Minnesota - New Jersey1 - 2
Ett steg närmare 29:an...
Det blev ingen skräll på Armando Picchi. Livorno var synnerligen för håglöst och kunde inte störa Juventus. Tack vare Juventus 3-1 vinst, får Milan och resten av kotteriet fortsätta hoppas på mirakel.
Det var en förväntad Juve-elva som stormade Armando Picchis gräsmatta. Backlinjen utgjordes till häften av fransmän och till hälften av italienare. Zebina och Thuram utgjorde tvåfjärde delar av försvaret i samma veva som Cannavaro och Balzaretti bildade resterande del av fyrbackslinjen. Mannen i grön dress och vita handskar var allas gullgosse, Gianlugi Buffon.
Mauro German tog plats till höger i mittfältet, med Emerson innanför sig i sin sedvanliga roll. Giannichedda kompenserade indisponibla Vieira och gjorde sig välförtjänt av en liten silverstjärna för insatsen. Den blonda tjecken med nummer ”11” på ryggen, fick vänsterytterrollen medan kaptenen och Trezeguet försökte busa runt och i Livornos straffområde.
Utöver Trezeguets mål hade inte Juve något som ens kan kallas för målchans i förstahalvlek. Attackerna saknade tyngd, spets och fantasi. Bollarna mot forwarden var antingen för korta, för långa eller för sneda. Samtliga lagdelar var krampartade och spelet väckte ingen större beundran. Jag kan svära på att man inte såg skymten av två passningar på raken. Med andra ord var allt som vanligt.
Bianconeri fabricerar ingen bra fotboll för tillfället, det måste den mest envise, enögde och inbitne Juventussupporter medge. Antingen är laget inne i en oönskad formsvacka som vi bör ängsla oss för, eller så samlar spelarna på styrkorna till champions league. Personligen tror jag mer på det sistnämnda. Något annat kan jag inte tro på. Men Hur i helv*te, kan världens enligt mitt tyckte, bästa lag leverera så medioker (offensiv) fotboll? Snälla någon; förklara det för mig!
En förklaring är att Juventusspelarna är medvetna om att man vunnit Serie A. Det spelar ingen roll hur ofta Capello, Del Piero och co yttrar sig om att inget är avgjort ännu. Till och med en sexåring kan gissa sig fram till att det bara är en försvarsmekanism mot yttervärlden vid en (gud förbjude) kollaps.
Bägge halvlekarna bjöd på tidiga mål. Så tidigt som, efter 180 sekunder av matchtiden kunde David Trezeguet göra det första målet. Del Piero och Nedved byggde upp anfallet, innan Giannichedda slutligen fick fram bollen till Trezeguet, som fullbordade ett tillsynes programenligt anfall. Del Pieros kross inåtmitten nickades vidare av Nedved mot Giannichedda, som tagit en löpning in i straffområdet. GG touchade bollen vidare till Trez som säkert vrickade bollen förbi Amelia och in mellan stolparna.
Målet var i stort sett det enda som hände i första halvlek. Livorno och Lucarelli hade ett mäktigt skott mot krysset, men Gigi superräddade.
Juventus var inte alls sugna på att gå framåt och Livorno uppträdde alldeles för Darrigt för att skaka om Juve. Lucarelli, mannen som avgudas av en hel stad och som ofta bär Livornos börda på sina axlar verkade mer intresserad av att tjafsa med domaren än att spela fotboll.
Den andra halvleken började på sämsta möjliga vis för oss. Marc Pfertzel erövrade bollen efter vad jag kunde se, en misslyckad passning/rensning av GG. Nummer sju drev bollen framåt i hög fart och när Thuram skulle upp och bryta, la fransmannen (Pfertzel) bollen vid ena sidan om försvararen och löpte på den andra. Fri med Buffon gjorde han inget misstag och 1-1 var en realitet.
Efter Livornos kvittering grep jag tag om mina anteckningspapper för att pränta ner incidenten som förorsakade målet. Så fort jag slet bort blicken från skärmen tog Juventus på nytt ledningen. Trezegol fick en fin boll av Nedved som han på äkta Trezeguet manér gjorde mål på. En perfekt djupledsboll, en enkel mottagning och smidig vändning, tätt följt av ett pregnant skott innebar 1-2 (57 min). Total lycka – allt frid och fröjd.
Det skulle komma ett tredje mål för Juventus del, men inte förrän på stopptid. Mutu låg bakom en framspelning till Del Piero, ”Alex den store” ordnade perfekt skottvinkel för sig själv och satte spiken i kistan. Tio ligamål och arton totalt, är Il Pinturicchios facit för säsongen.
Det är inte meningen att verka alltför negativ, för visst fanns det ljusglimtar i Juves spel, trotsallt. Försvaret var så gott som fläckfritt (bortsett ifrån ett par enkla misstag) och framför allt GG i mittfältet imponerade, som sagt var. Trezeguet uppenbarade sig från sin bästa sida, med två mål på lika många målchanser. Till och med en kobra hade varit avundsjuk på hans huggteknik. Effektiviteten hos Juventus är skrämmande farlig och man kontrollerar matchen från första till sista minut. Livornosanfallarna hålls i schack och mittfältet dominerar lagom mycket. Juventus spelar som många märkt på halvfart och mer behövs antagligen inte.
* * *
+sidan: Giannichedda trälar och slavar som en myra. Vieria borde akta sig.
Trezeguet vinner fajten åt oss på egen hand. Zlatan, se och lär!
– sidan: Zebina är Zebina.
