Den estetiska fotbollen, del 4: Glädje och firande

Behöver fotbollen koreograferad glädje?

VM-final 1982. Marco Tardelli kastar sig fram och vräker bollen i mål till höger om målvakten. 2-0. Målet avgör i praktiken finalen, och Tardelli vet det. Galen av eufori rusar han runt vrålande på planen. De vackra bilderna av total, explosiv och passionerad lycka kablas ut över hela världen, och blir legendariska i samma sekund. 25 år senare används de som vinjettbilder för TV4:s Fotbollskanalen. Inte målet - bara jublet.

Glädje är fint. En stillsam och trygg värme som sprider sig i kroppen, harmoni, ett fridfullt lugn och ett mjukt leende... De uttryck för glädje som visas upp på en fotbollsplan över ett mål eller en vunnen match är däremot annorlunda. Där är glädjen utåtriktad, explosiv, vild, kaotisk och nästan aggressiv. Annorlunda som sagt, men minst lika estetisk. Det är lätt att glömma i upståndelsen, men en glädjerusig arena, med hoppande, kramande och jublande åskådare och spelare är en otroligt vacker syn.

De starka känslorna till trots, som de strukturerade flockdjur vi människor är har vi sedan länge etablerat detaljerade beteendemönster för hur fotbollsglädjen ska uttryckas. Springa omkring, armarna i vädret, spända muskler och omfamningar. Fotbollsfirandet är så universellt man kan tänka sig. Stora som små, oberoende av kultur, religion, språk eller nationalitet, firandet är i princip detsamma. Vi har sett och lärt in beteendet sedan vi var små barn, och vi reflekterar inte över det.

Under 90-talet förändrades målfirandet. I syfte att profilera sig själva och att "bjuda på nåt extra" började spelarna att koreografera sin glädje. Målgester av alla de slag blev allt mer vanliga. Somliga roliga - somliga... ja, vad ska man säga...?

När det inte blev bra:
Det finns mängder av målfirande som jag tycker får betraktas som tämligen misslyckat vad gäller att uttrycka glädje och firande. Några i en uppsjö av exempel:
* Henrik Larsson firade sina nio tusen mål för Celtic genom att springa runt med tungan hängande nedanför hakan. I mitt tycke signalerade beteendet snarare "byfåne" än "fotbollshjälte".
* Niklas Skoog vann skytteligan i allsvenskan, trots att han spelade för seriejumbon Västra Frölunda (en helt enorm prestation, ska sägas). Hans målgest var att falla raklång i marken som ett avsågat träd. Ibland, när lagkamraterna var nära att fånga in honom, tvingades han göra sin målgest mer eller mindre i steget, vilket oftast såg ut som att han helt enkelt ramlade omkull. Vare sig snyggt eller kul eller något annat.
* Målfirande som inkluderar gymnastiska övningar känns inte så naturliga. Tomas Brolins målpiruetter må väl passera, men vad ska man säga om nigerianen Aghahowa, som gjorde sju handvolter...?
* Alla former av målfirande som resulterar i gula kort får anses vara av sämre kvalitet. Många spelare har t.ex. tvingats lämna planen utvisade efter att ha gjort mål, vilket rimligen måste lägga sordin på glädjen. För egen del menar jag nog att det förekommer värre förbrytelser inom fotbollen än att målskyttar tar av sig tröjan, men regeln finns och det verkar dumt att inte följa den. Sociopaten Cassano förtjänar ett särskilt omnämnande för sin ovana att fira sina mål genom att sparka sönder någon av hörnflaggorna. Det renderar också gult kort, och fördröjer därtill matchen när vaktmästare måste leta reda på nya pinnar.
* Vad gäller teatraliska föreställningar kan man lista egendomliga beteenden i all evighet. Kanu kröp på alla fyra som en hund, lyfte på benet och låtsades pissa på hörnflaggan. Robbie Fowler låtsades snorta i sig en kortlinje... Ska man utse ett rekord faller väl valet på det norska damlandslaget, som i en VM-turnering under 90-talet firade sina mål genom att alla spelare kröp på knä i ett led, som en jättelång orm, hållandes varandra i vaderna!! Om det såg spontant eller naturligt ut...? Nej. Det gjorde det inte.

När det bara blev... fel
Även vid ett alltför spontant firande kan det bli fel.
* Under ärevarvet efter en final i Ligacupen lyfte Tony Adams upp matchhjälten Steve Morrow på sina axlar för att hylla honom. Men Morrow tappade balansen, störtade i marken, bröt armen och fick föras till sjukhus.
* En spelare i Sevilla drabbades av sinnesförvirring efter ett mål och pussade den liggande målskytten mitt på snorren. Någon porr handlade det inte om, men beteendet ansågs ändå osedligt och renderade en kort avstängning.

OK målgester:
Vissa målgester må se fåniga ut, men har åtminstone en fungerande symbolik.
* Bebetos babyvaggande under VM 1994, Tottis tumsugande och Raúls pussande på sin ring är rätt charmiga hälsningar till barn och familj.
* Kennet Anderssons gester med pekfingrarna under VM 1994 var distinkt och kul. Gesten är egentligen ett domartecken för mål inom den egendomliga och våldsamma australiensiska fotbollen.
* Jürgen Klinsmanns kanande på magen såg hejdlöst och spontant ut, särskilt i regn.

De goda exemplen till trots, den regisserade glädjen kommer aldrig att kunna mäta sig med den spontana. Beteendet är så uppenbart konstlat, och allra värst är det såklart när målgesterna ska involvera flera personer. Typ:
-Hörni, jag har en idé, när det blir mål så gör vi såhär... Kom så kör vi lite målgestträning!

Glädjen är vackrast när den är spontan och oreflekterad, och det är verkligen ingen konst att hitta exempel på glädje och firande som både är engagerande, snyggt, coolt och gripande. Här är min 10-i-topp:

10. Ralf Edström
Ralf Edström dundrar in en volley i nättaket mot Västtyskland i VM 1974, sträcker näven i luften och promenerar långsamt tillbaka mot mittlinjen. Tillsammans med Bengt Grives legendariska referat "Vad är klockan?" är det några av Sveriges mest berömda fotbollsbilder någonsin. Tveksamt om en svensk idrottsman någonsin sett coolare ut. Orsaken till det sparsamma firandet påstås vara att Edström helt enkelt var skitnödig, och orolig över att ett alltför yvigt firande skulle orsaka obehagligheter. Icke desto mindre - det såg ruskigt coolt ut.
(Klipp) - från TV4:s Time Out - beklagar!

9. David Trezeguet
Med turneringens sista spark avgör Trez EM-finalen 2000. Bollen skickas upp i nättaket bakom Toldo och fransmannens ansikte spricker upp i ett fantastiskt leende, fullt i klass med målet. Jag har alltid varit frankofil vad gäller landslagsfotboll, och bilderna gör mig fortfarande överlycklig.
(Klipp)

8. Josefine Öqvist
VM-semifinal. Sverige vänder underläge 0-1 mot Kanada till vinst med 2-1. Avgörande målet dunkar Josefine Öqvist in via stolpen, hennes ansikte närapå exploderar av lycka och glädjetårarna stänker över en hel planhalva. I intervjun efter matchen svarar hon INTE "Det spelar ingen roll vem som gör målen, det viktiga är att det går bra för laget...". Hon säger istället nåt i stil med:
- Det var helt underbart att få göra mål. Om jag får spela i finalen ska jag göra mål då med...
Rusig spontanitet är på nåt sätt roligare än klyschiga standardsvar.

7. Skotsk supporter / svensk polis
Under EM i Sverige 1992 handlade mycket av rapporteringen om huliganism. Medan dårarna slogs på gatorna publicerades dock en underbar läktarbild som snabbt spreds över Europa. En skotsk supporter pussar en leende kvinnlig polis på kinden genom ett läktargaller. Glatt och charmigt, precis som fotbollen ska vara. Den svenska polisen blev några månader senare bjuden till ett fotbollssällskap i Skottland för att ta emot en utmärkelse för att ha bidragit till en vänskaplig atmosfär inom fotbollen (eller nåt i den stilen). En vackrare läktarbild får man leta efter.
(Bild)

6. Filippo Inzaghi
Inzaghi utgör en helt egen kategori vad gäller målfirande. Den spastiske lille italienaren far ut i vildsinta utfall varje gång han gör mål. Enbart baserat på minspelet är det omöjligt att avgöra om han är väldigt glad eller väldigt arg. Inzaghi jublar dessutom med samma hissnande intensitet när han slår in 4-0 på tilläggstid som när han avgör en stor final.
(Klipp)

5. Rino Gattuso
Rino Gattuso slår bollen i mål, vänder om och tar en löpning över hela planen ner till eget straffområde (och det i en hastighet som lätt hade tagit honom förbi försöksheaten på 100 meter i vilket OS som helst) för att fira tillsammans med hardcore-fansen bakom eget mål. Ett beteende som ger skaplig cred bland supportrarna...
(Klipp)

4. Eric Cantona
Den franske superstjärnan ser sin chip gå i mål via krysset. Han stannar upp, överväldigad av sin egen genialitet, och vänder sig sedan långsamt runt likt en kunglighet för att ge alla en chans att hylla honom. Franskt storhetsvansinne när det är som allra bäst.
(Klipp)

3. Åldrig United-supporter
Man United vänder Champions League-finalen 1999 genom två mål på övertid mot Bayern München. Bilderna från arenan är obeskrivliga. United-fansen skriker, hoppar, kramar och firar halvt ihjäl varandra i kaotiska lyckorusiga scener. TV-kameran letar sig längre ner på läktaren, och längst ner invid läktarstaketet sitter en ensam man i 70-årsåldern insvept i en United-halsduk. Han tittar utmattad ut över planen, ögonen är glansiga och tårarna rullar långsamt nerför kinderna. En mer innerlig bild av fotbollslycka har jag nog aldrig sett. Det finns de som brukar avfärda fotbollen med orden "det är ju bara ett spel". Jag tror att de har fel.

2. Ronaldinho
På Santiago Bernabeu springer Ronaldinho rakt igenom Real Madrids försvar och avslutar kliniskt bakom Casillas. Då händer det. Delar av Madrid-publiken reser sig upp med bistra miner och applåderar. Givetvis inte för att man gillar att se när hemmalaget släpper in mål, utan helt enkelt för att visa sin respekt för en enastående artist. Det är vackert och värdigt så att man kan gråta, fjärran från de hatfixerade bröton som befolkar så många av världens fotbollsarenor.
(Klipp)

1. Marco Tardelli
Det hjälps inte. Tardellis lyckoutbrott är sinnebilden för all fotbollslycka. Större och vackrare än såhär blir inte fotbollen.
(Klipp)

- - -
Den estetiska fotbollen, del 1: Inledning
Den estetiska fotbollen, del 2: O jogo bonito
Den estetiska fotbollen, del 3: MÅÅÅÅÅL