"Vad är hemligheten?" - Del 1
Serie A 2008/09 bjöd på en hel del överraskningar i inledningen. Så småningom började tabellen finna en mer logisk utformning, med hänsyn till resurser och spelarmaterial. Ett par undantag fanns och ett av dessa gällde Cagliaris position omkring de sista Europaplatserna. Cagliarisidan gör nu veckan innan säsongstarten ett försök att ge svar på alla frågan som en Cagliarisupporter har fått höra ett antal gånger under 2009 - vad är hemligheten?
När Cagliari i början av februari besegrade Juventus på bortaplan, hade folk redan hunnit uppmärksamma att laget var bland de mest formstarka i Serie A. Direkt efter vintervilan hade en poäng säkrats borta mot Inter och veckan innan matchen mot Juve hade Lazio krossats med 4-1 borta på Olimpico. Men det här var något alldeles extra. Titelkandidaten hade besegrats i Turin och det genom en vändning i andra halvlek, från 1-2 till 3-2. Det var inte grisfotboll som hade gett 1-0 via en slump. Det var snygga kombinationsspel, rätt passningar i rätt tid, och distinkta avslut.
Media hade alltså vaknat, men just detta var särskilt förbryllande. Detta Cagliari som saknade stjärnor, och som startat säsong på ett katastrofalt dåligt sätt, hade nu inlett en hejdlös marsch mot toppen, och efter den här triumfen gick det inte längre att säga var det skulle stanna. Uefacupen var redan ett mål i sig och vem kunde säga att det inte kunde bli Champions League? Trots allt hade säsongen hunnit sätta sig, med de inledande överraskningslagen på väg neråt, och toppen på väg att cementeras av samma gamla aktörer som vanligt. Cagliari blev dock allt starkare. Så vad fan var det som hände på Sardinien?
Ingen verkade veta. Diskussionen om Cagliari var därför i stora drag ett försök att hitta en orsak till framgångarna. Vad var hemligheten?
Ett förslag var att allt handlade om kollektivets bragd med Massimo Allegri som huvudpersonen. Allegri hade fått ihop laget, som på gammalt hederligt sätt kämpade under parollen En för alla, alla för en. Han hade behövt fem matcher på sig för att få ordning på grabbarna. Fem raka förluster i säsongsinledningen, och efter premiären över tio timmar utan mål, innan Robert Acquafresca sänkte sin moderklubb på bortaplan. Allegri hade betalat tillbaka president Cellinos förtroende, ett annars okänt koncept för den galne presidenten.
Kollektivets hårda arbete går aldrig att räkna bort som en förklaring. Det är en förutsättning för att ett lag utan större resurser ska producera resultat. Men det är en del av förklaringen till Cagliaris framgångar, inte hela bakgrunden.
Allegris rörliga fotboll som möjliggjorde ett disciplinerat försvarsspel med offensiv styrka var en mer konkret punkt, men det går inte att avsluta analysen med en geniförklaring av den unge tränaren.
För går man lite längre tillbaka, kan man se Allegris taktik som en förädling av det som inleddes av Davide Ballardini januari 2008. Den vårsäsongen fick inte uppmärksamhet på samma sätt, mycket på grund av att kräftgången då började senare och tog längre tid att vända. Så när säsongen var över låg Cagliari i den nedre halvan av tabellen, bara några få steg över den värsta nedflyttningsstriden. Det såg inte så märkvärdigt ut för mainstreammedia, men rent statistiskt hade Ballardini, sedan han tagit över klubben halvvägs in i säsongen, gjort Cagliari till ett topplag på Europaplats. Ser man på spelåret 2008, med en framgångsrik vår och höst, kan man se de där fem inledningsmatcherna i början, under augusti och september, som en formsvacka och inte en hopplös startpunkt för Allegri.
Kanske är svaret den att även om ett lag som Cagliari alltid måste fungera som ett starkt kollektiv för att nå framgångar, så är det här kollektivet uppbyggt på en kontinuitet i truppen, snarare än de tappra underdogsens krigarmentalitet. Och att truppen kanske är bättre än många verkar tro.
För Cagliari är inget namnkunnigt lag, men det är också en del av styrkan; att man värvar rätt spelare i rätt tid, snarare än att satsa på gamla veteraner som år ut och år in flyttar till ett bottenlag för att varva ner. När andra bottenlag förutsägbart vänder sig till en Corradi eller Amoruso, tar Cagliari in en 20-årig talang som Robert Acquafresca, eller en lurig dribbler som Pasquale Foggia, eller en fantommålvakt som Federico Marchetti. För varje år som går utan David Suazo kommer förutsägelserna om den oundvikliga undergången, men någonstans hittar alltid den tokige Cellino receptet, även om det brukar dröja, och ibland även kräva en del korrigeringar.
Vad gäller truppen i stort så har de flesta spelare aldrig representerat ett större lag än Cagliari, vilket leder att de inte är lite omtalade i media. De blir därför aldrig några stora namn. Men många av dessa har varit i klubben under en längre tid och utvecklats som spelare. De är inte stjärnor, så de upptäcks inte som en Suazo eller Esposito, men de är där, samlar på sig rutin, och har idag något att tillföra när vi talar om bra fotboll. Att de förblir relativt okända är naturligt i branschen. Men det är en del av förklaringen till att det har gått så bra. Daniele Conti, Davide Biondini, Michele Canini och Francesco Pisano är inga spelare som under alla dessa år varit i Cagliari bara för att klubben inte hittat bättre. Cagliari kallas bland annat för isolani på grund av den geografiska avskildheten mot resten av landet, och man kan se det som att det finns en viss isolering att tala om, och att den är en fördel. Det byggs upp något bra när ingen ser på.
Fortsättnig följer
