Införkrönika: Il derby di Torino
Äntligen korsas deras väg åter. Båda klubbarna har genomgått en svindlande resa sedan Tacchinardi fastställde slutresultatet 2-0 den 5 april 2003.
Mycket vatten, lot of other stuff too (B. Dylan), har hunnit rinna under broarna i Italiens fjärde största stad senast det begav sig. Över fyra långa och omtumlande år har passerat men nu är det ånyo dags. Derby della Mole.
Efter en lång väntan får invånarna tillbaka derbypulsen till Turin - den första huvudstaden för det enade Italien. Båda klubbarna har genomgått en svindlande resa sedan Tacchinardi fastställde slutresultatet 2-0 den 5 april 2003.
Det är nästan som att det vilat en förbannelse över mötet. Som om klubbarna stått i varsin glashiss och sett på hur den ene åkt upp en våning medan den andre svischat förbi ner. Det "kära" återseendet har liksom inte blivit av trots att det borde ha skett för länge sen.
Torino tog efter säsongen 2002/2003 klivet ner i Serie B men lyckades omgående ta sig tillbaka, bara för att på nytt tvingas börja om i andradivisionen, under nytt namn (Lodo Petrucci-lagen), till följd av en kraschad ekonomi.
Il toro återhämtade sig dock fortare än många kunnat föreställa sig. Den nye presidenten Urbano Cairo förmådde med kort varsel sätta ihop en slagkraftig trupp som i slutet av säsongen playoff-slog Mantova för en plats i Serie A. Väl där, väntade inte Juventus på sin rivals återkomst.
Några månader in på 2006 fick vi svart på vitt att verkligen ingenting lämnas åt slumpen i Italien. Inte ens domarvalet (fortfarande en realitet? Länk). Det räcker tydligen inte med att vara ett föregångsland på områdena kosthållning, detaljstyrd träning, taktiskt drillning, tränarutbildning m.m. Allt som kan kontrolleras skall kontrolleras.
Efter att ha genomlidit den värsta pärsen i Juventus historia med flyktande stjärnor, ett trettioprocentigt inkomstbortfall och minuspoäng, står vi så slutligen här. Inför ett bubblande derby, en bitter fiendskap, och supportergrupper som genom årtiondena har häcklat varandra på de mest smaklösa men också fyndiga vis.
Il granatas falanger har naturligtvis inte kunnat dra sig för att tacka Liverpool för deras gärningar på Heyselstadion. I bianconeris diton har vid ett par tillfällen låtsas vara flygplan under det att speakern presenterat Torinos lag: med armarna vaggandes från sida till sida, och hummandes som ett flygplan har man mot slutet av namnuppläsningen imiterat en kraschlandning och brustit ut i - Boom! Superga! Extremt kan tyckas...
Det mesta har emellertid varit av det betydligt mer komiska slaget. I curva Maratona (Torino-supportrarnas kurva) kunde man i derbyn under början av 2000-talet bland annat läsa på banderoller: ni är fulare än Multipla! [Åsyftandes en ruskigt ful Fiat-modell], och precis som Contes hår: fejk! [Juventusmittfältaren som var tunnhårig dök plötsligt upp med nytt hår - transplantation?].
Curva Scireas (Juventus-supportrarnas kurva) svar på provokationen skulle dock inte låta vänta på sig och kontrade i samma match med: Romero, staden vill veta: vem är egentligen din hårfrisör? [En hälsning till Torinos dåvarande president Attilio Romero med en frisyr märkligare än Elisabeth Höglunds]. Länk till hårsvallet.
Säga vad man vill om mentaliteten hos en del italienska ultra... men fantasin, kvickheten och uppfinningsrikedomen i kurvorna (tifon, banderoller, sånger etc.) är stundtals briljant. På gott och ont (mest ont) har ultraslagarna i dag lagt band på en stor del av denna kultur. Vilket är mycket beklagligt. Just denna del är i nio fall av tio en fantastisk stämningshöjare.
* * * * *
Derbymötena senast, säsongen 2002/2003, var ganska avslagna tillställningarna. Det årets upplaga av Torino var en blek historia där de vinröda slutade tabelljumbo efter trion Como, Piacenza och Modena. Juventus var för överlägset sin lillebror för att man skulle hetsa upp sig allt för mycket. Allt annat än tre poäng hade varit ett fiasko och man vann också tämligen komfortabelt båda matcherna på Stadio delle Alpi (0-4, 2-0).
Säsongen innan minns jag dock med stort obehag. Det räcker väl med att man skriver 3-0-->3-3 och Marcelo Salas för att de flesta ska minnas? Returmötet ger däremot betydligt skönare minnesbilder med Marescas kvitteringen i den åttionionde minuten fram till 2-2 - ett grandiost nickmål följt av en ännu mer omtalad och klassisk målgest (länk).
Det Torino som Juventus ställs mot på söndagkväll är en vass skapelse fylld av potentiella matchvinnare i bland andra Rosina (skadad?), Corini, Ventola och Recoba. Juventus måste verkligen vara på sin vakt.
Generalrepet i veckan mot Reggina gick bra och nollan bakåt var betydligt viktigare än de fyra mål som producerades framåt. Oavsett hur det gick där är det ändå helt nya förutsättningar till ett derby: Torinos förlust mot Parma behöver inte betyda ett skvatt, lika lite som Juventus tillskrynkling av Amaranto är något att fästa alltför stor vikt vid.
Till Torinos fördel ska nämnas att laget står som hemmalag och därmed kommer att ha ett klart numerärt övertag på läktarna. Apropå just stödet, och närmare bestämt det att Torino skulle ha de klart största sympatierna i staden, vill jag hävda att fördelningen är jämnare än många tror. En indikator så god som någon är att Juventus den här säsongen sålt nästan tusen fler säsongskort till den arena man gemensamt delar.
* * * * *
Gör oss stolta!
Forza Juve!