Matchrapport: Reggina – Juventus 0-2
Juventus tog hem ligatiteln för andra året i rad, under den stora ovisshet som rått de senaste veckorna. Platsen för säsongen sista match var San Nicola i Bari och undertecknad bugar inför syditalienarnas hjärtliga inramning! Matchen då? - den vann vi med 2-0 signerat två välbekanta namn: Trezegol och Pinturicchio!
Laget har omgärdats av idel skandaler och polemik under de senaste veckorna. Själv var jag orolig för att vi skulle se samma händelseförlopp som under den där regndränkta mardrömsaftonen i Perugia, på dagen exakt sex år sedan. Då förlorade vi Scudetton på mållinjen till Lazio, efter att Perugia hindrar oss från att samla en livsviktig poäng. Lyckligtvis höll Juventus anno 05/06 hela vägen, och vi fick se en match där Alé satte matchens sista mål. Om detta blir hans sista Serie A mål för Juventus vet vi förhoppningsvis inom en snar framtid.
Första halvlek
Spelarna äntrar planen framhejade på fanatiskt syditalienskt manér. Här var det minsann upplagt för Scudettofest, och för ett ögonblick kunde vi drömma oss bort från gråa Delle Alpis kala läktare. Ett fullsatt San Nicola kändes mer livligt än ett fullsatt Delle Alpi – kanske är det norditalienarnas strama stil som gör skillnaden?
Matchen börjar med friska Juvetakter i form av nysnaggade Balzaretti som kombinerar fint med Camoranesi längs högerkanten. Frederico når Zlatan, som vänder fint, men tyvärr är avslutet inget vidare. Kaka hade redan gett Milan ledningen via straff i minut fem; undertecknad var relativt orolig att Reggina skulle kontra in ett surt mål. Dock var Buffon ganska sysslolös under de första 20, frånsett ett och annat långskott.
Juve såg trotts omständigheterna ut att spela relativt avslappnat idag, något som märktes bland annat hos Zlatan som blandade friskt med klackar och även en och annan missriktad cykelspark. Det var dock just en klackskarv som skulle komma att spräcka Pelizziolis nolla. Cannavaro är giftig med huvudet vid offensiva hörnor, idag använda han klacken för att pressa fram en reflexräddning av Regginaväktaren. Trezeguet, påpasslig måltjuv som han är, var framme och nickade in årets enklaste balja. Hela bänken, bokstavligen talet, rusade in för att fira målet.
Målet kom i ett viktigt skede av matchen, och ca tio minuter senare kvitterade Roma: det hela såg ut att gå vår väg. Fram tills första halvlek blåstes av hade vi ett till klackförsök, denna gång signerat glada Zlatan, som inte bara klackade utan också klappade vid bra initiativ av medspelare. Klacken gick tyvärr något utanför. Svensken skulle även komma att servera Nedved med en fin boll efter avancemang på vänsterkanten, tjecken kunde inte få till samma kanon som mot Palermo, och bollen gick utanför.
Andra halvlek
Nu drog bägge lagen ner tempot ett par snäpp; det var fortfarande Juventus som var intresserade av at spela, men det var mycket spel i sidled utan några tempostarka driv framåt. Det kom dock enstaka chanser för Juve, men Pelizzioli eller hans backar rensade på mållinjen. Emerson hade en tung nick precis utanför, och Zlatan höll på att återskapa klacken från EM (inte lika snyggt, men det är tanken som räknas). Med cirka 20 minuter kvar fick vi höra jubel i klass med då Juventus gjorde ledningsmålet: Alessandro Del Piero steg in på plan, även han nysnaggad (!) – ut gick Trezeguet efter ett gott dagsverke.
Nu blev det lite mer fart, Alé var sugen och hela laget lyftes med. Juventus skulle komma att göra ett till byte i matchen, Buffon byttes ut för Abbiati när det återstod ca 3-4 minuter. I samband med detta passade några fans traditionsenligt på att storma planen. Det mesta gick stillsamt till, men Capello var som vanligt vansinnig. Matchen kunde blåsas igång någon minut senare och det var då, när CanalPlus höll på att rulla bilder från Milans andra straffspark, som Alé kyligt satte bollen i Pelizziolis högra hörn. Grazie Capitano! Nu var det hela över, vi var Campioni D’Italia och San Nicola vällde över.
Avslutningsvis vill jag tacka spelarna och fansen på San Nicola; det är det här fotboll bör handla om, ett lag spelar för sina fans och fansen visar sin kärlek till laget. I detta möte finns den sanna fotbollsglädjen, inte i att vinna titlar till varje pris. Jag såg en bild där Balzaretti kramar två till tre fans som stormat planen (andra gången) och det leendet gick inte att ta miste på. Några av de andra spelarna sprang istället så fort de kunde mot spelargången. Jag vet inte vad mer jag ska säga, just nu är det lite svårt att formulera tankarna. Hursomhelst så väntar oss nu nästa stora prövning, och den lär bli svårare än en måstematch mot Reggina.
Forza Juve!