Redaktionens reaktioner: Scudetton
Det är med blandade känslor redaktionen "tar emot" bucklan.
Duraid Al-Khamisi:
Den tjugonionde ligatiteln är i hamn – segerdanser och hyllningssånger, måntro? Knappast. Aldrig någonsin har en sådan triumf känts så meningslös som den här har gjort. Under hela säsongen har vi fått höra anklagelser, konspirationsteorier och rövarhistorier om att vi tar till ”oärliga” metoder i ligaspelet. Allt sopades under mattan, man blundade hårt och försökte blåögt och naivt inbilla sig att dessa människor som spred ”lögnerna” inte var annat än typer som antigen led av mindervärdeskomplex, eller en fastgjuten, ständigt ältade avundsjuka som sakta men säkert frätte bort organ och tog kol på en och annan själ. Jag önskar att jag hade trott på lögnerna, då hade jag inte hoppats. Då hade jag åtminstone sluppit skriva den här texten, och istället inriktat mig på att ösa superlativ över krigarna som stred hem den tjugonionde Scudetton till Turin. Men nu spelar det ändå ingen roll vad jag eller någon annan säger eller gör. Vi anses av allmänheten vara fuskarna – de förlorande vinnarna. Eller som min bror citerade häromdagen: ”Som att springa ett maraton ensam men ändå komma tvåa...”
Mikael Pettersson:
Scudetto, interimsscudetto? Oavsett vilket känner jag mig desillusionerad och tom. Istället för ett festtåg, en begravningsprocession under några av de mörkaste dagarna i Juventus historia. För tjugosex år sedan var det Totonero-skandalen som tog ett rejält stryptag om hela Serie A. Milan och Lazio flyttades ner till Serie B, Avellino, Bologna och Perugia fick inleda följande Serie A-säsong på -5 poäng. Sex år senare (1986) blossade pånytt en spelskandal upp. Den var om möjligt ännu större och fick mer långtgående konsekvenser för fler inblandade lag, spelare, tränare, direktörer och presidenter. Nu var det alltså dags igen. Ett Calciocaos med Moggi i huvudrollen och med Juventus i centrum. För mig är det stört omöjligt att tänka på "lo scudetto" i det läget. Jag tänker på nedflyttning, den nya styrelsen, den gamla styrelsen, vilka spelare som blir kvar, vilka utlånade spelare som återvänder...? Helst vill jag bara tänka på VM-slutspelet för en stund, men det går liksom inte.
Jonas Söderström:
Scudetto 29. Spelarna tycker garanterat att de är värda titeln vilket de också är, men för mig är den inte värd en grankotte. Man kan inte begära att spelarna ska låta bli att fira för att klubben misstänks för allt den misstänks för. De har gjort sitt jobb, inte tänker de låta en hel säsongs arbete gå till spillo. Flera av dem har gjort strålande insatser, även utan otillbörliga tjänster. De flesta har säkert gjort sin sista match i Juventus. Själv har jag i princip redan glömt hela säsongen och är enbart intresserad av nästa. Serie B räknar jag med, men man vet aldrig i Italien. Samtidigt som man inte vill bry sig kan man inte undgå att reflektera över att Juve aldrig varit mer överväldigande, på gott och ont. Jag vill dock inte sträcka mig till att det är positivt. Ännu.
Kim Evertsson:
Hur ska vi minnas Serie A 2005/2006? Just nu råder det inget tvivel om att seriesegern innefattas av oerhört kluvna känslor. Den första tanken är givetvis riktad på det faktum att Juventus har i realiteten spelat bäst sett till hela säsongen. Under hösten visade ”den gamla damen” upp ett oerhört fint register och radade upp seger efter seger. Zlatan Ibrahimovic var assistkung och David Trezeguet målkung. Traktorerna körde över småbilarna och hela maskineriet kändes ostoppbart. Under våren var det som en enda lång väntan - som slutligen slutade med nummer 29. Den andra tanken kan ni nog lista ut. Triaden försvann och vi får nu hoppas på det bästa - hoppas så in i helvete.
