Moderna Legendarer #5
Att plocka ut Juventus främsta spelare genom alla tider är en omöjlig uppgift. Att plocka ut dem från den senaste tioårsperioden är inte heller enkelt, men det är lättare. Juventusredaktionen listar därför klubbens största, bästa och vackraste spelare under tioårsperioden mellan 1998 och 2007. Individuell skicklighet, popularitet hos fansen och vad man gjort för klubben - allt räknas in.
Kan man älska mer än en klubb?
– Nej, men man kan kanske ha sympatier för andra lag, säger många.
Vad man då inte tar med i beräkningen är specialfallen. Fall där det inte finns några hållbara argument för att inte ge dispens.
Exempel?
Säg att en pojke föds i Neapel. Han börjar sparka boll redan som liten grabb. När han blivit några år äldre drar han på sig tröjan som symboliserar provinsens stolthet: SSC Napoli. Gemensam knytpunkt och referensram för dess invånare. Han vinner klubbens enda två scudetti genom historien tillsammans med en fotbollsgud. Däremellan Coppa Italia. På det följer vinst i italienska supercupen. Han erövrar Europa, lyfter Uefa-pokalen och får dra på sig armbindeln som förkunnar att han är kapten. Tillika fanbärare.
10 år (1984- 1994), 247 Serie A-matcher i ljusblått och vi har att göra med en legend.
På grund av olika omständigheter - katastrofal ekonomi den främsta - tar han därefter samma väg som Marcello Lippi. Från Neapel till Turin. Från SSC Napoli till Juventus FC. Omställningen från söder till norr är till en början stor, men med sin professionella inställning och öppna attityd finner han snabbt sig till rätta och blir krönt italiensk mästare redan första säsongen. En bedrift som upprepas vid ytterligare fem tillfällen. Som grädde på moset läggs bland annat: Champions League och Intercontinentalcupen.
11 år (1994-2005), 253 Serie A-matcher i svartvitt och vi har att göra med en legend.
Ciro Ferrara mina damer och herrar.
* * * * *
Den 9 juni 2005, Stadio San Paolo, hyllar ett utsålt stadion att en enastående karriär är till ända. Ferrara Day. Cirkeln ska slutas. Det var här allting började för tjugo år sedan, närmare bestämt den 5 maj 1985. En debut helt i enlighet med ödet. Napoli-Juve 0-0.
Ferrara minns:
– Debuten skulle egentligen ha kommit några veckor tidigare. Jag blev ombedd av tränaren att lämna bänken för att värma upp, men stretchingen utfördes för långt ifrån tränarbänken och han glömde helt enkelt bort mig!
Avskedsmatchen går helt i den nyblivne fotbollspensionärens fotspår som aktiv. Precis som Ferraras karriär hade delats jämt mellan två av Italiens mest traditionstyngda klubbar, i samma anda väljer han att manifestera kärleken till klubbarna i hans hjärta. Första halvlek iförd den ljusblå tröjan, för att i andra svida om till svart och vitt.
I sanningens namn är åskådarna mest galna över att fotbollsguden är tillbaka i staden efter 14 år i exil. Ferrara får emellertid, precis som sig bör, sin beskärda del av hyllningskörerna. Att hans tidigare granne stjäl en stor del av uppmärksamheten är ingenting som den godhjärtade ens ägnar en tanke. Det ligger inte i hans natur. Istället förenar han sig i publikens eufori och är lika glad som dem över att Maradona dykt upp, och därmed också tackat ja till hans inbjudan.
* * * * *
Birro snackade i Euro Talk om en nästan homoerotisk dragningskraft till Zambrotta. Det är inte svårt att som heterosexuell man förstå hans bildliga uttryck med tanke på den spelardyrkan vi fans ofta hänger oss åt. Jag minns att Bank nyligen skrev nånting om att engelska fotbollssupportrar tänker överlägset mest på två saker: egna laget och kvinnor (sex). (Föga nyhetsvärde alltså.) Steget till att då avguda fotbollsspelare (aktiva som pensionerade) på ett nästintill besatt sätt är inte långt eftersom de tar/tagit så stor plats i våra liv.
En spelare som undertecknad sorterar in under den kategorin är just Ferrara. På många sätt representerar han något unikt. Han tillhör en av få spelare som enstämmigt tagits till sina tifosis hjärtan helt förbehållningslöst. Man behöver inte grubbla länge för att förstå varför. Han är helt enkelt en mycket älskvärd person. Det går inte att tycka illa om människan. Inte ens för Antijuve.com. Tror jag. Föreningen stor människa stor fotbollsspelare är oslagbar.
Individer jag uppskattar mest är ofta de som har en naturligt inbyggd gränsdragning mellan allvar och lättsamhet i sin personlighet. Som förstår när vilken av dem ska vara påkopplad. Det är nog också en stor anledning till varför jag håller Ferrara så högt bland mina favoriter. På planen extremt fokuserad på uppgiften. Hård men ärlig. Alltid med ett värdigt uppträdande.
Ciro Ferrara:
– Om det är nånting jag är mest stolt över i min karriär så är det att jag aldrig medvetet skadat någon. Bara en spelare har varit tvungen att lämna planen efter att jag tacklat honom. Jag minns än idag vem... Bologna-spelaren Lorenzo Marronaro. Självklart måste en försvarare vara hård, det är en del av hans jobb, men han får aldrig gå in i en situation med intentionen att skada sin motståndare. Det är tack vare den inställningen som jag bara fick sex röda kort på 500 Serie A-matcher - av vilka tre kom efter två gula kort.
Stor i stunder av nederlag. Aldrig några ogenomtänkta, uppviglande uttalanden som ångras dagen efter. "Acceptera en förlust med bibehållen fattning, annars blir segern bara än mer ljuvlig för dem som slog dig" Ferrara. I andra sammanhang uppsluppen, full av upptåg och nära till skrattet.
* * * * *
Utanför Italiens gränser fick aldrig Ferrara det erkännande han förtjänade. Mycket beroende på att han kom fram i samma våg som andra storheter: Maldini, Costacurta med flera. Och då institutioner som Baresi och Bergomi ännu var i stöten var det svårt att få det definitiva genombrottet internationellt - i landslagssammanhang. Men det var inte bara den mördande konkurrensen som gjorde att han fick stå tillbaka. Han hade också en extrem otur med skador som råkade sammanfalla med mästerskapen.
Runt åren 1996 till 1998 stod Ferrara förmodligen på toppen av sin karriär och fick regelbundet starta som mittback för Gli Azzurri. Den 1 februari 1998 var så oturen framme när han i en duell med Lecces mittfältare Conticchio bryter benet på två ställen. VM i Frankrike var naturligtvis inte att tänka på (Italien utslaget i kvartsfinalen på straffar mot värdnationen). Istället vila och ett års skaderehabilitering.
Här hade förmodligen de flesta gett upp. Ferrara var ändå över 30 år och kunde med gott samvete ha lagt skorna på hyllan och sett tillbaka på en fantastisk karriär. Men som den sanna krigare han var, och alltjämt är, kämpade han sig tillbaka i speldugligt skick. Fortfarande utrustad med kvaliteter och en erfarenhet som de yngre förmågorna i laget stod sig slätt i jämförelse med.
2002/2003 är en säsong jag sent ska glömma. Spelare som förväntades gjuta nytt blod i en åldrad backlinje (Tudor, Fresi bl. a.) tar inte det ansvar man kan förvänta sig. Skador på andra backar (Montero) gör inte saken bättre. Vad händer? Jo i den stunden beslutar sig en 35-åring för att knyta näven i fickan och pressa fram det sista som hans trötta muskelfibrer har kvar att erbjuda.
I hjärtat av försvaret är en falnande backstjärna i form av Ciro Ferrara inget annat än lysande säsongen igenom. Fullt i jämförelse med glansdagarna. Pondusen finns där, tacklingarna sitter. Han spelar de viktigaste matcherna i Serie A som slutar med Scudetto-firande och Juve går dessutom till CL-final. Otroligt.
* * * * *
Det är lätt att bli nostalgisk, men inte många av dem är kvar nu. Billy Costacurta gjorde nyligen sin sista match. Maldini är ett år ifrån sin pension. Det blir allt svårare att identifiera spelare av det rätta virket. Tur att Nesta och Cannavaro håller ett tag till så man får bevittna försvarskonst i den högre skolan. Samtidigt som vi Juventini drömmer om att Mimmo Criscito ska leva upp till hypen.
* * * * *
Ciro Ferrara är idag chef över Juventus ungdomsverksamhet.
Född: 11 februari 1967 i Neapel
Kom från: Napoli 1994
Slutade: 2005
Minnesvärd prestation: I slutet av hans karriär minns jag att det inför en match var försvarskris pga. skador. Kommer inte ihåg i vilket sammanhang, om det var Coppa Italia eller Serie A. Hursomhelst. Ferrara placerades som högerback(!) och tro inte att han blev utsedd till matchens spelare. När han efteråt intervjuades kan jag än idag erinra mig om att en andfådd Ferrara sa något i stil med: "Jovisst, det gick bra. Men yngre förmågor får nog ta över nu. En annan börjar bli lite väl gammal för att rusa upp och ner på högerkanten." Grande Ciro i ett nötskal.
Titlar: Dekorerad som få. 7 ligatitlar (plus en bortplockad), 2 italienska cup-titlar, 5 italienska supercuptitlar, 1 Champions League-titel, 1 Uefacup-titel, 1 europeisk supercuptitel, 1 Intercontinental-titel, 1 Intertoto-titel.
Kuriosa: 1. Drabbades som fjortonåring av Osgood-Schlatter syndromet (växtvärk/problem med knäna) och var under en tid rullstolsbunden. 2. Bedriver sedan två år tillbaka en välgörenhetsfond tillsammans med polaren Cannavaro - Fondazione Cannavaro Ferrara. Genom fonden försöker man hjälpa och stötta behövande barn och ungdomar i Neapel.
