Supporterhistorik 2

Klubbens hjärta del 2

I den förra artikeln berättades det om hur supporterkulturen på San Siro tog sin början, och hur de ledande grupperingarna på Curva Nord uppstod. Här kommer fortsättningen som behandlar själva personerna, deras livsstil och allt vad kulturen på läktarna innebär.

Datumet är 6 maj och året är 2001. Inter leder med 3-0 mot Atalanta efter att Vieri gjort två mål och Recoba det tredje. På Curva Nord torde allt vara som det ska, men det är det inte. Inter har svikit, Inter har vikit ned sig och skämt ut sig under den gångna säsongen.
De får inte förlåtelse genom en kanonmatch, berättigat. Säsongen är förstörd sedan länge. Och när majoriteten av spelarna ändå inte verkar bry sig säger de som läger ned sitt dagliga liv och sina besparingar ifrån. Med hjälp av någon lika irriterad läktarvärd har man lyckats köra upp en av de tillresta Atalantasupportrarna stulen svart vespa i ett av San Siros torn vid den norra läktaren. På andra ettaget misshandlas mopeden och sätts i lågor, innan den med förenade krafter kastas ned på den sedan tidigare utrymda läktaren under.

Trogna
Bilden av supportrarna är i detta läge stark och våldsam. Även om de denna gång gått över gränsen med bred marginal, och utan att på något sätt försvara handlingen utförd av ett mindre antal supportrar, bör man dock kunna ha någon form av förståelse för hur de känner sig. Frustration, besvikelse, ilska.
De har match efter match, vecka efter vecka, månad efter månad följt laget i vått och torrt. Och hela tiden har de hoppats på att de välbetalda spelarna någon gång ska ta sig samman och visa lite jävlaranamma och vilja. De har lagt ned massor pengar och tid för att se laget spela bortamatcher i Reggio di Calabria, Lecce, Neapel, Rom, Helsingborg, Chorzow, Berlin, Arnhem. Vad har de då fått ut av detta, förutom att de fått resa runt alltså? Ja, inte har spelarna direkt presterat över förväntan och gett dem något tillbaka i alla fall.

Ändå kommer de tillbaka, de återvänder. År efter år finns de där, när säsongen drar igång är de tillbaka i kurvan, hängivna och med nytt hopp om att laget de älskar ska ge dem lite lycka. De viger mestadels av sin vakna tid åt att stödja Inter och följa dem vart de än reser. Det tyder på hjärta, och kärlek till laget. Att det då finns spelare som efter en bortamatch inte ens kommer sig för att jogga den korta sträcka ut till supportrarna på läktaren och tacka dem för deras stöd och växla ett par ord är rent skamligt. Att supportrarna då och då ryter ifrån och genomföra protester mot egna laget är för mig fullt förståeligt, jag skulle säkerligen göra detsamma.

På läktaren
Supportrarna i kurvan skiljer sig från den övriga publiken. Det betyder inte att de gillar laget mer, eller att de är mer äkta än vad sittplatssupportrarna är. Skillnaden är att de på ett mera aktivt sätt stödjer laget under match.
Den planlösa livsstilen har blivit signifikativ för supporterkulturen, och mentaliteten är en annan än hos den alldagliga supportern. I kurvan dominerar en annan klädstil och ett annat mode än vad det gör på läktarna. Man är på en fotbollsmatch, en livsviktig händelse för de som är där. De klär sig därefter, och de agerar därefter. Det handlar inte om att smycka ut sig med allt vad man har utan om att vara representativt och respektabelt klädd.
Matchtröjor och liknande förekommer så gott som aldrig bland gli ultràs och de supportrar som har hela kittet med tröja, halsduk, mössa, keps, peruk, ansiktsmålning och liknande ses snett på och kallas i Sverige fyndigt nog för ”julgranar” i dessa kretsar. Man använder givetvis ett annat ord för dessa i Italien, fråga mig inte vilket.
Halsduken är kanske det enda som förekommer i kurvan, bortsett från en gruppjacka, keps eller tröja med diskret logga. Annars går färgerna i mångt och mycket i mörkt. Svarta tröjor, jackor, t-shirts etc.

Med samstämmiga toner
Under matchens gång står supportrarna inte och hänger och skäms för att vara där, de står upp på de gröna stolarna, hoppar omkring, och sjunger för allt de är värda. Supportrarna vill på ett så aktivt sätt som möjligt stödja laget och visa vart deras sympatier ligger. Detta görs med sång och ramsor i alla de former.
Spelarna som frekvent figurerar i startuppställningen tillägnas en egen sång. Dessa sjungs under uppvärmning, eller när den individuelle spelaren presterar något bra, gör mål, en avgörande brytning, skapar en hörna etc.
Sångerna tillägnade laget förekommer i fler varianter och år efter år dyker nya ramsor och sånger upp, den ena fyndigare än den andra.
För att klackledarna ska kunna göra sig själva förstådda för övriga kurvan, och förklara vilken sång som skall sjungas finns det till hjälp både megafoner, samt ibland även högtalarsystem.
Alla kan sångerna och snabbt hänger alla med, utan att någon står tyst med händerna i fickorna. I kurvan är man om man ska stödja aktivt, annars är man inte där så att säga.

Koreografier, vackert skådespel
Under de ”vanliga” matcherna förekommer flaggor i alla de former, bengaler, rök, banderoller och andra spontana medel. De olika grupperingarna har varsin banderoll med gruppens namn som är placerad på den del av läktaren där gruppens medlemmar står. På varje enskild match dyker det även upp banderoller, förutom dessa ”permanenta”, med olika budskap och åsikter från fansen. Man berättar vad man tycker om lagens prestation de senaste matcherna, prisas de som prisas bör och tvärtom.
Man häcklar motståndarlagets fans med fyndiga meningar och med jämna mellanrum också deras spelare.
Förutom dessa banderoller har supportrarna även egentillverkade flaggor i mängder, den vanligast förekommande är tvåpinnsflaggan, med varierande motiv. Allt från gruppernas namn och logga, till ett väl avbildat spelarporträtt förekommer på dessa ”mindre” flaggor. Tillkommer gör även de större megaflaggorna som befinner sig längst fram vid staketet, att i verkligheten se dessa stora flaggor vaja bredvid varandra är en ynnest för ögat.

I början av varje halvlek eldas det frekvent på andra ettaget, bengaler och rökfacklor skapar en vacker inramning. Myten om att denna pyroteknik är tillåten i Italien stämmer dock inte, och böter delas ut då och då, inget som supportrarna tar notis om dock. Vad de gör på ”sin” läktare för att stödja sitt lag har inte slipsnissarna i förbundet med att göra anser de givetvis.

I de största matcherna på säsongen, främst i lokalderbyna mot Milan och mötena med Juve och ibland mot Roma och Lazio, brukar laget tillägnas ett mera organiserat läktarskådespel, en koreografi utförd av supportrarna själva. Dessa förekommer i otaliga utföranden och med olika budskap. Supportrarna kan, exempelvis med pappersark i olika färger, skapa vackra mönster kombinerat med ett budskap. Stora läktarflaggor börjar man måla för hand, flera veckor innan dessa matcher, och de ansvariga lägger ned ett otroligt jobb för att ordna med allting. Detta är givetvis inte gratis, utan man samlar under säsongens gång in pengar för att finansiera dessa skådespel, som ofta går på tiotusentals kronor.
Det var i och med att supportrarna började organisera sig som dessa arrangemang uppstod och detta är deras sätt att försöka bidra till att laget ger extra och kanske tar någon viktig poäng. Dessa koreografier är en konst i sig, och merparten av dem finns att skåda på bild på grupperingarnas hemsidor.
Just Internet har hjälpt till att föra denna trend framåt och idag finns mängder av sajter för ultras som vill träffas och byta erfarenheter och diskutera.

Våld
I denna supporterkultur och i dessa kretsar finns det, som på det flesta andra ställen här i världen, givetvis en baksida. Våldet är det som främst uppmärksammas, och våldet bland de italienska supportrarna har tyvärr ökat igen de senaste åren. Inter har förvisso inte hört till de allra våldsammaste supportrarna, men det förekommer även här klickar av våldsbenägna och våldsglorifierande fans. Många av dessa är personer med extrema åsikter, som på ett tråkigt sätt blandar ihop politik och fotboll. Något som märktes i inledningen av supporterkulturens uppkomst på Curva Nord, då våldsamma drabbningar skedde mellan Boys och Potere Nerazzurro. Efter dessa dispyter har kurvan dock varit väldigt fri från inhemska uppgörelser. Och Inter har trots en falang av högerextremister (Irriducibili) klarat sig relativt bra. Därmed inte sagt att våld har uteblivit. Efter så gott som varje stormatch i Italien inträffar incidenter mellan våldsmakare och polis, våldet på läktaren har bland Interfansen dock inte förekommit lika ofta som det gjort hos exempelvis Lazio och många småklubbar såsom Brescia, Atalanta, Torino mfl.

Rasism
Tyvärr har då rasism blivit ett problem på Curva Nord. Italien är ett land med fler patriotiska människor än exempelvis Sverige vilket också leder till att rasism förekommer mer frekvent. Inters ultras har ett så kallat friendship med Lazios supportrar, vilket till stor del baseras på liknande politiska åsikter. Man har även haft ett uttalat friendship med Hellas Veronas ökända Gialloblu Brigate, vilka visar allvarliga tendenser vad gäller rasism. Detta har dock numera Inters fans brutit officiellt, på grund av att problem uppstått, vilket är positivt.
Inters rasistiska följeslagare har inte uttryckt åsikterna lika öppet som exempelvis Lazios och Veronas har gjort. Detta kan nog delvis bero på att flera färgade spelare presterat bra i Inter de senaste åren. Ugh-körerna förekommer dock med jämna mellanrum vilket givetvis är mycket tråkigt. Känslan är dock att det är en minoritet av läktaren som drar igång detta varpå de övriga hänger på utan att egentligen ha någon bestämd åsikt om varför de gör det.

En kille som Martins framfart kanske kan vara en hjälpande faktor till att få bort rasismen från läktarna, även om det lockas in nya vilsna ungdomar underifrån kan nog sådant minska problemet, förhoppningsvis!
Det skall även tilläggas att det finns grupper som öppet tar avstånd från våldet kring fotbollen. Gruppo Brusco är en av de grupperingar som inte förespråkar våld bland supportrarna, något att ta efter för övriga.


Jon Sköld
2003-03-26 00:30

Klicka här för att läsa del 1 - Historien

Jon Sköld
2003-03-26 00:28