Segrar som räddar jobb – det våras för Juventus
Uppdraget är till 1/3 i stort sett slutfört. Ovana segerraden och ovana matchhjältarna visar höjden i laget. Det luktar lite vinst, nej det stinker faktiskt vinst om Juventus. Det blir en bra vår.
Slutfört uppdrag
När Motta tog över i somras trodde vi nog alla att utvecklingen skulle gå lite fortare än den gjort. Inte minst tack vare att laget själva höjde ribban med en fin start på säsongen. Men det har också alltid funnits en tydlig marginal för vad som är godkänt: lös topp fyra i serie a, ta oss till åttondelsfinal i Champions och var med och utmana om coppan (gärna vinna).
När kritiken var som störst och spelet som sämst såg det faktiskt ut som Motta var på väg att missa dem. Därav den diskussion som blossade upp om hans vara eller inte vara. Men den senaste tiden har resultaten kommit och vi är ett kryss i Eindhoven från att ha löst en viktig del av målsättningen.
Segrar som räddar jobb
Wow! Det är såhär en slipsten ska dras. Segern i det italienska derbyt ger svar på en rad frågor. Först och främst ska Mottas taktiska kunnande hyllas. Att manövrera ut ett väldigt skickligt Inter på det sätt som han gör är klass.
Är det något Mister Motta visat den senaste tiden är det han är Juventusmaterial. Jag är väldigt imponerad av sättet han lyckats kalibrera laget och lyckats plocka poäng på slutet. Ibland har det sett krampaktigt ut. Men mot Inter var det det motsatta. Han visar upp ett imponerande försvarsspel och att han faktiskt har olika lösningar för offensiven.
Att Motta tränar oss nästa år är givet om han klarar topp fyra, vilket han bör och ska göra. Men att få den här typen av femplusinsatser är det som också får med oss supportrar på tåget. Nästa gång någon frågar om Motta verkligen är rätt för oss är det bara att stänga ögonen och tänka på söndagens match. Sedan svarar man kort: JA.
Låt mig vara tydlig: Det är en intressant sportchefsövning som Guintoli håller på med
Pengarna lagda på fel gubbar i sommar. Problem att få till en Vlahovic-lösning och mittbackskris. Kalibreringen av projektet Juventus har varit minst sagt intressant att se. Högt spel har det minst sagt framstått som också med tanke på sättet han sparkade Allegri.
Men sedan kom januarifönstret. Kolo Muani och Renato Veiga och dundersuccé (är kär i Kolo Muanis anfallsspel). Men också Lloyd Kelly, samt ingen utköpsklausul på Kolo Muani.
Jag får inget grepp om vår sportchef. Han gör en hel del bra men det känns som att det aldrig klickar fullt ut. Mycket pengar på Holländaren och Brassen som bägge två floppat såhär långt. Dundersuccé för Kolo Muani, ja då har vi inget sätt att få första tjing i sommar.
Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är inte Mottas jobb som i första hand ska utvärderas utan Guintolis sportcheferi. Jag tror och hoppas att han klarar utvärderingen och är byggherren som tar oss tillbaka till toppen. Men säker, det är jag inte…
Toscano på kajen för Borell, Kristian
Nyheten som kom för lite mer än en vecka sedan var otroligt sorglig. För oss som är uppväxta i en viss generation som Calciofiler har han varit otroligt viktig.
Jag pratade med en vän om vad Kristian betytt både för ens intresse för italiensk fotboll och ens syn på italiensk fotboll och kom fram till att han nog betytt mer än vad jag har vågat formulera för mig själv.
Han hade ett speciellt sätt att formulera sig, ett speciellt sätt att tackla saker. När jag och Fredrik Addisson drev Lodipodden var den till stor del inspirerad av Kristians podd Corvino.
Men det han betytt mest för är förståelsen för sportcheferiet och det som inte sker på plan. För fotboll avgöra som sagt inte på plan. Därför behöver man inte se överdrivet med fotboll.
Tack för allt! Trots att vi aldrig pratat kändes han som en vän. Och när han nu är borta känns det som att ha förlorat en vän.
Juventus-redaktionens tankar går ut till Kristians familj och vänner. Ciao Borell, Kristian.
