Juventus – i med och motgång
”Agnelli-familjen har nu ett utmärkt läge att få in vettigt folk på viktiga positioner i klubben och börja restaurera det "stile Juve" som gradvis raserats under Moggis styre. Vi vet egentligen alldeles för lite om de personer som kopplas samman med klubben för att ha någon bestämd åsikt, men jag tror många med mig delar drömmen om att få in några personer med Juvehjärta i klubben.”
De senaste dagarna har en miljon tankar farit genom skallen. Hur mycket man än försöker att koncentrera sig för att ge en samlad reflektion, förblir man splittrad. Försöker man se bortom Juventus vidkommande, är det reningsbad som nu sker förhoppningsvis till gagn för den italienska fotbollen i ett längre perspektiv. Närmare horisonten är det svårt att överblicka vilken skada det ger en liga vars trovärdighet, redan innan Moggi-gate, var rejält naggad i kanten. De närmsta veckorna lär fler perfekta slagkombinationer delas ut rakt i mellangärdet, och det kommer att ta lång tid att hämta andan från dessa. Just nu, då vi är som bäst uppe i det, är det naturligt att de supportrar vars lag ännu inte är inblandade, slickar sig om munnen och gottar sig åt alla smutsiga detaljer. Det är inget fel i det, jag tänker inte låtsas som om att jag inte troligtvis hade gjort detsamma.
Antonio Giraudo och, utan tvivel framförallt, Luciano Moggi är två mafiosoliknande figurer som jag för min egen del aldrig känt mig direkt bekväm med i Juventus. Det är inte utan anledning som den senare har getts mer eller mindre smickrande öknamn som; Lucky Luciano, Big Luciano, Lucianone, Mr. Burns. Ni kanske tycker att det låter som en efterkonstruktion från min sida, men faktum är att man bara satt och väntade på att Moggis oetiska utnyttjande av de enorma kontaktnät han byggt upp allt sedan 70-talet skulle braka samman framför våra fötter. Här har vi nämligen att göra med en herre som lämnat efter sig manusmaterial till en långkörare i klass med Dallas efter varje klubbyte. Att curva Scirea (mot Palermo) visade upp en banderoll som ställde sig bakom triaden, var mer ett uttryck för en enad front för Juventus än någonting annat. Ett unisont stöd för triaden var det inte. Visst finns det dem som stödjer Moggi även efter allt som kommit fram, men lika många (fler?) ultras gör det inte. Antonio Giraudo har alltid varit avskydd. Roberto ”Bobby-gol” Bettega däremot är och förblir en hjälte.
Det sorgliga är dock, precis som Maurizio Zamparini sa för några dagar sedan, att Moggi råkar bara vara den skickligaste utövaren i ett genomruttet system, som närmast uppmanar till heliga allianser och ett omoraliskt (kriminellt om ni så vill) beteende. Zamparini anser precis som jag att man måste ändra på hela systemet, och att man aldrig kommer till botten med problemen genom att endast straffa enskilda individer, även om det naturligtvis är en bra början. Egentligen säger det sig självt att vice presidenten för AC Milan inte också bör sitta på presidentstolen i ligaföreningen (jag är medveten om att de är klubbarna själva som röstat fram Adriano Galliani till den posten). Palermo-presidenten sa igår i ett uttalande att han själv och Galliani borde avgå, Galliani replikerade med orden "varför då?", innan han började prata om att införa "etiska regler". Ja det kan man verkligen fråga sig. Sedan skulle det heller inte skada om högstahönsen i det italienska fotbollsförbundet (FIGC) hade så lite kopplingar till olika klubbar i bagaget som möjligt. När man så småningom aktivt börjar söka efter mer permanenta lösningar till de vakanta posterna på samma förbund, se för fan till att de inte redan har diverse suspekta människors nummer inlagda på speed-dial i sin mobil.
Inte långt efter att den sannolikt största mafioson av dem alla, Silvio Berlusconi, förlorat valet, läckte de första detaljerna om Moggi-gate ut till nyhetsbyråerna. Man kan fråga sig om det räckte med att ett starkt maktinstrument gick förlorat (i en i övrigt komplett instrumentsats) för att utredarna skulle få fritt spelrum att agera? Som också Henrik Grehn spekulerade om i sin Italienblogg. Att Giraudo-Moggi och Berlusconi-Galliani delvis håller varandra bakom ryggen är ganska uppenbart, fast man tvekar inte att sticka kniven i densamma när den andre inte ser, särskilt inte då klubbarna går in i ett avgörande skeende av säsongen. Giraudo har beskrivit relationerna med Berlusconi som "mycket goda" och under ett av deras samtal i somras talade Giraudo om att "väldigt givande samtal hållits". När en efter en av de sju systrarna (Juventus, Milan, Inter, Roma, Parma, Lazio och Fiorentina) kollapsade blev maktfördelning än mer snedvriden och Juventus och Milans inflytande ännu större. Dras inte Milan ner alltför djupt i Moggi-gate blir Milanoklubben mer eller mindre ensamma herre på täppan. Som älskare av italiensk fotboll är det tur att motpolerna till Juventus, Milan och Inter så sakteliga håller på att återhämta sig. Som Juventusfan är jag naturligtvis inte lika begeistrad, även om en slagkraftig liga naturligtvis gynnar alla på lång sikt.
Konvalescenstiden för den skada som huvudpersonen Luciano Moggi åsamkat Juve är lång. Marknaden har redan börjat säga sitt, Juventusaktien har de senaste dagarna sjunkit kraftigt i takt med att nya skandalavslöjanden avlöst varandra. Många krönikörer i Italien jämför det som nu utspelas framför våra ögon med tangentopoli-skandalen i början av nittiotalet. Makthavare som utnyttjar ett korrumperat system till dess yttersta gränser. Många hävdar att man inte drog mycket lärdom av den skandalen utan att man snabbt var tillbaka i samma invanda hjulspår. Det finns nog en stor risk för att så även blir fallet här, nya Moggis tar vid när en abdikerar från tronen. Beroende på hur inmålad i ett hörn som ”not-so-lucky-Luciano” blir i de förhör som snart ska hållas med honom, kommer skandalen växa ytterligare. En Luciano Moggi utan något att förlora är inte att leka med, han har garanterat samlat på sig anti-dokument om varje klubb och människa ner till Serie D. Släpper han en ocensurerad biografi från fängelsecellen (?) är ingenting mera sig likt. Om det nu inte vore för att det är Italien vill säga. Korruptionen är så djupt rotad i kulturen och i viktiga institutioner att ingenting bara huxflux ändras över en natt.
När Juve efter denna stormande resa kommer ut på andra sidan åskmolnet är frågan om man gör det i Serie A eller B (C nämns inte i media)? Magkänslan säger i alla fall att Serie B aldrig har varit närmre under min tid som supporter. Kanske låter beslutsfattarna enskilda personer bära hundhuvudet istället för klubben, eftersom Serie A förlorar mer än vad man vinner på att flytta ner en av Italiens största klubbar (på den här punkten kommer vi aldrig enas så acceptera min åsikt). Rom-klubbarna specialbehandlades trots skulder uppåt väggarna, ingen överraskning om man även anser Juve vara en helig ko i sammanhanget. Det är lätt att förstå frustrationen hos Fiorentina och Genoafans.
John Elkann (Agnelli-familjen) har nu ett utmärkt läge att få in vettigt folk på viktiga positioner i klubben och börja restaurera det "stile Juve" som gradvis raserats under Moggis styre (efter Agnelli-brödernas bortgång släppte han alla hämningar). Vi vet egentligen alldeles för lite om de personer som kopplas samman med klubben för att ha någon bestämd åsikt, men jag tror många med mig delar drömmen om att få in några personer med Juvehjärta i klubben. (Att Capello lämnar efter säsongen känns mer eller mindre självklart i dagsläget.) Varför inte utnyttja Del Pieros enorma popularitet efter att han lagt skorna på hyllan t.ex., gör honom till Juventus-ambassadör och klubbens ansikte utåt.
Till er Zlatanister som började bära Juventuströjan i samma stund som Malmöpågen skrev på: Även om jag kan tycka att ni är rätt jobbiga, lova att ni fortsätter och stödjer Juventus även efter att Ibra är finito i klubben (kanske redan i sommar, vem vet?). Intresset börjar alltid någonstans, för mig var det Baggio och de coola tröjorna. Inte fasen slutade mitt uppslukande intresse för Juve bara för att "il Divino Codino" drog till Milan. Som Björn Hellberg sa i en Sunderland-intervju här på Svenskafans för en tid sedan "det finns inget värre än vindflöjlar". "Once you're in, you can't get out". Efter att vi på söndag spelar hem scudetton inför ett kokande San Nicola i Bari väntar betydligt hårdare tider, men vi ska klara den här prövningen. Vem har sagt att kärlek ska vara enkel och okomplicerad? Att den är blind har vi redan fått förklarat för oss av diverse andra supportrar.
Forza Juve! - i med och motgång, i såväl Serie A som B, C och D.
