I väntan på bättre tider: Campioni d'Italia
Låt mig drömma oss tillbaka några årtionden. Tillbaka till säsongen 69/70 när allt faktiskt stod rätt till i världen. När Gigi Riva dominerade. När Cagliari Calcio vann Serie A...
Blir det någonsin lättare? Cagliari undvek (för andra året i rad) nedflyttning till Serie B. Vi som följer laget väntar på bättre tider. Skulle det inte vara roligt om vi kunde ta den där jävla pokalen hem till Sardinien? Eller åtminstone en placering likt den från våran första Serie A säsong den här sidan 2000-talet, när laget överraskade alla och slutade på en fin “mittenplacering” (allt är bättre än att slåss om överlevnad).
Ponera följande resultat: Lagets skyttekung och hjälte, Luigi “Gigi” Riva, gör hälften av lagets mål över säsongen. Av 42 mål står han för 21 stycken.
Laget, tillsammans med försvaret och målvakten släpper endast in 11 mål. Cagliari Calcio förlorar endast två matcher av 30 spelade...
Om man ser till den senaste säsongens resultat så är det helt astronomiskt otroligt. Om man ser till resterande säsonger från 2000-talet och 90-talet så är det forfarande helt otroligt. Egentligen kan man säga att det är rätt igenom otrolig vart man än tittar, för med den skörden av baklängesmål samt endast två förlorade matcher så är det fortfarande ett rekord som står sig ute i Europa.
Den enda nackdelen är att det hände för nästan 40 år sedan... Vad har hänt sedan dess frågar jag mig? I mina försök att finna svar så har jag dykt ända ner till C1, och inte blir jag mycket klokare för det.
Två år efter scudetton så var Cagliari fortfarande med i titeljakten, och för att göra en väldigt ojämn historia kortare så försvann Cagliari ner i mörkret när Gigi Riva slutade med fotbollen 1976. Det gick upp, det gick ner och stabilitet fick man först när man nådde Serie C1, höll på att trilla ner i C2 och gav jobbet som coach till en viss Claudio Ranieri.
Året var 1989 och det var början på en imponerande klättring uppåt.
På två säsonger gick Cagliari Calcio från C1 rakt upp till Serie A. Två säsonger efteråt var det dags för en annan bekant tränare att göra sig känd: Carlo Mazzone ledde laget till spel i europa, med semifinalen i "the UEFA Cup" säsongen 93/94 som höjdpunkt.
Sen dess har det varit lite hipp som happ. Några säsonger med stabila mittenplaceringar, samt några säsonger i Serie B, tillbaka till Serie A osv.
När Riva lade skorna på hyllan var det början på slutet för laget som kämpat i toppen av Serie A. När Gianfranco Zola sade adjö i juni 2005 var det dags igen. Från att kommit på en fin 12:e plats 04/05 så var det dags för vad vi supportrar kallar “Den stora löjliga cirkusen som vi aldrig trodde skulle ta slut”... Kanske inte i sådana granna ordalag, men vi känner alla till det eviga sparkandet av tränare.
Vi hoppades på Attilio Tesser, på Daniele Arragoni och Davide Ballardini. Det gjorde inte ordförande Cellino. Nedo Sonetti gjorde ett bra jobb med det han kom till, tycker jag i alla fall. Inför den här säsongen kom Giampaolo som även han fick smaka på skon i baken av Cellino, innan han fick komma tillbaka igen... Snälla Cellino, låt honom stanna!
På tal om legendarer. Vi vet vad som hände när Riva försvann, och vi vet vad som hände när Zola försvann. Vad kommer hända med våran klubb den dagen när Suazo försvinner norröver? När Cagliari var nere i Serie B den senaste vändan (mellan 2001 och 2004) så spelade Suazo 112 matcher och gjorde 100 (!) mål. Han slog igenom på riktigt när han gjorde 22 mål säsongen 05/06 och fick dela pris med Kaká som Serie As bästa utländska spelare.
I dagens värld så är spelare som honom sällsynta. Han har stannat kvar likt Riva gjorde fastän större klubbar lockar med mera pengar och berömmelse.
Jag önskar våran kapten all lycka i världen oberoende av vilken klubb han går till.
Framtiden står aldrig skriven i sten, men om jag får gissa så kommer nästa säsong bli precis likadan som den senaste och om det vill sig riktigt illa så trillar Cagliari Calcio ner ett steg. Men det är kanske det som behövs? Vi har varit nere förut, för att sedan komma upp igen med gott mod och fina framtidsutsikter. Det är kanske det som är lite av tjusningen med att hålla på ett mindre lag. Jag är aldrig säker på vad som kommer att hända men spänningen finns där jämt, och för att säga sanningen så är jag faktiskt rätt glad för det.