Att dö för fotbollen
Juventus är i sorg. Igen. Återigen strövar den gamla damen med tunga steg uppför det berg som tillsynes saknar udd. Den här gången gör hon det klädd i svart och vägen till toppen är längre än någonsin.
Precis när man för första gången på månader känner att den gamla damens sår äntligen håller på att lappas ihop, så infinner sig en ny tragisk händelse och sprätter upp både stygn och kött.
Att hela Juventus styrelse avgår är en sak. Att titlar fråntas, stjärnor flyr och ekonomi släpas ner i skiten, kan man finna sig vid. Sånt kan man lära sig leva med, och så småningom även glömma. Men att se två blott arton år unga män, i det som anses vara frukten av deras ungdom och dessutom med framtiden framför sig, mista livet, kan man bara inte begripa.
Det finns dem som tycker att fotbollen inte är mycket värd när sådana tragedier inträffar. Jag håller med. Men en liten skara är av en annan åsikt. Riccardo och Alessio dog för fotbollen. Bokstavligt talat. De kanske begick ett misstag som kostade de livet, men de kommer för alltid bli ihågkomna som killarna som skänkte sina liv åt fotbollen. Redan idag finns de i våra tankar och för evigt i våra hjärtan.
Jag kan omöjligen föreställa mig den sorg och kval som familjerna Neri och Ferramosca tvingas genomgå. Därför önskar jag innerligt att Juventus anordnar en ceremoni eller liknande för att hedra offren och deras familjer.
* * *
För övrigt vill jag stämma in i kören och hylla alla de som skänkt en tanke till Riccardo och Alessio. Det värmer!
R.I.P Riccardo Neri och Alessio Ferramosca
