Lagbanner

Sammanfattning av säsongen 2005-2006

Det började i triumf. Efter 38 matcher står det Juventus 91 högst upp i tabellen. Synd bara att säsongen inte är slut...

Försäsongen
Alla viktiga spelare från säsongen innan stannade. Värvningen av Vieira kändes som sista pusselbiten. Juventus 05-06 såg ruskigt starkt ut. På förhand var det svårt att hitta en klubb i Europa med en vassare startelva, och bänken hade förstärkts med bl.a. Kovac. Det kändes som ett lag med potential att ta både ligan och Champions League. Skadan på Buffon var dock en missräkning, jag var nog inte ensam om att oroa mig över att en reservkeeper från Milan (!) skulle vakta Juvemålet under hösten. Men annars såg det riktigt riktigt bra ut.

Hösten
Abbiati svarar under säsongsinledningen för det ena ingripandet märkligare än det andra. Att han under många år spelat professionell fotboll går bara inte att förstå. Motståndarna gör visserligen inga mål, men målvaktsspelet inger inget förtroende, och nog måste väl Chimenti vara ett bättre alternativ!? Mot Milan på San Siro kliver Abbiati åt sidan "av personliga skäl", varpå Chimenti släpper in tre mål och är sämst på plan. Det skulle visa sig bli säsongens enda ligaförlust. Utan lånet av Abbiati hade det knappast blivit någon ligaseger för Juventus. Jag undrar om det verkligen var Berlusconis tanke när han så generöst erbjöd kompensation för skadan på Buffon? Milanmatchens mest minnesvärda spelare var annars Gattuso, som svarade för halvdussinet vanvettiga tacklingar och såg långt mer galen ut än normalt. Årets mest laddade insats, utan tvekan.

Förlusten mot Milan föregicks av serie A-rekordet nio raka ligasegrar från starten, och följdes av ytterligare fem raka segrar. Vieira och Emerson var precis så bra som man kunde hoppas, Zlatan slog massor av målgivande passningar (där chippen till Vieira mot Parma var den snyggaste) och Trez hävde in massor av mål. Det var stabilt, effektivt och... stabilt. Mest signifikant är kanske den spelmässigt ganska jämna matchen mot Roma på Olimpico, där Juve visar upp en sanslös effektivitet och vinner med 4-1. Zlatans bollmottagning med klacken, 50-metersrusch och utsida i krysset var kanske säsongens mest spektakulära Juvemål. Visst fanns det en del orosmoln redan under den här delen av säsongen, fr.a. att Vieira såg osannolikt långsam ut efter sitt korta skadeuppehåll, men vem bryr sig när man vinner 14 av 15 matcher?

Champions League
Club Brügge och Rapid Wien är lag som Juventus normalt slår på halvfart, vilket också var vad man gjorde. Bortamatchen mot Bayern München slutade med förlust efter en bedrövlig insats. Hemma blir det seger med 2-1, men glädjen grumlas av att spelet inte ser helt övertygande ut, att Zlatan drar på sig en helt onödig utvisning i 89:e minuten och att Capello förnedrar Camoranesi genom att byta in honom i den 58:e minuten för att sedan byta ut honom igen en dryg kvart senare! Fem segrar räcker till gruppseger och Werder Bremen i åttondelen känns som en drömlottning.

Matcherna mot Werder Bremen avslöjar enorma brister i Juventus spel, framför allt på mittfältet. Juventus anfallsspel består mest av offsidelöpningar och trots att Bremen spelar fullständigt huvudlöst i defensiven så har man grepp om avancemanget till den 87:e minuten i returen på Delle Alpi. Då passar målvakten Wiese på att göra årets mest uppseendeväckande tavla i hela fotbollseuropa, och Juve är vidare. Om det någon gång känts som att vi skulle vinna Champions League så är det nu.

I kvarten blir Juventus sedan fullständigt kvaddade av Arsenal. Det handlar om total utskåpning i båda matcherna, och vi drar dessutom på oss tre röda kort (alla solklara och ingen av dem i en situation som skulle kunna leda till en målchans!). Buffon håller ner siffrorna till anständig nivå, och visar att han är tillbaka i gammalt gott slag, mer positivt än så finns inte att rapportera.

Våren
Det stabila spelet i ligan fortsätter. Det blir respass mot Roma i Coppa Italia efter bedrövligt försvarsspel i hemmamötet (2-3), men det är ju trots allt ligan och Champions League som räknas. Kort innan mötet mot Bremen möts Juventus och Inter i en sanslöst bra och underhållande match. Adriano och Del Piero slår varsin drömfrispark, men Adriano har missat att frisparken är indirekt och målet underkänns. Juve vinner med 2-1. Skillnaderna mellan lagen kan väl inte åskådliggöras tydligare. När Juventus sedan spelar 0-0 i en (som vanligt) trist match mot Milan är ligatiteln i praktiken i hamn.

Därefter följer Arsenal-traumat och luften tycks gå ur hela klubben. Juventus radar upp svaga insatser. Alla spelare tycks vara ur form. Zlatan har aldrig nån att passa och tappar bollen hela tiden. Vieira klarar inte att slå fram passningar på fyra meter. Capello är sur och iriterad, och precis som förra året är det silencio stampa under slutomgångarna. Det bör påpekas att Juventus faktiskt spelar sig igenom krisen utan att förlora en enda ligamatch, men det sker utan elegans och charm.

Med två omgångar kvar att spela avslöjas Moggis inspelade samtal med domartillsättaren Pairetto. Resten kan ni. Moggis egen kommentar är redan en klassiker, och bombsäker som årets citat när det ska publiceras listor kring nyår:
"Tutto a posto." - Allt är i ordning.
Scudetton säkrades i praktiken i mitten av mars. När det två månader senare avgörs definitivt känns firandet mer demonstrativt än äkta. Spelarna vill tydligen markera att de är värdiga mästare, vilket de också är. Tyvärr tycks det inte spela nån roll.

Mats Engman2006-05-22 01:28:00
Author

Fler artiklar om Juventus