INTERvju med Martin Bengtsson - Ibland går det inte som man tänkt sig.

Många svenska interisti höjde på ögonbrynen vintern 2003 när nyheten om den svenske ungdomsspelarens flytt från Örebro SK till Inter tillkännagavs. Framtiden såg ljus ut för ynglingen som efter åratal av hård träning och försakande nått ett av sina delmål. Men istället för att resan till Milano var början på något stort var det i själva verket början på slutet för fotbollsspelaren i honom. Nio månader efter ankomsten till Milano hittades han livlös efter att försökt ta livet av sig.

Martin Bengtsson var vid 16 års ålder en av svensk fotobolls stora talanger, han prenumererade på en plats i ungdomslandslaget och fick provspela med stora klubbar i europa. Slutligen hamnade han i Inter där tillvaron gjorde att han sjönk djupare och djupare in i en depression, en depression som alltså kulminerade då han skar upp sina handleder.
Efter några år av tystnad bestämde sig Martin för att i boken "I skuggan av San Siro" (2007) berätta sin historia. Boken, som jag starkt kan rekommendera, är rak, utlämnande och ger en inblick i hur livet som ungdomsproffs kan te sig. Sju år efter den tragiska händelsen hör jag av mig till Martin för en intervju.

Vad gör du idag? Hur ser din vardag ut?

- Jag bor sedan 2,5 år tillbaka i Berlin där jag arbetar med musik. Jag skriver låtar och uppträder på scener runt om i stan under artistnamnet Waldemaar. Just nu slutför jag en engelsk skiva med Waldemaar som heter "Schizolectric" och som delvis innehåller låtar skrivna under min sjukhusvistelse i Italien 2004. Den är planerad att släppas under våren. Dessutom skriver jag också låtar till en skiva på svenska som jag tänkt släppa under mitt riktiga namn. Martin Bengtsson.
En vanlig dag tar jag en promenad runt kanalen, spelar in låtskisser och demos på min dator och repeterar om jag har en spelning på kvällen. Ibland tar jag en paus och läser tjocka böcker, just nu biografier om Gösta Ekman, Robert Gustafsson, Börje Ahlstedt och George W Bush.
Jag har en ekologisk bärkasse när jag handlar mat och stoppar gärna i den äggplantor av olika slag, Zucchini & Aubergine som jag tillagar med någon god, gärna lite tjockare, pastasort. En favorit jag ofta gör är "Pasta Gudfadern" ett recept som min basist i Waldemaar, Gabriel, kommit på och som handlar om en balanserad mängd hela burktomater, en nypa socker, lite vatten, grekiska oliver, rikligt med olja och gärna vitlök. Pastan ska vara kokad så att tuggmotståndet är det rätta. Allt annat är otänkbart.
Jag avslutar ofta dagen med att spela någonstans eller träffa mina vänner som alla bor i kvarteret. Vi går till någon bar i Kreuzberg eller Neukölln och stannar ofta lite längre än vad vi borde för att vi tycker om att snacka om livet.
Det sista jag gör innan ljuset och bruset släcks är att dansa till Ungersk Zigenarmusik. Det är en slags meditation men också mental förberedelse inför nästa dag.

Spelning på ett tak i Kreuzberg, Berlin. Foto av Cecilia Gustafsson.

Har du någon som helst kontakt med fotbollen idag?

- Jag spelar ibland med de turkiska barnen i kvarteret. Vi spelar i små burar, 4-manna, någon slags Futsalplaner. Jag lär dem målgester och att inte stå i passningsskugga. De lär mig tyska och turkiska slangord och nya, lite modernare, finter. Jag har gett dem flera av mina gamla fotbollströjor så många av dem springer runt med Martin Bengtsson på ryggen. En har dock strukit över namnet och skrivit dit sitt eget. Det tycker jag tyder på en sund självständighet. Att inte inrätta sig i Martin Bengtsson-kollektivet så att säga.

Martin och lillebror Victor Bengtsson efter match med artistlaget på musikfestivalen Sommerfesten i Giske, Norge. Foto av Göran Rådström.

Om nej, tror du att du någonsin kommer att hitta en ny relation till fotbollen i någon form?

- Som sagt, jag har en sund och spännande relation till fotbollen idag där jag ser den som en lek och en plats där man kan träffas och ha kul. Också som ett slags internationellt språk. Många vänner från olika delar i världen har jag lärt känna tack vare fotbollen.

Efter att ha läst din bok ”I skuggan av San Siro” förstår man att du tidigt hade som mål att bli fotbollsproffs, du tränade nästan övermänskligt mycket och försakade mycket av det ”normala” livet trots att du var så ung. Låg detta till grund för din depression eller var det din tillvaro i Milano och hur du behandlades av Inter som var orsaken?

- Både och. Mitt självmordsförsök var en sammansatt kompott av saker. En stökig låda av ett lite maniskt förhållningssätt till fotbollen som barn, tidig framgång, en vilja av att ha en egen identitet och ett ifrågasättande av traditioner, attityder, hierarkier och mönster, och till sist upp och nedgångar, tankar och tårar i en av världens största fotbollsklubbar.

Du beskriver även dig själv som ung som introvert och någon som vägrade följa med strömmen, kan dessa egenskaper ha gjort det svårt för dig att anpassa dig till proffslivet där alla vallas omkring utan att behöva tänka själv?

- Det är nog svårt för alla tänkande och kännande människor med en nyfikenhet och lust på livet att bara spela fotboll och aldrig göra något annat. Jag var nog i grund och botten både den mest introverta och extroverta spelaren Inter har haft. Jag ville både vara David Bowie och sminka mig och samtidigt kunna tackla lika hårt som Marco Materatzzi och göra konstsparkar som Oba Oba. Det är klart att det är supersvårt för en sådan splittrad personlighet att vallas överhuvudtaget. Att jag var introvert som barn var nog inte problemet, problemet var nog att Inter hade svårt att handskas med en introvert och lite speciell vuxen, och att jag inte visste varken ut eller in i mig själv. Jag var lyssnande och seriös men alltid lite väl mycket för mitt eget bästa.

Vidare beskriver du dig själv som konstnärlig, poetisk. Finns det en motsättning mellan detta och livet som fotbollsspelare? Det är ju inte så särskilt många fotbollsspelare som haft någon större karriär inom kulturområdet om man säger så…

- Det är inte heller särskilt många konstnärer som haft någon stor framgång inom fotbollen. Det är jag ett levande exempel på.

På Bar 4 i Brooklyn, New York. Fotograf okänd.

Hur upplevde dina medspelare tillvaron? Var det någon mer förutom du som hade det jobbigt?

- Vi spelade mest Playstation så jag vet inte. Var svårt att hinna med att prata om hur man mådde mellan de olika Master Leauge som vi körde, och jag tror ingen kände sig riktigt bekväm med att öppna en sådan konversation där man satt och skrek könsord åt TV-spelet. Blev liksom inte en naturlig övergång från "Puta di Madre!" till "...nej men hörrni killar, hur mår vi egentligen? Alltså psykiskt och så?"
Jag hade mina bästa och mest givande snack med Carl, Nathan, Saidi och någon gång med Marino. Vad vi sa exakt minns jag inte, men jag minns det som att vi delade en upplevelse av något som ingen kanske riktigt visste hur man satte ord på. Vi var också olika som människor alla i huset och hur man uttryckte sorg eller nedstämdhet såg nog olika ut för alla. Mitt sätt var lite mer Nirvanas "Smells like teen spirit", de andra kände kanske mer som ett vemodigt stråkparti av Mozart. Saidi vet jag definitvt fick ur sig mycket av sin frustration på saker genom att gå och rappa gangster Hip-Hop.

Så här i efterhand, ställdes det för höga krav på er?

- Verkligen inte på fotbollsplanen. Vi var professionalla kids som hade drillat oss själva stenhårt redan innan. Gubbarna i träningsoverallerna är och förblir små timida farbröder i jämförelse med våra inre diktatorer som vi bar på.
Det Inter, eller snarare, de ansvariga för vårt boende, gjorde fel var att de slängde mina låtar och sa att mitt rum inte såg ut som en fotbollspelares rum skulle. Det var inte att ställa höga krav på oss i vårt yrke, utan märkliga och orimliga krav i vårt vardagsliv.

Hur många gånger tränade du med A-laget?

- Tror inte jag tränade med dem någon gång mer än varje torsdag, ibland tisdag, när vi spelade match mot dem. Då körde vi i och för sig ofta någon övning innan men framförallt lirade vi match.

Hade du någon kontakt med spelare från A-laget?

- Jag snacka lite med Emre en gång på gymmet när jag var skadad. Han skulle gilla min insats för de turkiska fotbollstalangerna i Berlin. Även Vieri vid något tillfälle eftersom Carl och han pratade några gånger. Troligtvis var det väl så att jag inte riktigt pratade utan mer stod bredvid Carl och nickade, och sedan sa "Hej Christian", mer för att kunna skriva och säga till alla att jag snackat lite med Vieri. Det var ju väldigt pubertalt och bekräftelssökande måste jag medge. Jag var hemma hos Oba Oba Martins en gång och käkade couscous som hans polare lagade. Det var med någon cocossås som var fantastisk. Nigerianskt recept. Vi satt sedan och tittade på ett sådant där fotbollsprogram där gubbarna sitter och skriker på varandra och tjejerna mest är med för att se snygga ut. Ett sånt program där de har en liten tavla där de visar hur spelarna sprang i matchen och blir överdrivet engagerade. Ali och Saidi var med också. De brukade hänga där och det var väl de som dragit med mig. Jag var ganska ointresserade av alla A-lagsspelarna förutom Vieri. Vieri tyckte jag var cool. Han var lejonet på savannen. Pondus och integritet.
Adriano tyckte jag alltid om också. Han minns jag att jag pratade med någon gång och jag upplevde honom som ödmjuk och snäll. Skulle jag någon gång få göra ett musikaliskt samarbete med någon i Inter så skulle det bli med Adriano och Vieri. Vieri på trummor. Adriano på bas. Och så jag på sång.

Live i Berlin, 2009.

Hade du någon kontakt med tränare/ledare från A-laget? President Moratti?

- Inte mer än att man hejade på det där sättet som jag hejade på Vieri en gång. Ibland coachade de en då när man lirade de där matcherna med A-laget på Appiano. Moratti kom ned i omklädningsrummet en gång efter att vi spelat mot Juventus i cupfinalen hemma i Milano. Han var en stilig man. Snygg, artig och luktade parfym. Han gratulerade oss till segern i matchen och jag minns att någon ledare försökte vara lite "bundis" med honom och typ skämta och så och jag minns att jag var så rädd att han skulle säga något knäppt så att Moratti skulle gå ut. Han var ju trots allt president. Man blev lite "star-strucked". Han är fortfarande med på min top 3 av dem jag träffat med mest stjärnstatus och karisma.

1. Stefan Sundström
2. Karl Ove Knausgård
3. President Moratti

Hur var stämningen på Appiano Gentile? Hur behandlades ungdomsproffs i förhållande till A-lagsspelarna?

- Vi bytte om i källaren till A-lagets omklädningsrum. Det var väl på det viset det var helt enkelt. Folk var snälla mot oss. Men ingen visste väl riktigt vad vi hette. Förutom Oba Oba Martins. Han verkade känna alla. Han hade ju vad jag förstått bott nästan ett par decennier på Interello.

Var det omöjligt att bryta kontraktet med Inter? Om det nu var möjligt, var det dina ambitioner eller något annat som låg bakom att du inte gjorde det? Rädd för att misslyckas?

- Jag antar att du syftar på varför jag inte bröt kontraktet under tiden i Inter, innan självmordsförsöket. Svaret på den frågan är precis det du frågar. Ja, jag var rädd för att misslyckas. Nej jag var livrädd skulle jag säga. Rädd att man skulle säga till mig att jag inte pallade trycket och kom hem med svansen mellan benen. Rädd att 40-50 olika signaturer på Svenska Fans sidorna skulle sitta och raljera över dåligt psyke och "han ville nog hem till mamma..." - kommentarer. Jag dog hellre än att visa mig svag och låta tvivlare få rätt, och det visar lite på hur "upp-fuckat" ens psyke hade blivit av att ständigt försöka knyta näven i fickan och leka supermänniska.

Hur är din syn på ungdomsprofessionalism idag, vad är snett och vad är rätt?

- Jag har ingen specifik åsikt om ungdomsprofessionalism men jag tycker det är viktigt att man tar vara på unga människor som tidigt börjar göra karriärer och låter dem få tid och utrymme att utvecklas som individer. Sedan tror jag på att följa sina drömmar så därför skulle jag aldrig avråda någon att bli proffs inom något. Det ger en fantastiska erfarenheter och breddar ens världsbild i bästa fall. Det jag kan tycka är snett är när äldre gubbar försöker göra pengar på sina adepter utan att bry sig om dem egentligen. Det har jag för gudskelov varit vanskodd från. Jag hade en jävligt bra rådgivare.

Från det att du landade i Milano tills det att du försökte ta livet av dig, när du ser tillbaka på den tiden är det något du ångrar att du gjorde? Att du inte gjorde?

- Jag ångrar att jag inte berättade att jag mådde dåligt för någon när jag kände att mitt liv inte hade någon mening. Då hade min familj och mina vänner sluppit det oerhörda trauma som det innebär när någon i ens närhet försöker avsluta sitt liv. Sedan ångrar jag att jag inte snackade mer med Vieri och tvingade honom att bli min mentor. Han hade nog kunnat ge mig lite av den där pondusen och karisman som man har så stor nytta av i livet och jag hade kunnat ge honom en samlingsskiva med de bästa svenska vissångarna.
Jag ångrar också att jag inte skällde ut juniortränaren efter en match jag gjorde med dem i vilken jag blev utbytt efter att målisen blivit utvisad efter fem minuter. Det var en så tydlig markering från hans sida på att han inte gillade mig, och istället för att skrika några av de väl valda italienska glosorna åt honom gick jag istället raka vägen hem från Interello till Cormano och sparkade i gruset hela vägen. Det var självspäkande och hade kunnat undvikas med lite On-Spot Anger Management.

Hyser du något agg gentemot klubben? Gentemot fotbollen generellt?

- Absolut inte. Varken mot fotbollen eller Inter. De är två lite märkliga, underhållande, spännande, otäcka, fantastiska, söta, sorgliga, horribla och glada passager i mitt annars ganska alldagliga liv som kringflackande artist och föreläsare.

Om du får barn, hur ställer du dig till deras eventuella intresse för fotboll? Idrott i stort?

- Jag skulle ge dem mitt fulla stöd att göra det som de drömmer om. Precis som mina föräldrar gjorde för mig. Varje liv är unikt och varje historia. Det finns inget som säger att bara för att något blev på ett sätt för mig så blir det detsamma för mina barn. Idrotten bär på mycket bra, liksom en massa andra områden i livet. Idrotten är för mig likvärdig med schack, fotografi, konstruktion och frimärkssamlande. I idrott idrottar man och det är bra för kroppen. I frimärkssamlande samlar man frimärken som kan vara bra på en framtida auktion.

Avslutningsvis, finns det något positivt du kan lyfta fram från din tid i Milano?

- Oj, en massa saker. Listan är så lång att jag inte vet var jag ska börja. Jag lärde mig spela gitarr, jag lirade fotboll med ett kul gäng, jag lärde känna några vänner, jag lärde mig prata en del italienska, jag lärde mig vad som är viktigt för mig i livet och jag träffade intressanta och sjuka människor på sjukhus som fick mig att förstå att vi alla bär på en inre längtan av att göra något bra med våra liv. Till sist förde hela erfarenheten i slutändan mig närmre de jag älskar och det jag bryr mig om. Den gav mig insikt och ord.

Spelning i Milano på Goganga, 2010. Samma kväll vann Inter Champions Leauge-finalen. Foto av Victor Bengtsson.

Ett stort tack till dig Martin för att du ställde upp på en intervju. Lycka till med Waldemaar och dina övriga projekt!