Vers Paris Bianconeri!
Med stormsteg närmar vi oss den kanske redan utstakade vägen till Paris.
Med Champions League i sikte, en nytänd Trezeguet och en breddad trupp är väl en titel redan bärgad? Förra året var vi sånär att knipa semifinal platsen och kanske kunde tagit oss till en eventuell final. Men med facit i hand kanske jag redan nu kan säga att vi troligen hade blivit utslagna av Chelsea i semifinalen. Varför spottar jag mig ur den hädelsen då? Jo för att förra årets upplaga inte är i närheten av årets. Men det tåls att påminnas utan förra årets trupp hade vi inte bärgat den 28# scudetton.
I mina yngre dagar hade en förlust mot Liverpool i en kvartsfinal inte ens funnits. Juventus symboliserade bara vinst och ingenting annat än vinst då. Så varför skriver jag om förra årets förlust och låter mina svartvita bröder pinas? Jo för att det tåls att minnas det förflutna.
Årets Champions League handlar inte bara om bucklan, utan mycket mer än så. Det är prestige, kamp och passionen som får mig att attraheras till denna turnering. I år blir det kanske den tuffaste Champions League-uppgörelsen jag någonsin varit med om. Flera klubbar är med stor säkerhet med och slåss om titeln.
Barcelona med Ronnie i spetsen, Real Madrid kryddat med Robinho och ett stadigt Chelsea blir att se upp för i år.
Så vad har vi Juventus att komma med i år? En gammal nr 10, en alltid skadebenägen Trezeguet och en divig Zlatan? Knappast! Låt oss begrunda vad vi har att erbjuda resten av fotbollsvärlden:
Backlinjen: Finns det en stadigare backlinjen i Europa än våran? Med viss undantag på högerbacks platsen tror jag knappast att Thuram-Cannavaro är ett par dussinlirare inte. Förstärkning har gjorts på den sidan och vi har nu också som förstärkning Robert Kovac, tidigare Bayern Munchen. Vi har också hämtat tillbaks den tidigare lila färgade Chiellini.
Mittfältet: Förra året vilade ett mycket tungt ansvar på Emerson, i år fördelas den bördan tillsammans med ingen annan än självaste Patrick Vieira, förmodligen det bästa nyförvärvet i mina ögon i år. Med dessa två herrar i mitten blir det mycket knäckebröd att käka för den självgode Totti, och alla andra för den delen.
Här finns också Giannachedda som en backup till Emerson och Vieira. Camoranesi i toppform blir att se upp för i år!
Anfallet: Kanske det mest överflödiga anfallet näst efter Chelsea i Europa? Mutu, Zalayeta,Del Piero, Ibrahimovic och Trezeguet består vårt anfall utav. Liknar mest en lite godisbutik där Capello kan välja lite hur han vill. Givetvist är Ibra och Trezeguet det givna paret i anfallet. Men med så många matchvinnare på och utanför plan kan dessa spelare avgöra det stora matcherna.
Räcker detta då för att vinna Champions League? Varför inte?! Ett utsökt exempel är Liverpool som vann med en trupp många idag inte skulle vinna Serie A med.
Den starka defensiven finns där, gjuten och redo för det som komma skall. Det är just på defensiven vi är starka. Juventus beskylls ofta för att vinna matcherna med 1-0 och sedan dra sig tillbaks för att spela defensivt. Men jag skulle tolka det mer som en sorts avundsjuka.
Så hur kommer det att gå för oss i år? Tja, en realistisk målsättning är väl självklart en vinst. Vi må inte ha en dribblande Robinho, en frisparksspecialist á la Juninho, men vi har en lagmaskin och det kommer man långt på (läs Liverpool).
Som en ganska komisk avslutning ville det sig påminnas att: Inter får spela halva matcherna med tomma läktare, skandal?! Att Roma inte får vara med och leka i år; Perché Totti, perché?
Att Arsenal "äntligen" kommer ut ur garderoben och försöker klara sig långt i Europa i år; Realistisk målsättning á la Whinger; I hope we finish 1st in ze gruup.