fiasko (läs Serie B). Höstsäsongen slutade nämligen på värsta möjliga sätt med tre raka tvåmålsförluster, mot Udinese och Roma borta, samt Fiorentina hemma. Detta för ett lag som på hela säsongen bara förlorat tre gånger med uddamålet, varav två skedde under de två första omgångarna. Därefter etablerade Marco Giampaolo Cagliari som en av ligans absolut mest svårslagna lag.
Men sen hände det något efter 2-2 matchen mot Milan. En överkomlig uppgift hemma mot Parma blev till ett mållöst fiasko, och följande veckan blev det 1-3 på Friuli och adjö till Giampaolo. Det är där helvetet börjar.
Säga vad man vill om Marco Giampaolo. Mannen verkar ha det lätt för kryss. Förra säsongen radade han upp oavgjorda matcher mot Ascoli, och samma sak skedde nu med Cagliari. Men för ett lag som Cagliari kan inte målsättningen vara mer än att förbättra resultatet från föregående säsong, som till stora delar var katastrofal. Giampaolo skaffade en stabil grund med möjligheten att därifrån bygga upp något riktigt bra. Med 11 raka förlustfria matcher blev han historisk; sviten var den tredje längsta i Cagliaris historia beträffande Serie A-spel. Försvarslinjen började fungera riktigt bra efter de första omgångarna, trots frånvaron av Michele Canini. Så gott som alla nyförvärv var också lyckade. Paolo Bianco fungerade utmärkt på mittförsvaret med Lopez, medan Davide Biondini redan i premiären visade sig vara en minst sagt värdig ersättare till Sant’ Elias kultfigur Abe på mittfältet. Den före detta U21-mannen kombinerade ruggigt hårt jobb med stort intiativtagande, något som saknades förra säsongen när alla spelare snabbt försökte göra sig av med bollen till Suazo och till viss del Esposito. Detta problem underlättades ytterligare i och med Antonio D’Agostinos entré i laget. Christiano Del Grosso, Giampaolos adept från Ascoli, fungerade mindre bra, men vad spelar det för roll när veteranen Agostini visar på rätt mentalitet genom att göra felfria insatser under sin unge kollegas skadefrånvaro, och därigenom vinna tillbaka sin plats. Det enda som inte fungerade lika bra var att Suazo inte gjorde lika många mål. Vad spelar det för roll när de andra kliver fram och gör viktiga mål?
Så småningom började laget också vinna. Först mot Sampdoria i den 9e omgången, och sedan kom höjdpunkten i den följande hemmamatchen i ö-derbyt mot Palermo. Det var en fantastisk kväll där Cagliari spelade ut Palermo i 89 minuter innan inhopparen Pepe avgjorde matchen som en äkta måltjuv, sedan Suazos cykelsparksförsök skapat ordentlig oreda i Palermos straffområde. Med en stabil grund hade Giampaolo äntligen lyckats att även vinna matcher. Läget hade inte varit så pass ljust sedan början av återkomsten till Serie A 2004-05.
Sviten bröts efter en imponerande frispark av Empolis Ighli Vannucchi, som blev matchens enda mål efter knappt 10 spelade minuter. Tyvärr skadades Chimenti i samma ögonblick. Men Cagliari reste sig igen i nästa match och fixade 2-2 i en underhållande match mot Milan.
Det var också det sista positiva som skedde för laget, fram tills nuvarande läge. Giampaolos två sista matcher var allt annat än lyckade. Men han förtjänade inte sparken. Åtminstone inte för resultaten. Och fortfarande återstår frågan varför han ställde över så många spelare i matchen mot Udinese. Om de skulle sparas till veckoomgångens match mot Fiorentina, hade han då någon aning om att hans jobb var i fara?
Nå, det blev sparken direkt för den unge tränaren. Och när hans ersättare visade sig bli Franco Colomba var allt förlorat. Man ersatte en intressant framtidsman med en tränare som tidigare bara sysslat med jobbet att hålla kvar lag från nedflyttning till Serie B eller C. Och inte ens det har gått särskilt bra. Att anställa den mannen säger en del om vilka ynkliga ambitioner ledningen har inför vårsäsongen. Men som sagt, det är inte där man gör felet; det var helt enkelt inte rätt tid att sparka tränaren överhuvudtaget.
Colomba kliver in i någorlunda hyfsade omständigheter. Giampaolo har skrapat ihop tillräckligt många poäng för att skaffa buffert till den absoluta nedflyttningsstriden. Cagliari kommer att få problem utan Chimenti och Esposito, men man har ett gäng lag bakom sig med minst lika stora problem. Det finns således goda möjligheter att överleva säsongen, men det var inte det som var tanken efter den där lördagskvällen när Palermo besegrades på ett imponerande sätt.
I ljuset av detta är inte Espositos olycka (borta hela säsongen) lika illa. Med Esposito, med Chimenti, med Canini och med Marco Giampaolo hade det funnits möjligheter till klättring i tabellen. Är det nån gång Esposito ska drabbas av långtidsskada så är det nu när säsongen redan är förlorad. Att överleva säsongen ska Cagliari klara av utan Esposito. Sanningen är att vi har varit ganska lyckligt lottade tidigare med napolitanaren, som bara missat 4 ligamatcher på de två senaste säsongerna. Skador kommer alltid och det här är inte det allra värsta läget att förlora vår skickliga högerytter. Jag hoppas att jag inte behöver ta tillbaka dessa ord i maj.