Vem kan älska Juventus?
Kristina Kappelin ställde frågan redan i höstas. Den är inte helt lätt att besvara.
Hösten 2005 skriver Kristina Kappelin i Aftonbladet om en framgångsrik italiensk fotbollsklubb som favoriseras av domarna, som dopar sina spelare, som missbrukar sin ekonomiska makt och som spelar robotartad fotboll på en tom och charmlös arena. Den avslutande meningen är onekligen tankeväckande: Vem kan älska Juventus?
Jag heter Mats Engman, är 34 år gammal, frisk, har haft en trygg och kärleksfull uppväxt, är gift och har två barn, förhållandevis sunda värderingar och ett respektabelt arbete. Hur kommer det sig att jag känner så starkt för det osympatiska Juventus? Jag har funderat över det sedan jag läste Kappelins krönika i höstas. Med tanke på den senaste tidens händelser lär jag inte vara ensam om att ifrågasätta min kärlek.
Den här texten handlar i första hand om mig själv, men ambitionen är att den ska vara intressant även för er andra. Den är förfärligt lång, och därför indelad i kapitel. Ni som bara vill gotta er åt skandalerna kan skippa inledningen och hoppa direkt till kapitel fyra och fem. Ni andra kan gott läsa alltihop.
1. Platini
2. Heyselstadion
3. Robotfotboll
4. 90-talets dopningsskandal
5. Moggi och domarna
6. Vem kan älska Juventus?
1. Platini
Fotbolls-VM 1982 innehöll på sina 52 matcher ett koncentrat av det vackraste och smutsigaste fotbollen kan erbjuda. Brasilien tar på sina fem matcher spelet till artistiska nivåer som ingen någonsin skådat, och Zico gör i matchen mot Skottland historiens vackraste frisparksmål (det vackraste överhuvudtaget, om ni frågar mig). Tyskland tar ledningen med 1-0 mot Österrike i gruppspelet, ett resultat som tar båda lagen vidare på Algeriets bekostnad. Därefter följer en timme där lagen rullar bollen till varandra på mittplan, utan minsta ambition att spela fotboll. Detta medan den rasande publiken skanderar Algeriet, Algeriet! En tidning valde att inte ens kommentera matchen på sportsidorna, utan hänvisade till en notis på sidan för kriminalnyheter!
Det vidriga tyska laget tar sig sedan till semifinal mot Frankrike, som anförda av geniet Platini spelar en bländande fotboll. Vid ställningen 1-1 får Battiston ett friläge, men den tyske målvakten Schumacher gör en utrusning och kastar sig besinningslöst över honom. Fransmannen förlorar medvetandet, slår ut flera tänder och bryter en halskota. Det är nätt och jämt att han överlever överfallet, men domaren missar det helt och det resulterar inte ens i en frispark (!!). Frankrike fortsätter att dominera spelet och tar i förlängningen ledningen med 3-1. Men laget spelar på grund av skadan på Battiston med tio man, orken tar slut och man tappar till 3-3. För första gången i VM-historien avgörs en match genom straffläggning.
VM-semifinal 1982: Frankrike-Tyskland 7-8 efter förlängning och straffar. Så kärnfullt kan det ondas triumf över det goda formuleras. Frankrikes lag stod för artisteri, fantasi och lekfullhet. Tyskland för hårda sparkar och brutalitet. Skillnaderna var så genomgripande att de t.o.m. avspeglades i spelarnas namn! Motorn i det franska laget var mittfältet med eleganterna Platini, Giresse och Tigana. Tysklands avgörande straff slogs in av, jodå... Horst Hrubesch.
När jag satte mig för att se matchen gjorde jag det som en glad 10-årig pojke. När jag efteråt släpar mig ur soffan är jag en bitter cyniker, och upplever ett hat så intensivt att det helt säkert förändrat min personlighet. Att händelsen påverkat mitt val att arbeta både ideellt och professionellt för mänskliga rättigheter tvivlar jag inte ett ögonblick på.
1984 blir Frankrike europamästare, och min idol Platini gör mål i samtliga matcher. Under 80-talets första hälft är han planetens ojämförligt bäste spelare (Maradona och Zico får ursäkta). Han har en vidunderlig spelförståelse, slår makalösa passningar, kirurgiska frisparkar och är artist, pådrivare och slitvarg i samma person. Han är ingen utpräglad anfallare eller målskytt, men kunnandet räcker för att bli italiensk skyttekung tre säsonger i följd, 1983-1985.
2. Heyselstadion
1985 gör Platini matchens enda mål i europacupfinalen mot Liverpool. Juventus främsta sportsliga triumf kom att bli en parentes i de kravaller som tog 39 Juventussupportrars liv på Heyselstadion i Bryssel. Återigen får jag tragedin serverad i direktsändning och återigen personifierar Platini, den här gången i Juventus, offret för det som är fult, brutalt och motbjudande. Händelsen var kulmen på en lång rad av bråk och våldsamheter som engelska supportrar gjort sig skylddiga till, och ledde till att samtliga engelska lag stängdes av från spel i europacuperna i fem år.
Trots att fotboll varit en passion för mig så länge jag kan minnas, så är Juventus det enda klubblag jag verkligen brytt mig om. Visst var det kul när Blåvitt triumferade i Europa, men jag hade hejat lika mycket på vilket svenskt lag som helst. Lagen hemma i Umeå spelade genomgående i serier uppkallade efter landsändar och väderstreck, vilket inte inbjöd till något större engagemang. De engelska lagen i Tipsextra kändes profillösa och fokus låg snarare på tipstecknet än ligatabellen. Jag visste det inte då, men Platini och de två traumatiska händelserna 1982 och 1985 hade gjort mig till juventino för alltid.
Det skulle dröja 20 år innan Juventus och Liverpool möttes igen, den här gången i kvartsfinal i Champions League. Matchen inleds med ceremonier, där Platini och andra spelare från 1985 medverkar, för att hedra minnet av de döda. Liverpoolfansen ser en chans att sträcka ut en hand, visa sin sympati och vädja om förlåtelse. Man förvandlar hela Anfield Road till ett tifo med texten amicizia - vänskap. Det är gripande, värdigt och vansinnigt vackert. På Juventus läktarsektion ställer sig ett antal ultras längst fram, med ryggen mot planen, och ger fingret till hela arenan. Allt för att hålla hatet vid liv. Jag ser matchen på en pub i London, och har stora problem att förklara beteendet för mina konfunderade vänner från Kanada. Och jag skäms faktiskt. Vid det laget har jag vant mig vid att Juventus namn med jämna mellanrum dras i smutsen, men att det är de andra anhängarna (mina kollegor, i vid bemärkelse) som står för svinerierna är ovanligt.
3. Robotfotboll
Det mediautbud jag hade tillgång till under 80- och början av 90-talet medgav inga närmare studier av Juventus. Måndagstidningens resultattabeller och snuttar från europacuperna på Sportnytt var det som bjöds, men successivt under 90-talet börjar Serie A bli tillgängligt även för mig. Det råkar sammafalla med en riktig storhetsperiod för Juventus. Under ledning av Marcello Lippi spelar laget en makalöst effektiv fotboll. Spelare som Vialli, Di Livio, Del Piero, Jugovic och (mer än någon annan) Zidane stod för elegans och teknik. Slitvargarna Deschamps och Conte, försvarslåset Ferrara/Montero och stjärnmålvakten Peruzzi stod för en kompromisslös defensiv där inget lämnades åt slumpen. Edgar Davids hämtades som underpresterande vrak från Milan och blev i Juventus Europas bästa mittfältare både offensivt och defensivt. Thuram, Cannavaro, Nedved, Zambrotta och Buffon har fortsatt i samma tradition: en offensiv med många passningar och en ambition att hålla bollen inom laget, kombinerad med en hårdhänt defensiv. Under perioden har man dessutom haft tillgång till två av Europas mest skoningslösa straffområdesspelare: Inzaghi och Trezeguet. 1995-2003 vinner Juventus fem ligatitlar och går till fyra Champions League-finaler. Det sker inte i ett fyrverkeri av klacksparkar och hissnande dribblingar, men jag har svårt att dela den ganska vanliga uppfattningen att Juve generellt spelar tråkig fotboll (bortsett från de två senaste säsongerna, då Juventus periodvis faktiskt varit tråkiga att titta på)
Det som enligt mig varit mest slående i Juventus spel under den här perioden är förmågan att sätta laget, inte individen, i första hand. Vad gäller spelarnas individuella skicklighet har andra lag periodvis hållit minst lika hög klass som Juventus, men inte vad gäller att få alla spelare att underordna sig lagets bästa. Jag vet inte hur ofta jag har hört TVs kommentatorer prata om Juventus som en lagmaskin. Den liknelsen är rättvis, och enligt mig väldigt sympatisk.
4. 90-talets dopningsskandal
Juridiskt sett är frågan okomplicerad. Juventus är friade från alla anklagelser. Brottsutredningen kunde inte i juridisk mening visa att Juventus använt dopning. Den ende som under perioden blivit dömd för dopning är Edgar Davids, och även om det svärtar ner klubben så får det i första hand stå för den enskilde spelaren.
Nu är frågan dock inte i första hand juridisk, utan etisk. Såvitt jag förstår har klubben stoppat i sina friska spelare åtskilligt med mediciner, och även om man efter ett överklagande lyckades vinna den juridiska processen så ligger det moraliska ansvaret kvar. Att använda prestationshöjande kemikalier strider mot idrottens etik, även om man klarar sig juridiskt. Det här är en ful osympatisk fläck på Juventus anseende, och den kastar sin skugga över en av klubbens mest glansfyllda perioder. Och allra värst är den attityd som skymtar i bakgrunden: "Det är bara fusk om man åker fast."
5. Moggi och domarna
Anklagelserna om att Juventus får fördelar av domarna är så omfattande att de betraktas som ett bevis i sig. Det allra starkaste beviset mot Juventus är i detta avseende fortfarande "ingen rök utan eld" eller "vi har vetat det hela tiden - vi har bara inte kunnat bevisa det". Eftersom varje enskilt domslut som gynnar Juventus i sig är ett bevis för fusk blir debatten egendomligt onyanserad.
* Mot Treviso för några veckor sedan dömer domaren felaktigt bort ett Juventusmål i matchens inledning. I andra halvlek hittar han fem minuters stopptid, istället för de brukliga tre. Kritik och debatt - domaren favoriserade Juventus.
* I förra säsongens möte mot Roma på Olimpico (2-1 till Juve) blev det nästan kravaller över domarens sätt att gynna Juventus. Cannavaro nickar (utan att vara offside) in en målvaktsretur. Men han är offside i sekvensen innan, och även om han då inte påverkar spelet ska offside dömas när han i nästa sekvens gör mål. Fel av domaren. Därefter fälls Zalayeta precis utanför straffområdeslinjen, men domaren dömer ändå straff. Två fuskmål till Juventus. Ingen större energi ägnades åt att Romas mål föregås av en offside på flera meter (spelaren i offsideläge lyckas hoppa åt sidan precis när passningen når fram till honom, och ansågs därför inte påverka spelet) och att matchens enda regelrätta mål, som slås in av Zlatan, felaktigt döms bort för offside. 2-2 i felaktiga domslut med andra ord, ändå ett klockrent bevis för att Juventus gynnas av domarna. Det hade varit än mer övertygande om lagen varit de omvända, detta då de två situationerna som gynnar Roma var klart lättare att se och döma korrekt.
* Den här säsongen hinner mer än halva serien spelas innan Juventus får ett felaktigt mål godkänt (hemma mot Udinese, klar offside på Del Piero). I samma match får Udinese en hårt dömd utvisning, och med lite fantasi kan domaren t.o.m. döma straff för Udinese i slutminuterna. Det är lätt att förstå upprördheten, men den följande debatten indikerar snarare att Juventus kastat in säsongens samtliga mål med händerna än att det handlar om felaktiga domslut i en match.
Att debatten är överdriven och onyanserad betyder nu tyvärr inte att alla anklagelser är ogrundade. Inte ens den mest inbitne juventino kan bortse från att det finns flera domslut som är egendomliga. Cannavaros berömda bortdömda hörnmål för Parma i näst sista omgången 2000 är det allra tydligaste, men långt ifrån det enda, exemplet. Moggi har sedan länge haft ett grundmurat rykte som fifflare och fuskare, och det blir sannerligen inte bättre av att hans son sköter Italiens mest inflytelserika agentfirma, GEA. I den härva av som nu nystas upp framställs den italienska fotbollen som en jättelik marionetteater där Moggi håller i alla trådarna. Givetvis är vissa av anklagelserna typiskt italienska konspirationer som knappast har nåt värde i en domstol, men det har mindre betydelse. Det som är sant och juridiskt bevisbart tycks räcka mer än väl för att skicka Juventus ur serie A. Kanske tar fallet inte ens stopp i serie B. Det känns grymt, men är naturligtvis både rätt och rättvist. Ska Juventus någonsin återfå sitt anseende, så får vi nog ta ett ordentligt straff och sedan rensa klubben från allt och alla som kan misstänkliggöras. Kanske kan vi därefter bli bedömda och betraktade på samma villkor som andra fotbollsklubbar. På lång sikt är det värt några år vid sidan av toppen.
6. Vem kan älska Juventus?
De flesta som fäster sig vid ett fotbollslag fattar tycke för en eller flera av spelarna, för klubbfärger, mål, minnen, triumfer, ja till och med katastrofer och fiaskon. Det är nästan aldrig klubbledningen som förför en fotbollssupporter. Jag skulle gärna sluta tycka om Juventus. Men jag kan inte.
Kärlek, oavsett om den riktar sig till ens livspartner, barn, föräldrar eller fotbollslag, är så mycket mer än differensen mellan positiva och negativa egenskaper hos det älskade. Kärleken är blind, eller åtminstone väldigt enögd. Ilska, svek och besvikelse är en del av kärleken - inte nödvändigtvis en motsats till den. Det Juventus jag lärt mig att älska är geniet Platini, den charmige gangstern Montero, den uppoffrande Deschamps, taktikern Lippi, evighetsmaskinen Zambrotta, den elegante strikern Trezeguet, robotfotbollen och det sorgliga Delle Alpi. Moggi, fifflandet och fusket är fula detaljer på en i övrigt vacker och älskvärd gammal dam. Nu ska damen opereras, kureras och rehabiliteras. Det kommer att göra ont, det kommer att ta tid, men förhoppningsvis blir hon därefter lika älskvärd som förr.
Juventus har nått slutet på en epok. Man kommer inom klubben att prata om före och efter sommaren 2006. Den allra sista sparken för det gamla Juventus delades ut av ikonen och mästaren Del Piero. Den gick i mål. Ett sorgligt slut kräver en vacker slutscen. Och nog var det vackert, kanske till och med för Kappelin.
