Inför: Juventus-Cagliari
Serieledarna ryckte i förra omgången till sig ett försprång på 8 poäng till närmast jagande Milan. Sköter laget sitt jobb mot Cagliari finns det goda chanser till att försprånget utökas ytterligare. Derby della Madonnina stundar nämligen i Milano.
Hemmamötet mot Cagliari förra säsongen väcker sköna minnen till liv. Visserligen stod det klart att Scudetton säkrats redan omgången innan, då Milan i den tidigarelagda matchen mot Palermo bara fått oavgjort. Men det var i säsongens sista match mot Cagliari på Delle Alpi (senare i Turin så klart) som spelarna fick motta de stora hyllningarna. Bilden när Galliani med ett snett leende på mästarpodiet trär guldmedaljerna över spelarnas huvuden, och som pricken över i:et överräcker pokalen (nytt påfund) till vår lagkapten kommer att leva kvar som oförglömliga, svartvita stillbilder i skallen för alltid.
Många anser att Juventus i förra omgången avgjorde Serie A. Som Juvefan hoppas man naturligtvis det, men jag vågar inte tro på det än. Vi befinner oss bara i december och har endast avverkat 14 av totalt 38 spelomgångar. Inte en chans att jag tar ut något i förskott även om det onekligen ser väldigt bra ut. Den jämnhet som laget uppvisar är ingenting annat än häpnadsväckande. På klassiskt Juvemanér maler man ner motståndarna ända till de ligger som en paralyserad sköldpadda på rygg, oförmögna att försvara sig från den nådastöt man vet kommer.
Cagliari kämpar för glatta livet för att undvika respass från Serie A och är redan inne på sin fjärde (!) tränare den här säsongen. Kontinuitet verkar vara ett främmande ord för Cagliariledningen som låtit supportertrycket, på gott och ont, påverka beslutsfattandet vid åtminstone ett tillfälle. Gamle Cagliaritränaren Nedo Sonetti begick comeback för dem rödblåa borta mot Reggina för tre omgångar sedan, förlust 3-1. Sedan dess verkar det som att Sardinienlaget fått upp ångan: 2-0 (starkt!) mot Sampdoria hemma och senast 2-2 mot Palermo på Sicilien. Dessutom mötte man, återigen, Samp i cupen i veckan och spelade 1-1 hemma på St Elia. Trots att laget ser ut av vara på gång är det svårt att se hur formen ska räcka till för att rubba Juventus på bortaplan.
Fotbollssajten Goal brukar i sina införrapporter plocka ut en spelare som man bör hålla ett extra öga på i respektive lag. Det skulle förvåna mig mycket (nåja, vi ska inte överdriva) om inte Cagliarispelaren heter David Suazo. Det är svårt att överskatta honduranens betydelse för Cagliaris anfallsspel. Med sina sju mål är han överlägsen intern skytteligaledare och inte sällan tungan på vågen för sitt Cagliari. Bakom Suazo finns ett koppel av spelare med vardera ett mål. Bland dem återfinns förra säsongens succéman Mauro Esposito som inte alls varit lika framträdande i år. En av anledningarna till att det gått så knackigt för Cagliari har säkert att göra med att laget försöker hitta sin identitet igen efter att Gianfranco Zola pensionerat sig. Den inverkan han hade på Cagliari både på och utanför plan finns det nog inga gränser för, trots att det bara blev två säsonger i klubben.
Capello kommer att få möblera om i startelvan till söndagens möte. Camoranesi och Cannavaro är avstängda. Kovac bildar därför, precis som i Wien, mittlås tillsammans med Thuram. Camo borde ersättas av Mutu (eventuellt Balzaretti som visat framfötterna på sistone), om rumänen placeras till höger eller vänster på mittfältet återstår att se. Nedved tar i alla fall hand om andra kanten. En annan möjlighet som Gazzettan tror på är att Blasi tar hand om Camoranesis plats, och att Giannichedda spelar centralt istället för skadade Emerson. Måvaktsfrågan är lite oklar men det lutar åt att Buffon står. Anfallet består odiskutabelt av Trezeguet och Ibrahimovic.
Del Piero som enligt rapporter gjorde en strålande match mot Rapid lurar i vassen med ett inhopp. Huruvida han redan slagit Bonipertis målrekord eller inte råder det delade meningar om. Enligt vissa slogs det när han passerade 179-markeringen, andra säger att han måste göra ett till (tangerar idagsläget) för att slå Bonipertis 182 fullträffar, tydligen räknar dessa med tre mål som gjordes i någon obskyr turnering i Amazonas djungler 1952. Jaja, ett till då, sen är det fan inget snack längre. Champagnen står på kylning.
