Den gamla damen har vaknat ur sin koma
I tio månader har jag sett fram emot den här dagen - dagen då Juventus tar tillbaka sin plats i serie A. I lika många månader har jag funderat på den här artikeln. Lagt till, tagit bort, formerat om. Det blev inte som jag tänkt mig, men så här blev det.
Arezzo-Juventus 1-5. Året i fångenskap är över. Brottet är sonat, vi är tillbaka. Allt är som det ska igen. Jag kan inte bärga mig inför matcherna på Olimpico och San Siro. Jag kräver inga segrar, bara att få se det Juventus man lärde sig att vara stolt över. Tidigare hade vi allt att förlora. Det blir en skön förnyelse att faktiskt kunna klättra uppåt.
Ett år i serie B kan tyckas vara ett milt straff. Jag köper alla såna åsikter, även om någon omöjligen kan veta hur sanningen verkligen ser ut. Det finns utan tvekan de som kommer se det "gamla" Juventus och som velat se Juve i C2. Må så vara, men det är inte Juves fel. Ingen brottsling överklagar sin egen dom för att han tycker straffet var för lindrigt. Vi har rensat våra vägkanter och klippt våra golfbanor. Vi kan inte göra mer nu. Ilskan mot oss är inte vårt problem.
Juventus bildades 1897. Klubben fanns med andra ord ganska länge innan herrar Moggi och Giraudo skred till verket, och kommer förhoppningsvis finnas ganska länge efter deras tid. Jag har full förståelse för avskyn man kan känna men det är inskränkt att ha det mot klubben Juventus. Två år av fel, 108 år av rätt. Vår tid på jorden är inte viktigare än någon annans. Vår livstid har inte innehållit det riktiga Juve. Juventus skönhet skapades och förfinades långt innan Moggi dök upp.
Det kommer ta tid, men någon dag kommer alla förstå att det riktiga Juventus inte är det vi sett runt millennieskiftet. Juve blir ändå utbuade, det är bara så det är. Det kommer bli tufft. Jag är övertygad om att jag kommer hitta konspirationer mot Juve, det ingår ju. Många Juventini har under säsongen hittat "Moggi" i både Napoli och Genoa.
Jag förväntar mig inte att Juve får ovationer när man åter gör entré på en serie A-plan. Hade jag varit supporter till en annan klubb hade jag förmodligen fortsatt busvissla av ren vana. Tiondelen innan de tankarna dyker upp tycker jag alla är skenheliga. Lyckligtvis kommer jag snabbt till sans igen.
Från att ha varit nere i slammet och vänt klättrar den gamla damen mot toppen igen. Snart är hon matriark i den italienska fotbollsfamiljen. Inte nödvändigtvis för att hon klär sig i mest guld, snarare för att hon bygger ett nytt hus som kommer vara ljusår modernare än kusinernas. Något säger mig att Juventus ligger i framkant som klubb överhuvudtaget. Jag har inga bevis, bara känslan av att man har rätt personer på rätt plats.
Samtidigt ska man inte få för sig att allt är perfekt helt plötsligt. Juventus är en nyopererad patient, det tar tid att bli fullt återställd.
"Vi ska vinna, vara sympatiska och öppna", sa president Giovanni Cobolli Gigli när han tog över. Han föregår med gott exempel och är nästan dagligen ute i pressen och kommenterar ditt och datt. Oftast rykten om Buffon. Stile Juve på 2000-talet.
Det nya Juventus med sina värderingar och sin framtid kunde inte fått en bättre invigning än händelsen under en Allievi-match i påskas. Juventus mötte Napoli i Maggioni Righi, en betydelsefull turnering för spelar i den aktuella åldern. Vid ställningen 1-0 får Juve straff för en förseelse utanför straffområdet. Juvespelarna påpekar att det skulle vara frispark och inte straff, men domaren höll fast vid sitt beslut. Straffläggaren Simone Esposito kliver fram, och missar målet med flit. Blir man inte lite tårögd?
:::: :::: ::::
Alla är förstås hjältar i det här läget. Ändå måste jag välja ut två personer som enligt mig gjort en speciell uppoffring för klubben - Alex Del Piero och Pavel Nedved. De kunde valt att som Cannavaro avsluta på topp och kanske vinna något stort men båda offrade slutet av sina karriärer för Juve.
Alla förväntade sig nog att Del Piero skulle stanna, vilket förmodligen irriterade honom själv en aning. Han togs för givet. Han stannade och stärkte sin legendarstatus. "I medgång och motgång."
Att Nedved stannade ser jag som en större hjälteinsats än Del Pieros. Nedved har inte samma "biologiska" band till Juve som Del Piero. I hans fall handlar det inte om den milda form av kidnappning som Del Piero utsatts för, för tjecken var det ett övertänkt val. Del Piero hade ju i praktiken egentligen inget val. Nedved har helt enkelt fått så starka känslor för Juventus att han inte kunde lämna klubben och fansen i sticket, trots att hans första kärlek i Italien var Lazio. Det är nästan rörande.
Visst måste man även nämna Buffon som kunde gjort precis vad han ville. Han blev kvar och kämpade. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det känns konstlat om han drar vidare i sommar. Som att han ställde upp för att få lite goodwill för att sedan kunna göra vad han ville och ändå ha ryggen fri. Jag köper inte det. Det var stort av honom att stanna och klubben är skyldig honom ett stort tack, men bara om han stannar visar han att han verkligen menade det.
Trezeguet och Camoranesi tvingades kvar. De har ställt upp så gott de kan och det ska de naturligtvis ha eloger för. Om de flyttar i sommar kan jag tänka mig att vinka dem adjö men något färdgodis får de inte.
Vi får inte glömma vardagshjältarna, som de alltid intelligent agerande Balzaretti och Birindelli. Marchionni och Zanetti har stretat på trots att de inte fick vad de blev lovade. Zalayeta har återigen bidragit när han behövts, trots att det här egentligen skulle vara hans år. Ungdomarna Marchisio, Palladino och Paro har tagit sina chanser och kommer göra mer väsen av sig.
Egentligen borde ingen nämnas. Alla är ju hjältar.
:::: :::: ::::
Nyckeln till att uppdraget kunde slutföras så tidigt var seger mot Genoa den 21 april. När Trezeguet rullade in 3-1 efter en Nedved-aktion av Zebina sprack hela Olimpico upp i glädjeyra. Konfettin haglade och spelarna firade som om uppflyttningen var klar. Efter matchen lyckades curvan kalla till sig hela laget för ett unisont celebrerande, avslutat av ett mäktigt "alé alé alé, Juve, Juve". Nu visste alla att bara upploppet återstod.
:::: :::: ::::
Stoltheten går före resultaten. Fotboll går ut på att vinna, vilket ofta förväxlas med supporterskapet när man säger att man till varje pris vill se sitt lag vinna. Det vill jag också, men med de senaste åren i minnet ser jag hellre ett lag jag sympatiserar med komma fyra än att se ett jag inte gillar. Ska bli spännande att se om man verkligen förändras eller om man faller in i invanda mönster när det börjar svida.
:::: :::: ::::
Målbild för avslutningen av serie B:
1. Vinna serien. Det ska ju passande nog delas ut en buckla även i serie B nu. Vore fränt om Del Piero fick höja en ligabuckla för tredje året i rad.
2. Se till att nå serie A med åtta poängs marginal. Då är även hindret på -17 poäng övervunnet.
:::: :::: ::::
Jag har fortfarande inte fattat att Marco Marchionni spelar i Juventus. Nästa säsong kanske han till och med spelar i Juventus.
:::: :::: ::::
Vi vet alla att när någon annan klubb än Juve lyfter bucklan är den bara på tillfällig utlåning, om än kanske lite längre än vanligt den här gången.
:::: :::: ::::
Mitt i glädjen kan jag inte komma undan rädslan för fler deprimerande lukter från förra sommaren. Det kolsvartaste scenariot är mörkast möjliga. Jag är beredd på det värsta, men jag vågar inte tänka på vad det kan innebära. Ska det dyka upp nya skamfläckar varje vecka som skadar Juve gång på gång orkar jag snart inte vara med längre. Själva händelserna är inget problem, vi vet alla hur saker skötts. Däremot följderna av det, rädslan för skadan de kan åsamka, är mentalt väldigt påfrestande.
Jag vill bara titta framåt, inte bakåt. Juventus är helat. Juventus är rent och fräscht. Juventus är tillbaka.
Tills vidare går jag löjligt vidare på mjuka sulor med ett par solglasögon som inte riktigt täpper till i ögonvrån. Nu väntar en mercato med mer spänning och fler förhoppningar än någonsin. Buffon är fortfarande Juves viktigaste värvning. Trumfkortet kan ligga i kavajfickan hos en världsmästartränare från Viareggio.
:::: :::: ::::
Jag hade trott att det skulle kännas mer. Starkare, mer lycka och upprymdhet. Den milda besvikelsen beror nog på de höga förväntningarna som byggdes upp under sommar och höst. Det hade varit större om man klarat det i sista omgången. Som Scudetton 2002. Nu handlade det bara om vilken dag det skulle bli klart.
Idag blev det klart - Juventus är tillbaka i serie A.