Den estetiska fotbollen del 2: O jogo bonito

Minns du Zidanes nedtagning i EM för sju år sen...?

Invigningsmatch, EM 1988. Pierre Littbarski slår en egendomlig hörna, bollen går högt och långt utanför straffområdet. Det är ingen snedspark, utan en intränad variant - en passning till Lothar Mattheus som slår till direkt på volley. Bollen går i hiskelig fart och passerar en dryg decimeter utanför målets högra kryss. Resultatet: inspark. Men jag vågar nog påstå att de flesta som sett skottet ändå minns det. Tänk om den hade gått in! Herregud, vilket mål!!

För en tid sedan hade jag i uppgift att skriva en text om Zinedine Zidane för Juventussidan på Svenskafans. En detalj jag verkligen ville skriva om var Zidanes nedtagning i EM-semifinalen mot Portugal 2000. Jag försökte hitta den i klipp-jungeln på Youtube, och mycket riktigt dröjde det bara drygt 50 sekunder innan jag hittade min nedtagning. Någon dag senare nämnde jag för en kompis att jag kollat en del Zidane-klipp på webben. Innan jag hunnit längre avbröt han mig:
- Jag minns en grej han gjorde, tror det var i EM, när han tog emot bollen på bröstet, lät den studsa över huvudet, sprang några steg baklänges, och tog emot bollen med utsidan.
Vi hade lagt exakt samma spelsekvens på minnet. En nedtagning till höger om straffområdet, i en spelsituation som inte ledde till något särskilt.

Jag har försökt komma på något liknande exempel från resten av idrottsvärlden – sekvenser som blivit berömda av estetiska skäl, utan att de haft någon inverkan på resultatet. Men det är svårt. Mängder av idrottare har uppskattats av estetiska skäl, men då har det genomgående handlat om vinnare som Carl Lewis eller JO Waldner. Ingen minns en elegant löpare som kommer femma eller ett bandyanfall som inte resulterar i mål.

I VM 1982 slogs Brasilien ut innan det ens blivit dags för semifinal. Italien blev världsmästare med ett riktigt bra lag. Ändå är det Brasilien som de allra flesta kommer ihåg från -82. Zico, Socrates, Junior, Falcao, Eder och de andra tog fotbollen till smått overkliga artistiska höjder. Bollbehandlingen, passningarna, rörligheten, dribblingarna, skotten… allt utfördes med en elegans och självklarhet som förförde hela fotbollsvärlden. Spelarna hyllades som gudar, och är i hemlandet mer populära än de jämförelsevis profilfattiga lag som kom hem med VM-pokalerna 1994 och 2002.

Det brasilianska uttrycket O jogo bonito - Det vackra spelet - är en romantisk filosofi som jämställer fotbollens estetiska och resultatmässiga värden. Med det synsättet uppskattas bara en seger fullt ut om den vunnits vackert. Brasiliansk Pelé-nostalgi (och Nike-kommersialism) kanske någon invänder, men det är ingen konst att även hitta moderna exempel från den resultat- och ekonomifixerade fotbollen i Europa. Huvudorsaken till att Real Madrid i somras sparkade Fabio Capello, som tog klubben till dess första mästerskap på fyra år, stavas t-r-å-k-i-g f-o-t-b-o-l-l. Inte ens i det otekniska Sverige är begreppet irrelevant. När Hammarby vann sitt första svenska mästerskap 2001 sa man upp tränaren Sören Cratz under säsongen med huvudmotiveringen att man ville att klubben skulle spela en mer attraktiv fotboll - och faktum var att många (men verkligen inte alla, det ska sägas) uttryckte förståelse för beslutet.

Vad är det då som är vackert? Det ligger naturligtvis i betraktarens öga, men två grundkomponenter är viktigare än de andra: kontroll och fantasi. I många sammanhang används orden som varandras motsatser, men i fotboll existerar ingen fantasi utan kontroll. En spelare som inte har kontroll över bollen, kroppen och spelsituationen har heller ingen möjlighet att vara fantasifull eller kreativ.

När en spelare hanterar en hård 40-meterspassning genom att mjukt ta emot den med foten och få bollen att landa spelbar en halvmeter framför kroppen, då upplever vi det som vackert. Om bollen däremot studsar en halvmeter åt sidan, så att spelaren måste ta ett extrasteg för att fiska upp den, då ser det taffligt ut. På samma sätt är det med alla andra spelmoment. Det ser vackert ut om bollen uppför sig precis så som spelaren vill och har tänkt.

Fantasi omnämns i fotbollssammanhang oftast som spelsinne. Det handlar helt enkelt om att hitta en effektiv lösning på en given situation i spelet. Ju mer kreativ och ovanlig lösningen är, desto mer estetisk är den generellt sett. Därför tycker vi om spektakulära dribblingar, lobbar, cykelsparkar och andra finesser. En kreativ lösning behöver dock inte vara tekniskt svår att utföra för att upplevas som estetisk. Det är den spelmässiga idén, snarare än det tekniska hantverket, som vi uppskattar. Att slå genomskärare till fria medspelare handlar om timing och spelintelligens. Passningen som sådan kan ofta slås av vilket träben som helst.

Kontroll och fantasi är grundstenarna för estetiskt spel vad gäller spelarnas individuella prestationer, men den vackraste fotbollen spelas av lag - inte enskilda spelare. När det gäller lagspel är det den gemensamma spelmässiga idén som vi upplever som vacker. Ju fler detaljer/moment idén har, och ju fler som är inblandade i den, desto snyggare. I VM 2006 gjorde Argentina 2-0 på ett samlat Serbiskt försvar, som före mästerskapet ansågs vara ett av världens tätaste, genom att passa bollen från mittcirkeln hela vägen in i mål. När Cambiasso avslutar befinner han sig omarkerad mitt i straffomrdet och har ett halv tomt mål att skjuta på. Den avslutande klackpassningen ser ut som ett genialiskt infall, men notera att målskytten Cambiasso tänkt exakt samma idé i exakt samma ögonblick.
(Klipp på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=hhuRMiDz63w)

Vacker fotboll har stora likheter med ett samspelt band. Det låter bra för att musikerna delar samma idé. Det är svårt att göra samma liknelse med t.ex. Drillos norska vetenskapligt baserade fotboll, vars anfallsidé i princip var att sparka bollen så långt bort från eget mål som möjligt och hoppas på att den på något sätt ska leta sig fram till någon av de egna anfallsspelarna. Musikaliskt motsvaras det av ett band där alla okontrollerat spelar var för sig och hoppas på det bästa.

Avslutningsvis, fem exempel på fotboll värd att minnas:

5. Landskamp England-Colombia. En hög odramatisk boll närmar sig den excentriske målvakten René Higuita. Alla väntar på att han ska plocka bollen, som varje sunt tänkande människa i samma situation. Men inte René inte. Han kastar sig framåt med ryggen mot bollen och KLACKAR bort den liggande raklång i luften. Inte smart, inte effektivt, men snacka om show!
(Klipp: http://www.youtube.com/watch?v=acm2kPB6fyE&NR=1)

4. Blåvitts Jesper Blomqvist får en genomskärare från höger, men rutinerade målvakten Sven Andersson har genomskådat situationen och rusat ut långt utanför straffområdet. Blomqvist hinner först till bollen, men har sinnesnärvaro att hoppa över den. Sven Andersson får nu gå igenom upplevelsen att förbluffad se bollen passera honom på ena sidan och Blomqvist på den andra. Smart och vansinnigt snyggt.
(Klipp: http://www.youtube.com/watch?v=mR4SxMBRH6U)

3. Så länge jag kan minnas har Barcelona spelat en fotboll baserad på långa metodiska kontrollerade anfall. Bollen har spelats fram och tillbaka över planen, och tvingat moståndarförsvaren att springa sig fördärvade. Laget tycks präglat av övertygelsen att det faktiskt, trots att vetenskapliga studier säger annat, går att göra mål genom ett eget kreativt spel - inte bara genom snabba omställningar efter misstag från motståndarna.

2. För egen del har jag aldrig sett någon enskild spelare ta fotbollen till högre artistiska höjder än Zinedine Zidane. Jag kan förstå dem som uppskattar Maradonas eller Ronaldinhos kvicka knyckiga rörelser och finter, men Zidane hade en harmoni över sitt spel, både med och utan boll, som var helt unik.
(Klipp: http://www.youtube.com/watch?v=dYUtKKbBTkw) - Klippet innehåller nio minuter Zidansk konst. Håll ögonen öppna efter 55 sekunder - tidernas vackraste nedtagning!

1. Brasiliens landslag har alltid stått modell för den vackra fotbollen. De årgångar som inte levt upp till förväntningarna har fått utstå spott och spe, ofta även när de vunnit. 1994 hånades laget praktiskt taget hela vägen fram till finalen, trots att de blev världsmästare. En rad spektakulära VM-årgångar, allra främst 1958, 1970 och 1982 har satt normen för hur brasiliansk fotboll ska spelas. I Sverige brukar den benämnas "sambafotboll", i Brasilien kallas den O jogo bonito.
(Klipp från VM 1982: http://www.youtube.com/watch?v=xpmGC7t-1EI)

- - -

Den estetiska fotbollen del 1: Inledning