Gästkrönika: Il Fenomeno Vero
Il Pinturicchio sade Agnelli. Del Piero svarade upp med ett grandiost målande. Konstnären med de trollbindande känselspröten. Magico arte. Alex Del Piero.
Alè, anlände till klubben 1993 då började bygget av ett lufttorn. Denna lilla fjuttiga pojke skulle tampas med storheter som Baggio, Moeller, Ravanelli, Vialli...Morsning! Ställ dig i kön för (talang-) slaktning! Men lufttornet utvecklades successivt: Betonggrund, stöttepelare, målarfärg på fasaden, till slut lös Del Pieros husbygge upp hela Piemonte. Del Piero formades till en ledarfigur och snart så var han också favoriten i hela ”Juveland” (Italien).
***Minne nummer ett. Smått givet, första målet, nummer 16 på ryggen i stora siffror. Vänsterhalvvolley efter en väl smiden pass från ”anfadern” Angelo Di Livio.***
Alex kämpade sig in mot laget pö om pö. ”Yrväder- frisyren” formades och en målmedveten samt oerhört sympatisk kille växte fram. I sommarhetta, snöyra, i tunga alp-pass – allt detta för att nå sin oas, sin lyckoplats i Turins då ytterst moderna fotbollstempel. Under sitt primavera-år förde han ”Baby Juve” till segrar i Campionato Primavera (senaste; 71-72) och i Torneo Viareggio (senaste 1961).
***Minne nummer två. En "tripeletta" mot Parma.
Den lille från Padova började göra sig ett namn och det här var bara början på konstnärens alla mästerverk. ”19 anni, 3 gol al Parma.” – GDS. Guldpojkestatus nådd.***
Ny arbetsgivare – Nya bud
Den störste i Italiensk fotboll, Roberto Baggio fick smaka på knogjärnshårda slag från mister Lippi. Del Piero, talangen som var redo, byggstenen som ”cigarill-gubben” skulle mönstra sitt lag runt.
Del Piero blev en frontfigur, den banbrytande kraften. Han pulveriserade motståndarna med sin elegans. Som att han hade en stilett i handen, ett hug där en rispning där, motståndarna förblödde och i sjuksängen/dödsbädden fick de se Il Pinturicchios verk spelas upp på dumburken.
***Minne nummer tre. Med publiken i ryggen och Baggio blickandens mot Milano så kunde inte den gode Alessandro misslyckas. Match mot Viola (3-2, underläge 0-2) efter en underbar passning från sidan av mittplan avslutar Del Piero med en snedvriden, ytterst känslig volley-lobb bakom en häpen Toldo. Ett riktigt konstverk av Il Pinturicchio.***
Alessandro Den Store
Del Piero fängslade oss med ett artisteri, ett idrottsskådespel. De sylvassa, lekfulla alldeles infernaliska dribblingarna, de där oupphörliga ”bortre-kryss-målen” listade den lille som en av 90-talets största spelare.
Det var en nobel nivå han höll, han sänkte allt och alla och surfade fram i en mäktig men väldigt stabil segervåg.
Efter några år av spel i trans. Scudetti och CL-seger samt ett tufft finaldebacle. så var säsong 97-98 i hamn. Båten stod redo och som han skulle styra den. Han tittade ut över sitt spelfält som en praktfull matros. Med ”Super-Pippo” vid sin sida så blev vi berörda av ett av historiens bästa anfallspar. Målen skramlade in, ”banditerna” i Las Vegas rasslade föga kontra Del Pieros och Inzaghis ”målrasslande”. 59 mål. 31 från Del Piero. En metafysisk målskörd.
***Minne nummer fyra. Alex själv avgjorde Derby D’Italia i kampen om Lo scudetto med ett högst overkligt ”vrickskott”, våren 1998.***
Tuffa ”Alex-tider”
Den tuffa tiden kom borta mot Udinese. I Udine hände det som kom att förändra den gode "Alex" fotbollsliv helt och hållet. Del Piero blev borta i hela 294 dagar. Närmare 300 dagar utan Del Piero-godis för våra hjärtan blev inte bara tungt för honom utan för alla Del Piero-fantaster och i juventini. Juve underprestrerade. "Ale" fick höra från gryning till midnatt om verkligen den riktiga Del Piero skulle visa sig någonsin igen på den stora fotbollsscenen. Mitt i allt elände omkom även Alessandros far, Gino, Alex var en sargad man. Samtidigt som detta skedde hade Del Piero missat två gyllene lägen att föra Gli Azzurri till guld i Europamästerskapet. Alessandro bad öppet i media om folkets förlåtelse och tog på sig en stor skuld för finalförlusten...
Del Piero ingen man för Gli Azzurri?
VM 1998 – La France
Det skulle bli Alessandros mästerskap – eller Ronaldos. De hade tampats hela säsongen och serverat mängder av mål, assist och dribblingsshower. Det blev inte så. En annan svartvit, Zidane stal showen.
Del Piero gick in i turneringen med en efterhängsen skadad. Och han själv kom aldrig loss. Undertecknares ”Del Piero minne” från Frankrike VM är målgesten som han och Vieri bjöd på mot Norge. Inte mycket mer.
EM 2000 – förbannelse
Del Piero gick in som världens bäste 1998. År 2000 förväntade sig alla fortfarande stordåd från en man i halvdan form. Han var en juvel som skulle bli smaragd, han brände chansen, detta gånger två. Gud var inte sen med att straffa honom; -Wiltord-pang-10-sekunder-från-befrielse-. Han hade möjligheten att bli nationalhelgon. Men icke.
VM 2002 & EM 2004 – Gli Azzurri-fiaskon
Del Piero tog Gli Azzurri vidare från gruppen. Med lyftkranskraft från total fiasko i Japan/Sydkorea. Italienarna fick istället möjligheten att klaga på domare Moreno från Ecuador efter ett snöpligt uttåg mot hemmanationen Sydkorea.
2004 blev det Tottis spottloska, due a due och en zlatan-klack som drog rubriker. Del Piero gjorde sitt och var stundtals fenomenal mot Sverige. Men det var något som inte räckte. ”Casa Azzurri” föll platt. Del Piero och stora mästerskap, såg då ut som en passerad tid...
Alex back on track
Alessandro reste sig dock men har sedan en längre tid "anklagats" för att antingen vara överviktig eller långsam. Del Piero har aldrig riktigt varit dålig men att han var bättre förr, det kan nog alla hålla med om. Sedan skadan har "Ale" kommit att bli "en i laget (nåja...)" istället för den nyckelspelaren han en gång var. Med tiden har han kommit att acceptera ödet att han aldrig kommer bli den han en gång var och när han nu väl har förstått det har vi fått se en strålande Alex igen.
***Minne nummer fem. Hela Juventus gick i högvarv, 14 maj 2003, Stadio Delle Alpi. Skapelsen, bygget – Real Madrid, haussade som världens bästa lag åkte på stordäng. Alex var briljant och målarpenslarna satte färg på tillställningen. Madrids helvita dräkt bleknade, Juventus svartvita förvandlades till något färgsprakande. Del Piero tog ner, gick höger, vänster och höger, avlossade – goool, stilfullt elegant och högtryck på Stadio Delle Alpi. ”Alélujah”***
Del Piero har på senare tid haft armborstet spänt mot sig, sen Don Fabio Capello anlände istället för maestro Lippi så har den bombsäkra startplatsen blivit högst osäker. Del Piero har fått höja sig några snäpp. Han fick en morot, han har börjat gnaga. Bänken är inget för Del Piero, så är det. Men spelet behövdes lyftas några pinnhål. Fast i ett trångt hörn, inmålad i sin egen konstsamling så har han lyft sig. Il fenomeno vero är ett verkligt fenomen. He is back, för 42553:e gången. Med målrekord och sannslösa mästerstycken. Det är en ljuv spelare vi ser, Agnelli ler i himlen. 182 är slaget. 191 står det på nu. Snart tvåhundra, och sen...?
***Senaste minnet. Under en längre tid gick Alessandro runt och slog frisparkar i murverket men den här säsongen har det släppt, fem i mål och två i trävirket. Del Piero är tillbaka som den frisparkmogul han en gång var. Målet mot Inter, vad ska man säga? Underbart, stilrent, läckert - massor mer härliga, smekande ord. En själv tänkte precis innan "Dellan" slog den curlande frisparken i mål "detta Del Piero, detta är din chans" – och som han gjorde det. För sista gången? Nja, låt il capitano tala, låt alla tvivla, tillslut får han alla att se jättedumma ut. ***
The one and only...Cé solo un capitanooo!
