Lagbanner
Farväl, David Suazo
Suazo kom till Cagliari som tonårig 1999.

Farväl, David Suazo

Efter åtta år i Cagliari blev det – efter några väldigt svängiga historier – helt klart att Honduras mest framgångsrike fotbollsspelare genom tiderna i och med nästa säsong kommer att bära den blåsvarta tröjan från Milano. Suazo togs till Sardinien av Massimo Cellino som en okänd 19-åring, och lämnar som en av de största i klubbens historia.

   När Cagliari återvände till Serie A säsongen 2004-05 blev det, liksom för de andra uppflyttade sydlagen, succé direkt. Styrkan var offensiven, framförallt på hemmaplan, vilket ledde till att laget fram tills de sista omgångarna aspirerade på en Uefacupplats, och var en av de få lag utanför toppen som inte var inblandat i bottenstriden. Därtill nådde laget semifinal i Coppa Italia.

Men utanför Sardinien, och framförallt internationellt, var David Suazo inte ett högaktat namn i fotbollsvärlden, trots att han endast 25 år gammal redan hunnit göra över 50 mål i Cagliaritröjan. Förklaringen är naturligtvis att alla kom till i Serie B, undantaget – ironiskt nog – hans debutmål mot Udinese i Serie A, då Cagliari åkte ur serien 1999/2000. Skadebekymmer gjorde att han nu hamnade lite i skymundan bakom ligans hetaste anfallstrio med Gianfranco Zola, Mauro Esposito och Antonio Langella. Kaptenen Zola behövde naturligtvis ingen närmare presentation, och var inledningsvis den enda stjärnan i ett Cagliari som satsade på att behålla samma lag som förde klubben tillbaka till Serie A. Esposito och Langella fick nu glänsa på den allra högsta nivån och blev båda kallade till landslaget. Ändå hann Suazo med 22 matcher och 7 mål, samtidigt som han med sitt mål mot Sampdoria i cupen bidrog starkt till att laget där avancerade till semifinal.

Under sommaren annonserade Zola att hans karriär som spelare är över. De som anade att laget skulle få en baksmälla den andra säsongen i toppen såg därmed ännu en orsak till pessimismen.

Det blev inte heller någon som fick komma utifrån för att ersätta Zola. Cagliari hade lyxen att som nykomlingar förfoga över fyra klassanfallare, och när den ena länken i triaden försvann, då skulle problemet lösas med att Suazo får en större roll.

Säsongsinledningen blev en katastrof. Inte en enda seger på de tolv första matcherna och under denna period hade klubben slagit världsrekord i tränarbyten; tre stycken på 11 matcher. Den enda riktiga ljusglimten var just David Suazo. Pantera nera (svarte pantern) visade på häpnadsväckande fart och teknik när han drog igång sina soloräder, av vilka han bjöd på en i varje match. Detta av en man som en gång hade haft en karriär som sprinter på gång hemma i Honduras.

Därför var det inte så konstigt att när Cagliaris första seger för säsongen väl kom, spelade Suazo huvudrollen. Det blev 2-0 mot Sampdoria hemma på Sant’Elia, och Suazo gjorde såklart båda målen. Segern blev starten på bättre tider, och laget hann säkra kontraktet med två omgångar kvar. Ändå var Suazos dominans, sett över det hela, nästan skrämmande stor. Därför var det kanske inte så överraskande att han halvvägs in i säsongen fick även förmånen att bli lagets kapten (från början Diego Lopez).

Av 42 mål gjorde honduranen 22, varav många matchavgörande och de flesta poänggivande. Cagliari vann 8 matcher under säsongen, och 5 av dem avgjordes direkt av Suazo. Förutom den nämnda matchen mot Sampdoria var han ensam målskytt mot Livorno (straff) och Siena (båda 1-0), segerskytt på straff mot Treviso (2-1) samt ännu en säker straff mot Ascoli (2-1). Utöver dessa var han lagets enda målskytt i de oavgjorda matcherna mot Lazio, Messina, Livorno och Palermo hemma, samt Juventus (straff), Sampdoria och Ascoli borta. Den senare är ett kapitel för sig där hans båda mål kom under en period när laget hade två spelare utvisade (!). 2-1-målet kom sedan han ensam sprungit igenom hela hemmalagets planhalva. Med två man mindre under stekande sol. Det gjorde undertecknat nästan tårögd och förmodligen många fler därtill.

Den här säsongen har Suazo inte varit fullt lika dominant. När hans tid i Cagliari nu är över kan man summera att han var som störst när laget hade det som tuffast. Känslomässigt betyder det här något oerhört för en supporter. Likväl har han oftast varit den enda offensiva kraften i ett lag som efter en hyfsad höst åter fick finna sig i att kämpa för överlevnad. Om inte annat så efter att Espositos kastade in handduken med en knäskada. Den här gången blev det 14 mål av endast 35 totalt för laget. 8 av dessa kom på straffar. Man kan se det som ett litet i minus i protokollet, men det går också att se det som ett styrkeprov. Att gå fram till straffpunkten när laget ligger under 0-1 på en fullsatt Sant’Elia mot självaste Milan är inte det allra enklaste. Suazo har haft kylan i dessa ögonblick och med detta åter räddat kvar Cagliari i Serie A. Två straffar mot Catania (b) och Ascoli (h) tex.,efter årsskiftet gav 1-0 och 6 värdefulla poäng. Totalt har han satt 13 raka straffar på två säsonger i ligan (miss mot Brescia i cupen).

Hans avsked nu känns inte särskilt hjärtskärande eftersom det har varit väntat en hel säsong. Att en spelare som får priset Årets utländska spelare i Serie A (delat med Kaká) stannar kvar i samma klubb som varit nära på att åka ner till Serie B, tillhör inte vanligheterna. Suazo har hela tiden varit öppen med sin önskan att få prova lyckan i en storklubb, utan att för den sakens skull göra allt för att lämna den enda europeiska klubb som han någonsin representerat. Således var det något av en kompromiss att han mitt under sommarens transfermarknad förnyade sitt kontrakt med Cagliari, behöll därmed sin goda relation till Cellino, och hjälpte klubben dels genom det han utfört på plan den här säsongen, dels genom pengarna som nu rullar in när han flyttar till Inter.

Livet utan Suazo lär bli svårt, trots de möjligheter som finns att fördela ansvaret inom laget. I de värsta stunderna har det varit som att ett konstruktivt spel saknas, och just i dessa stunder har Suazo fått göra det som han är bäst på – att ta tag i saken med egna händer genom en soloräd. Cellino verkar dessutom ha fått för sig att ge bort alla andra mer etablerade anfallare som finns i truppen, och ersätta dom med juniorer. Pepe är redan borta och om Esposito flyttar på sig, som väntas, då har vi sett det definitiva slutet på en era i Cagliaris historia.

Med sina 93 ligamål för Cagliari, kan inte Suazo riktigt hållas lika högt som Gigi Riva själv. Den senare har 164 och därtill lett Cagliari bland annat till scudetton 1970, och vägrade att flytta till någon annan klubb. Han förblir dock klubbens näst bäste målskytt genom tiderna och uppehåller traditionen i Cagliari från 90-talet, med dominanta latinamerikanska toppforwards. Luis Oliveira är exemplet som verkligen passar som jämförelse, Daniel Fonseca, Dario Silva och Dely Valdes liknande.





Hossein Nayebagha 2007-06-29 16:35:00
Author

Fler artiklar om Cagliari