Inget tålamod på onsdag!
Är det nån som minns hur det gick sist vi skulle vända ett underläge hemma i en CL-kvart mot engelskt motstånd?
Tisdagens kölhalning i London går in som ett spjut på min lista över sorgliga Juventusinsatser. Här är bottenfemman.
5
Final i Champions League 2003. Juve kommer till spel efter imponerande 3-1 hemma i semin mot galaktisarna i Real Madrid, och det i den bästa klubblagsmatch jag sett. Med Nedved avstängd blir dock finalen helt avslagen. (Den chauvinistiska brittiska pressen anser att det är den tråkigaste match som spelats i den brittiska övärlden överhuvudtaget). 0-0 och torsk på straffar. Kul.
4
Andra halvlek i Perugia sista ligaomgången 2000. Efter ett ohyggligt skyfall vadar desperata spelare runt på planen och sparkar bollen från vattenpöl till vattenpöl. Inkasten är de enda möjligheterna till konstruktivt spel. 0-1 och titeln till Svennis och Lazio.
3
Säsongen 2003-2004. Lippi testar mängder av försvarsuppställningar, men inget hjälper. Allra värst är det när gamle hjälten Montero bildar mittförsvar med Legrottaglie. Motståndarna behöver då bara lobba höjdbollar från eget försvar mot Juves straffområde för att skapa målchanser. Framför backlinjen lämnas 20 x 30 meter obevakade under hela säsongen. Totalt släpper vi in typ hundratrettiåtta mål och tvingas säsongen därpå kvala för att ta oss till Champions League.
2
Arsenal förnedrar Juventus i London. Juventus har vare sig passningsspel eller markeringsspel. Arsenal har båda delarna. Juventus anfallsidé är att Thuram slår långa bollar i ansiktshöjd till Zlatan, som sen ska spela enkelt. Men till vem? Om Zlatan mot förmodan får kontroll över bollen är det 30 meter till närmaste medspelare. Emerson och Vieira har då nätt och jämnt tagit sig ur eget straffområde, Camoranesi och Mutu är markerade och Trezeguet... var han verkligen med? Camoranesi och Zebina fulländar fiaskot med att, till synes helt avsiktligt, dra på sig varsin utvisning. Buffon håller ner siffrorna till 0-2. Förlust med fyra hade inte varit orättvist.
1
Med ett måls underläge inför fjolårets kvartsfinalretur mot Liverpool i Champions League pratar Capello om en detalj som viktigare än alla andra. Tålamod! Vi måste ha tålamod, inte förivra oss och inte gå bort oss. Spelarna tar instruktionen till sina hjärtan och är tålmodiga som bara den. Matchen hinner tyvärr ta slut innan det blir något bra tillfälle att gå till anfall, men defensivt är det en stabil insats och ingen går bort sig. 0-0, utslagna, och det med krafter kvar. Fruktansvärt. Det händer att jag tänker på matchen fortfarande.
- - -
Inför returen nästa vecka hoppas jag att Capello skippar snacket om tålamod och att inte förivra sig. Juventus k a n hämta in underläget på Delle Alpi, men då är det full tuta från första minut som gäller. Jag kan leva med ett vilt kämpande Juve som spelar 2-2, men INTE 1-0, kontrollerad defensiv och joggande mittfältare. Den här gången förväntar jag mig att vi i alla fall försöker.
- - -
Det här får bli inom parentes:
(Ska man vara ärlig så är det nästan omöjligt att se hur Juventus ska kunna vända till avancemang. Vi har inte haft något bra konstruktivt passningsspel på evigheter, Zlatan är ur form, Ale halvskadad, vi har halva mittfältet borta och Trez gör inte mål med mindre än att nån annan fixar chanserna åt honom. Svårt att hitta logiska argument för 3-0. Faktum är att även om Juventus är oerhört förbättrat, kan Arsenal göra en svag insats och ändå gå vidare.)
Men hoppet är ju det sista som överger en (och kunde Deportivo vända 1-4 mot Milan för nåt år sen, så ska väl vi kunna vända 0-2 mot Arsenal), så FORZA!
***
För övrigt: Capello nämnde efter matchen i tisdags att han var särskilt besviken över utvisningarna och att han skulle ha ett "litet samtal" med de inblandade spelarna. Har ju aldrig själv varit närvarande under ett litet samtal med Capello, men kan föreställa mig att det är en ganska högljudd sammankomst, och att den säkert är minnesvärd.
