Äntligen Juventus år i Europa?
Juventus, klubben som är synonym med framgång. Ja, i alla fall i Italien. Ute i Europa har det inte gått fullt lika bra för ”Den Gamla Damen”. Trots ett flertal finalplatser så har det inte blivit mer än två Champions League-titlar.
Så fort det hade gått upp för Nedved att det gula kort han just hade ådragit sig, i returmötet mot Real Madrid i Champions League-semifinalen 2003, betydde att han skulle få bevittna finalen på läktarplats föll han ner på knä med händer för ansiktet. Steve McManaman, mannen som hade blivit fälld, reste sig upp och rättade till sina benskydd. Tjecken Pavel Nedved största mål och högsta önskan, att få vara med och vinna den mest åtråvärda av klubbtitlar försvann i samma ögonblick som domare Urs Maier drog fram den gula lappen. Två veckor senare förlorade ”La Vecchia Signora” finalen i Manchester mot Milan efter det att matchen hade fått avgöras genom straffläggning. Än en gång hade Juventus misslyckats med att nå ända fram i Europa. Så typiskt Juventus.
Att Juventus är en av Europas allra bästa och mest framgångsrika klubbar tillsammans med lag som Real Madrid, Barcelona, Milan, Manchester och Liverpool råder det ingen tvekan om. Faktum är dock att antalet titlar i Europa för ”I bianconeri” inte närmelsevis är lika många som för de ovan nämnda. Nej, rent statistiskt är Juve snarare att jämföra med lag som Notthingham Forest, Aston Villa, Hamburg och Steaua Bucharest. Detta är något som Juventus hela tiden har kunnat dölja och prata runt genom sina många inhemska ligasegrar och framgångar på det nationella planet. Nu är det dock så att såväl klubbledningen som spelartruppen har tröttnat på detta: Detta är säsongen då Champions League på alla sätt och vis står överst på prioriteringslistan. Det här påståendet gäller alltså hela klubben i allmänhet, men Pavel Nedved i synnerhet.
Varje år, varje säsong, kunde och borde vara Juventus år, inte bara i Italien, utan även i Europa, alla förutsättningarna finns där. Denna säsong är sannerligen inget undantag. I en intervju i ”Gazzettan” inför säsongsstarten sade Nedved att ”detta var det allra bästa Juventus, och lag, som han någonsin hade skådat”. Moggi hade sett till att förstärka en redan gedigen startelva med spelare i världsklass på i stort sett varenda position med köp av bland andra fransmannen Patrick Vieira. Tillsamman med brassen Emerson utgör han, på pappret, ett av världens allra bästa innermittfält. Moggi breddade även truppen genom att hämta in såväl Robert Kovac, från Bayern München, som Giuliano Giannichedda, från Lazio. Rumänen Adrian Mutu får även han ses som ett nyförvärv. Med denna trupp är det inte bara en god chans att man kan ta hem Champions League, det är så gott som en skyldighet.
Så enkelt är det dock som bekant inte riktigt, laget med bäst trupp på pappret vinner inte Champions League allt för ofta. Se bara på förra säsongen då Liverpool gick emot alla experter och odds och spelade ut såväl Juventus som Chelsea ur racet. Något som är riktigt tänkvärt och häpnadsväckande är att Juventus är den enda klubben i toppfotbollen i Europa som är så dominanta på hemmaplan, i den egna ligan, men samtidigt har ”mäktat med” att vinna Champions League vid ett så fåtal tillfällen. Som bekant har Juventus numera 28 scudetti (ligatitlar), vilket är hela elva mer än tvåan, Milan. Trots den allt för ofta uteblivna framgången i Europa lockar Juventus, med sina inhemska titlar, hela tiden till sig allt fler fans, såväl inhemska som i utlandet.
Hela Juventus utstrålar klass. Namnet Juventus har blivit synonymt med stil, professionalism och vinst, må det kosta vad det kosta vill. Så har det varit ända sedan dess då Fiat- och Ferrariägarnas, familjen Agnellis, överhuvud Edoardo blev framröstad som president för Juventus år 1923. Redan året efter lade Juventus ut en förmögenhet på att hämta in dåtida stjärnor som Virgino Rosetta, Renato Cesarini, Luisito Monti och Raimondo Orsi för att bygga upp den trupp som vann klubbens andra ”scudetto” år 1926. Den första titeln bärgades redan år 1905, bara åtta år efter det att klubben grundades av ett gäng studenter. Hur klubben fick sina svartvita tröjor är en legend. Det skall ha gått till så att av misstag fick en uppsättning av det engelska laget Notts Countys dräkter. Från början spelade man i rosa, något som man även har använt som andraställ vid ett flertal tillfällen.
Juventus anno 48/49
Under 30-talet betalade Juventus ut, vad som då ansågs vara, enorma löner. Förutom detta lockade man även stjärnspelare till sig genom att varje spelare i truppen fick varsin bil, givetvis av märket Fiat. Under början av 30-talet vann man hela fem serie-titlar i rad och det var under denna era som klubben blev en av Italiens mest välkända klubbar, allt detta till stor del tack vare familjen Agnelli. Kändisskapet och glamorstämpeln kom att förstärkas än mer efter det att Gianni Agnelli tog över som President år 1947. Gianni, som var soldat under det andra världskriget, florerade i samma kretsar som celebriteter likt prins Rainier av Monaco och huserade stundom med filmstjärnor som Rita Hayworth och Anita Ekberg. Som tur var hade han även en stor förkärlek till Juventus och under hans tid som president såg klubben en av sina absolut mest framgångsrika eror. Mellan 1950 och 1961 vann man hela fem ”scudetti”.
Så har det fortsatt, generation efter generation. Visst har det funnits svackor under vägen, men topparna har varit allt högre och allt fler. Mellan 1972 och 1986 lyckades man med att vinna inte mindre än nio ligatitlar, varav sex av dem kom under Trapattonis tid som tränare i klubben. Marcello Lippi fortsatte på den inslagna vägen och såg till att hämta hem ytterligare tre titlar mellan 1994 och 1998. Allt eftersom framgångarna har fortsatt, så har även banden till familjen Agnelli. Det tycks inte som om någon egentligen vet varför Juventus kallas ”La Vecchia Signora”, ”Den Gamla Damen”, men det påstås bero på den långa tiden av partnerskap med familjen Agnellis överhuvuden.
Klubben har ända sedan dess alltid varit noga med att vårda sin stil och sitt rykte, ”Lo Stilo Juve”. Man har hela tiden krävt att spelarna sköter sig, såväl på som utanför planen. Då Ian Rush kom till Juventus 1987 fick han snabbt rådet att gifta sig med sin flickvän och skaffa sig familj. Även dagens spelare ”ombes” att inte använda sig av ringar i öronen då de representerar klubben. Trots, eller snarare på grund av, Juventus otroliga framgång är man inte bara Italiens mest älskade klubb, man kan även titulera sig Italiens mest hatade. Framgång föder avundssjuka och Juventus är idag en av de fåtal klubbar världen över som har fått en hel internetsite dedikerad emot sig, www.antijuve.com. Startad av två Parmasupportrar 1995 påstås siten idag ha cirka femton tusen besökare om dagen som gottar sig då Juventus har förlorat eller som roar sig dagligen med att titta på galleriet med misslyckade Juve-spelare.
På siten finns även en lång, lång lista med matcher där Juventus påstås ha fått hjälp av domaren vid ett eller ett flertal tillfällen. Bland dessa finns titelavgörande matcher såsom den 1982 mot Catanzaro, den 1997 mot Parma, den 1998 mot Inter och den 2000 som återigen spelades mot Parma i vilken domaren Massimo de Santis underkände ett, enligt många, regelrätt mål gjort av ingen annan än dagens mittbackstjärna i Juve, Fabio Cannavaro. Misstankarna om att Juventus ständigt gynnas av domarna har gett upphov till en hel marknad av bland annat böcker som spånar i konspirationsteorier. En av dessa böcker är ”Elogio del Furto, Vincere da Juventini Rubando Senza Rimorsi”, (En hyllning till det stulna, att vinna som Juventussupporter” i korta drag) som är skriven av Simone Stenti. Stenti är dock inget bittert Fiorentina- eller Torinofan, nej, Simone är en inbiten ”Juventini” som är stolt över Juventus rykte gällande sättet att ”tjuva till sig titlar”.
Dino Zoff
Hursom, i Europa har man inte lyckats ”tjuva till sig” speciellt många titlar som sagt. Enligt Gianluca Pessotto, som blev intervjuad i den engelska tidningen ”Four-four-two”, beror det på att det krävs mycket mer tur då man ska gå hela vägen i Champions League. Där kan man vara fullkomligt överlägsna i gruppspelet för att sedan åka ut direkt då man gör en dålig match. I ligan vinner man på att vara bäst i längden, man har råd med en eller ett par dåliga matcher så länge man håller högst kvalité sett till hela säsongen. Och visst kan tur ha en hel del att göra med framgång i Europa, kanske till och med mer än vad som gäller i ligaspelet. Trots detta är nog en av de större anledningarna till att man ligger så långt efter Real Madrid, Milan och Bayern München vad gäller Europatitlar att man de facto började spela utanför de inhemska gränserna i ett mycket senare skede. Då Juventus på allvar började göra sig ett namn på den Europeiska scenen under 70- och 80-talet hade både Milan såväl som Inter redan sett till att vinna två titlar vardera. Allt Juve hade att komma med på den tiden var en UEFA-cup-titel som man vann 1977 mot Athletico Bilbao.
Gaetano Scirea
1985 skulle så den första Champions League-titeln så komma. Detta efter att man de föregående åren åkt ut i seminfinalen mot storheter som Club Brügge och Anderlecht med ett lag som bestod av den stomme som 1982 vann VM med italien. När titeln väl kom var det inte dock inte segertriumfen kom att bli minnet från 1985 års final mellan Juventus och Liverpool. Få fotbollsfans har undgått att höra om vad som hände i samband med denna match, en match som spelades på Heysel-stadion i Bryssel. Den kvällen fick 39 Juventussupportrar sätta livet till i vad som endast kan beskrivas som en av fotbollsvärldens i särklass största katastrofer då delar av arenan kollapsade till följd av kravaller mellan Juventus- och Liverpool-supportrar. Trots att detta skedde redan innan det att matchen hade börjat valde man att sätta igång spelet, samtidigt som många sårade och döda bars ut från arenan. I efterhand har detta förklarats genom att polisen befarade att ännu fler skulle få sätta livet till om man släppte ut fansen från arenan. Genom att spela matchen skulle en eventuell sammanstötning fansen emellan utebli. Juventus seger föll i skuggan för de fasansfulla scener som utspelade sig, med all rätt. Vissa påstår att fotboll är större än livet, oj så fel de har.
Året efter vann man återigen Serie A. Efter detta valde Trapattoni att lämna klubben och med detta slutade en av klubbens mest framgångsrika eror. Det skulle ta klubben hela åtta år innan man återigen kunde titulera sig mästare av Italien. Den desperation och frustration som växte fram under de titellösa åren ledde till en av klubbens allra mest vågade värvningar – Luciano Moggi, mannen som startade sin karriär som tågstationsinspektör i den lilla hamnstaden Civitavecchia under 50-talet. Efter att ha gått via Napoli, Roma och Torino hamnade han till slut i Juventus 1994. Hans mål var att återigen göra Juventus till Italiens bästa klubb, något han onekligen lyckades rätt bra med. Idag fungerar Moggi som klubbdirektör och tillsammans med den förre Juventusspelaren Roberto Bettega, nu vicepresident, och Antonio Giraudo, verkställande direktör, utgör han det som idag kallas för ”heliga triaden”, något som har minst sagt goda skäl. Under sina elva år vid rodret har klubben vunnit inte mindre än sex ligatitlar, en Champions League-titel, en Intercontinental-cup, en Europeisk Supercup, fyra italienska Supercuper och en titel i den Italienska cupen.
Alessandro Del Piero
Det första ”La Triade” gjorde för att återbygga Juventus var att hämta in Marcello Lippi. Tillsammans med spelare som Paulo Sousa, Alessio Tacchinardi, Didier Deschamps och Roberto Jarni skapade Lippi ett nytt, vinnande lag som redan det första året lade beslag på ligatiteln. Att Ravanelli och Vialli hade nått höjdpunkten i sina karriärer var ingen nackdel heller. I klubben fanns även en yngling vid namn Alessandro Del Piero som på allvar hade börjat visa vad han kunde. Med ett mittfält i världsklass, med den fenomenala Deschamps i spetsen, gjorde man processen med de flesta lag kort. Efter att ha slagit ut Real Madrid i kvartsfinalen och Nantes i semin väntade Ajax i finalen. Efter seger på straffar hade man alltså äntligen lyckats vinna en Champions League-titel som inte hamnade i skuggan av någon katastrof. Det var i alla fall vad man trodde.
Någon gång under 1998 läste en åklagare i Turin, Raffaele Guariniello, en artikel i vilken Roma-tränaren Zdenek Zeman anklagade den Italienska fotbollen i allmänhet och Juventus i synnerhet för användning av illegala, prestationshöjande, preparat. Guariniello bestämde sig för att undersöka saken och år 2002 ansåg han sig ha så mycket bevis att han bestämde sig att dra Juventusläkaren Agricola och direktören Giraudo inför rätta. Efter en två års lång rättegång, i vilken spelare som Zinedine Zidane, Roberto Baggio och Alessandro Del Piero kallades att vittna dömdes Agricola till en 22 månader lång villkorlig fängelsedom. Antonio Giraudo frikändes på samtliga punkter. Juventus och klubbens advokater överklagade domen och i den andra instansen friades även läkaren Agricola.
Marcello Lippi
Åren efter detta gick det även sämre för Juventus på planen. Man förlorade tre Champions League-finaler i rad och 1998 kom man inte bättre än sexa i ligan, något som innebar spel i Intertoto-Cupen. Marcello Lippi fick gå och in kom istället Carlo Ancelotti, mannen som lyckades förlora Milan ett givet guld i förra årets upplaga av den mest ärorik av cuper. Carlo lyckades inte vända trenden men såg till att laget kom tvåa i ligaspelet under sina båda år bakom rodret. 2001 lämnade han plats för Marcello Lippi, som återigen fick Moggis och klubbens förtroende. Den återvändande tränaren lyckades även denna gång att vinna två ligatitlar. Man tog sig även till final i Champions League 2003. För motståndet stod Milan och utan lagets härförare, Pavel Nedved, på planen blev Milan till slut en för svår nöt att knäcka. Lippi lämnade återigen skutan, denna gång för att ta över ”Gli Azzuri”, det Italienska landslaget.
Och där står vi idag. Fabio Capello lockades över från Roma och med sig på tåget norröver tog han Emerson och Zebina. Om Romafansen redan tidigare hatade Juventus och allt vad klubben stod för, ja, nu var hatet om möjligt än större. ”Don Fabio” lyckades med precis det klubben ville, förutom det där som betydde mest. Visst, man vann ännu en ligaseger, klubbens 28:e, men den där titeln som ständigt gäckar ”Den Gamla Damen”, än en gång föll den mellan fingrarna. Pavel Nedved, mannen som helst av allt vill få vinna Champions League innan han lägger skorna på hyllan, har nu en, eller möjligtvis två chanser kvar. Mest troligt är att läget ”nu eller aldrig” gäller.
Med detta, det ”bästa Juventus han någonsin har skådat”, skall han, Alessandro Del Piero, Fabio Cannavaro, Gianluigi Buffon och de andra ”Zebrorna” spela hem titlarnas titel. Än så länge ser det ljust ut. Man gick vidare som gruppetta, före lagen Bayern München, Rapid Wien och Club Brügge och möter i den första elimineringsfasen Werder Bremen. Mitt i denna jakt på ”den borttappade trofén" står en svensk, en svensk som har visat sig bli en av laget allra viktigaste spelare, och detta alltså i en av världens allra bästa klubbar. Om allt går som klubben och Pavel Nedved vill, då kommer Zlatan Ibrahimovic och Juventus att kunna titulera sig bäst i Europa. Låt oss då hoppas, om så blir fallet, att det inte överskuggas av något annat denna gång…