Gästkrönika om VM 90, Baggio, Juventus och en skelögd kärlek till Italien
Juventussupportern Henric Nilsson gästspelar med en krönika om en komplicerad och inte så spikrak kärlek till Italien. Om legender, VM 90 och en återkoppling till det EM vi nyss har fått se.
Jag har så långt jag kan minnas hyst en om inte blind så åtminstone ganska skelögd kärlek till Italien och framförallt italiensk fotboll. Får dra mig tillbaks till en tid då svensk media förvisso växte men gjorde det med en snigels hastighet. Även om två kanaler blev tre och så småningom fyra förblev utbudet skralt för en fotbollstörstande knodd.
Det var lördagar med tipskuponger och fotbollssändningar från diverse ruffa engelska städer i hopplöst klimat med lirare vars yttre förde tankarna till skurkar i James Bond. Undantaget vårens europeiska cupfinaler var det allt som fanns att tillgå i fotbollsväg.
Just de där cupfinalerna om våren gav mig små aptitretare. I dem kunde man se Milan, Sampdoria eller Juventus. Det var som att plötsligt upptäcka en spricka i den betongmur som inhängande ens fotbollsvärld där ett helt annat ljus trängde igenom. I det ljuset reflekterades klacksparkar istället för långbollar och spelare som såg ut som hjältar istället för Bondskurkar. Det var som att ens svartvita fotbollsintresse plötsligt fick färg.
Någonstans i samma veva var det dags för Fotbolls-VM från just Italien. År 1990. Det första mästerskap som försatte mig i den där trancen som därefter alla mästerskap skulle försätta mig i.
Vi sov och käkade, annars lirade vi fotboll hela tiden. Un`estate italiana hette den officiella låten som spelades överallt. Än idag för den mig tillbaks när jag hör den. Sprang till kiosken dagligen för att fylla ens paninialbum med lirare. Höll givetvis på Sverige men det där blåklädda italienska laget fyllde mig också med något. Snygga blå tröjor och spännande lirare som Baresi, Maldini, Baggio och Vialli.
Just Baggio köptes strax efter mästerskapet till Juventus och ett livslångt supporterskap till den klubben var igångsatt.
Åren gick. Klipp i sportnytt och cupfinaler om våren följdes av ligasändingar i både SVT, TV4 och så småningom TV3. Mina pojkrumsväggar pryddes av svenska stjärnor som Edberg, Thern och Dahlin. Sida vid sida med nämnde Baggio, Vialli och Del Piero.
Jag följde det blåklädda landslaget i mästerskap efter mästerskap. Inte sällan smärtfyllt. För enkla vägar var sällan deras melodi. Det handlade ofta om defensivt spel, stabbiga insatser och en stundom teatral fotboll med filmningar och gester. Det krävdes ett ganska skelögt synsätt för att fortsätta heja på dem.
I år är det 31 år sedan VM i Italien, mästerskapet som blev en slags inkörsport. Möjligheterna att se matcher och ligor blivit obegränsade. Mycket har hänt, min som är äldre nu än jag var då. Fortfarande har jag emellertid suttit fastklistrad när Italien spelat. Det fotbollsland som en gång gav mitt svartvita fotbollsintresse färger
Konstigt nog har kärleken den här gången inte varit speciellt skelögd. Snarare klar som vilken sommardag som helst. Italien har från första avspark spelat en sprudlande anfallsfotboll. Förtrollat inte bara mig utan en hel fotbollsvärld.
Det var små marginaler mot England i finalen men slår man ut insatsen över hela EM står fotbollsvärlden enig: Italien är välförtjänta mästare. Det gläder mig.
Sist men inte minst var det också häftigt att se förbundskaptenen Roberto Mancini krama om sin Sidekick och radarpartner, Gianluca Vialli. Jag minns mycket väl hur det var att se dem genom springan i betongmuren som inhägnade mitt fotbollsintresse när det begav sig. Då var de unga superstjärnor i Sampdoria, berömda som Goaltwins. Idag är de medelålders män som just fört ditt land till ett EM-guld. Det kanske inte är Italiens allra största fotbollsögonblick i historien men, med tanke på landets prövningar under pandemin, ett av deras absolut vackraste.
