Mario Mandzukic - en zebra bland hästarna
Mario Mandzukic meddelade igår att han avslutar sin långa och segerrika fotbollskarriär. Jag minns en spelare som likt få andra fått mig att älska inte bara Juventus, utan också själva fotbollen.
Tra gli uomini, i gurrieri - krigare bland män. Så löd texten på den banderoll juventuskurvan spände upp ovanför sin avbildning av Mario Mandzukic för ett par år sedan. På den väldiga duken under denna strof blickade Mandzukic kaxigt upp mot den svarta turinhimlen. Händerna bakom öronen, en rynka mellan ögonbrynen och en svärta i blicken som sa “Är det här allt ni har?”. Det var Mandzukic precis sådan han var när han var som bäst. Oförskräckt, otämjd, aldrig tillfreds. Förbannad när han fick en tackling, nästan lika förbannad när han gjorde mål. Det var den Mandzukic som med självklar pondus tog plats i juvefansens hjärta på ett sätt som få eller inga utländska spelare har gjort sedan David Trezeguét och Pavel Nedved sköt hem scudetti i de svartvita ränderna.
Så här bara några dagar efter Cristiano Ronaldos hastiga adjö till Juventus är det extra lätt att förstå varför vi älskade Mandzukic som vi gjorde. Med håret på ända och den brutna boxarnäsan bryskt intryckt mitt i den hetsiga uppsynen utgjorde han en ljuvlig antites till instagramålderns tillrättalagda fotbollsinfluencers. Det är helt omöjligt att föreställa sig Ronaldo i en defensiv yttermittfältsposition, offrandes sin egen målskörd för lagets bästa. För Mandzukic var det en självklarhet. Samtidigt kunde han också vara både tjurig och trubbig, och rent vansinnigt ojämn framför mål, på ett sätt som även det är omöjligt att föreställa sig hos Ronaldo. Mario var arg, han var glad, han var bra och han var dålig. Men han var aldrig likgiltig och det var heller ingen som såg honom. Han var ingen skyttekung eller bländande tekniker, men han var en människa av kött och blod och ett rent helsike att möta. Med känslorna utanpå och stubinen i bensinen var han lätt att identifiera sig med för de breda supporterlagren. Han skällde, levde rövare och sprang, hela vägen in i Juves hjärterot.
En av de viktigaste anledningarna till att zebror aldrig kunnat domesticeras är att de inte inackorderar sig i hierarkier på samma instinktiva vis som exempelvis hästar. Här ligger analogin till Mandzukic, iklädd Juventus zebraränder, delandes ut en avhyvling till Lionel Messi, nästan för nära till hands. Mario Mandzukic brydde sig inte om vad motståndet hette. Vare sig det var Carpi eller Barcelona balanserade han alltid på gränsen till övertändning. Ett annat skäl till att zebror aldrig blivit några tamdjur är att de biter tag i händerna på de skötare som försöker tämja dem och sedan inte släpper taget. Här får ni själva välja valfri Mandzukic-bild ur minnet, det finns gott om starka kandidater - poängen är att Mandzukic zebrainstinkter gjorde honom till en självklar del av juventusflocken. Jag tror till och med att han återuppväckte något som nästan gått förlorat hos de av orimliga biljettpriser luttrade, hårt exploaterade juventussupportrarna. Han var en krigare bland män och en zebra bland zebror.
Just med tanke på den passion som Mario hade för Juve smärtade det mig något enormt att se Sarri frysa ut honom på det sätt han gjorde under kroatens sista halvår i klubben. Mandzukic förtjänade inte att lämnas utanför matchtruppen, varken som spelare eller som juventino. Den vedervärdiga behandlingen av en klubbens största kultspelare i modern tid hade i sig kunnat vara skäl nog att vinka adjö till Sarri. I ljuset av detta har åtminstone jag lätt att förlåta Mandzukic hans korta gästspel i Milan i våras. För även om det uppenbarligen skar sig mellan Mario och Juventus så slogs det aldrig hål på kärleken mellan honom och juvefansen. Mario är och förblir uno di noi och när han igår meddelade sin pension från elitfotbollen på Instagram dominerades kommentarsfältet totalt av juventussupportrar, trots att han tillhört en hel drös storklubbar under sin karriär. Han hittade hem i Juve och juvefansen i honom, sånt förändras inte bara för att man kommer på kant med en tränare.
Medan världen minns Mandzukic för hans Champions League-vinst med Bayern München, hans fantastiska VM 2018 och hans bicicletamål på Real Madrid i CL-finalen 2017 minns jag framförallt hur han hunsade Barcelonas mittfält våren 2017 och hur han med andan i halsen glidtacklade ut bollar till inkast nere vid egen hörnflagga. Hur han, reflexmässigt, firade det där supermålet på Real Madrid med att ursinnigt banka sig för juventusmärket på bröstet. Det var, som ett symbolikens zenit, det gamla juventusmärket, som denna fotbollsspelare av den gamla skolan hamrade sin högerhand emot. Mario var anfallaren som blev mittfältsterrier och vagabonden som blev klubbikon. Han var sannerligen en krigare bland män, en zebra bland cirkushästar och en svettosande, adrenalinstinn och alldeles ljuvlig anakronism i en alltför steril och marknadsmässig modern fotbollsvärld.
Ciao Mario, du blir mycket saknad.