Historik 1

Historik del 1 (1908-1936)

Ett viktigt datum
Fram till tidig vår 1908 existerade inget renodlat fotbollslag att räkna med i Milano. Däremot fanns det en kombinerad fotbolls- och cricketklubb i staden som ville bygga på inhemska spelare allena. Den nionde mars samma år skedde dock något som skulle visa sig bli en lyckad företeelse. Ett gäng utbrytare från cricketspelarna ville dra igång något eget. "Man kan ju verkligen säga att vi fick starta om från noll", har legendariske Peppino Prisco kommenterat episoden. På kända restaurangen Orologio bildades Football Club Internazionale Milano, en klubb öppen för alla, oavsett nationalitet. Orologio, som betyder klocka, får symbolisera denna viktiga tidpunkt i den italienska fotbollshistorien. Klubbens färger valdes till blått svart och guld, och traditionen lever kvar än i dagens Inter. Den första medlem som valdes in i klubben var en känd konstnär vid namn Giorgio Muggiani.

Snabba framgångar
Redan säsongen efter klubbens grundande, upplagan av mästerskapet 1909-10, kunde man se att utbrytarnas agerande givit frukt. Inter kunde vid säsongens slut stoltsera med sin första italienska ligatitel, detta efter en särspelsmatch mot Pro Vercelli som slutade med en ohotad 11-3 seger för de blåsvarta. Vad som föranlett detta bisarra resultat var en demonstration från Pro Vercelli. Speldatum var utsatt den 24: e april, Pro Vercelli vägrade och ville att matchen skulle spelas den första maj. När förbundet fastslog 24: e april som speldatum hade Pro Vercelli den mindre goda smaken att spela matchen med sitt juniorlag.

Klubbens allra första lagkapten var symboliskt nog ingen italienare, utan en schweizare vid namn Hernst Manktl. Lagkapten för det titelvinnande laget 1910 var dock en inhemsk förmåga vid namn Virgilio Fossati. Han fick tyvärr endast uppleva denna ligatitel med Inter, då han liksom så många andra stupade i första världskriget några år senare. Förutom Fossati var den kanske mest kände spelaren från denna upplaga innern Ermanno Aebi, på grund av sitt docksöta ansikte bärandes det något tveksamma smeknamnet "La signorina dell'Inter" (sv. Inters lilla fröken).

Under krigstiden 1916-1919 spelades inga mästerskap då spelarna hade annat att tänka på. När freden så kom kunde klubben fira detta genom att ta sin andra mästarsköld år 1920. Denna fredsserie var dock inte lik den av stora mått utan man spelade i regioner och avgjorde med en slutlig final. Denna match spelades mellan Inter och Livorno i Bologna, där Inter kunde triumfera med en 3-2 seger. I detta vinnande lag fanns Inters lilla fröken fortfarande med, han var dock inte längre den stora stjärnan. Högeryttern Leopoldo Conti hade övertagit den rollen, och spelade bland annat 31 matcher för det italienska landslaget, "Gli Azzurri". Lite kuriosa angående Conti, han inhandlades för inte mindre än 100 lire, sisådär 75 kronor med den tidens penningsumma...

Ambrosiana och Meazza
Den 25 september 1927 debuterade en 17-årig pojke för Inter i ligapremiären hemma mot Dominante GE. Matchen slutade 6-1 till Inter och den unge debutanten noterade sig för två av målen, hans namn var Giuseppe Meazza. Under sin debutsäsong sköt han ytterligare nio bollar i mål, och året därefter, 18 år gammal mäktade han med inte mindre än 38 mål sammanlagt på hela säsongen. Inters tredje ligatitel inföll sig ytterligare tio år efter den förra. I samband med fascismen under Mussolini på 30-talet tvingades klubben till ett namnbyte, då "Internazionale" inte uppskattades av den italienske diktatorn. Man slogs ihop med U.S. Milanese och namngavs som Ambrosiana. Tröjorna ändrades till vita med korstågskorsen på magen, fansen fortsatte dock att kalla laget för Inter under denna tid.

1930 ledde man ligan med fyra poäng för Genoa då tre matcher återstod. Den 15:e juni spelades en direkt seriefinal mellan de bägge lagen och det blev en dramatisk match. Till att börja med rasade en överfull läktarsektion på dåvarande arenan Via Goldini samman, och panik utbröt. Sjukvårdspersonal fick jobba hårt och den ena ambulansen efter den andra lämnade arenan med tjutande sirener. Dödssiffran samt antal skadade hemligstämplades, men säkerligen fick ett antal personer sätta livet till för sitt intresse för klubben.

Matchen som sådan blev även den spännande. Inledningsvis var det tryckt efter rådande incidenter och matchbilden blev avvaktande, åtminstone från Inters sida. Genoa gick till angrepp och kunde storstilat ta en 2-0 ledning. Dessutom visade sig skickligaste Interförsvararen, vänsterbacken Allemandi övertänd och fick rött kort. Hoppet tändes dock när guldgossen Meazza reducerade till 1-2, men släcktes lika fort då Genoa ökade på till 1-3 före paus.

Andra halvlek skulle dock bli en desto trevligare historia ur blåsvart perspektiv. Och särskilt en spelare kom att hamna i huvudrollen. Giuseppe Meazza reducerade till 2-3 med en vacker nick, och några minuter senare kunde han dribbla av fem (!) motståndare innan han med ett stenhårt skott sänkte bollen i maskorna bakom Genoas målvakt. Fem minuter före full tid tilldelades dock laget från kusten en straffspark, och publiken tjöt av vrede på läktarhåll. Dessa publikmassor fick således straffskytten att tappa nerverna och bollen förpassades utanför målet till publikens glädje. Inter hade bibehållit sitt fyra poäng stora försprång och nu blev det en promenad till klubbens tredje ligatitel!

Giuseppe Meazza skulle komma att bli den stora kuggen i Inter under stundande framgångar. Till klubben hade även anlänt världsspelaren Giovanni Ferrari som tillsammans med Beppe Meazza kom att bilda det grymmaste innerparet i italiensk fotbollshistoria. NäÖr italienska landslaget skulle nomineras hette det att man tog ut "Meazza och Ferrari, samt nio andra spelare..."

Fortsättning: Del 2 1937-1969