Tung förlust i Neapel
Lika härligt optimistisk som man är inför varje match, lika förbannat sur är man efter varje förlust. Vissa gånger är det befogat, andra inte.
Klassikermötet Napoli - Juventus slutade, med svartvita ögon, i missär. Efter att ha tagit ledningen med 1-0 genom Del Piero kunde domaren gott blåst av matchen, han hade i sådana fall sluppit att bli hängd i italiensk media.
Jag tillhör skaran av personer som bara tycker att det är larvigt av ett lag att efter en förlust skylla på domaren. Det känns som en billig undanflykt när ens eget spel och kvalitet inte räckte till. För att väcka polemik: att skylla på domaren är något "interisti" har sysslat med i alla år. Trams. Nu ska jag dock skylla på domaren, inte helt och enbart, men visst bidrag han med ett par (två straffsparkar) felaktiga domslut?
Den första halvleken var annars tämligen jämn. Båda lagen visade att man sannerligen tänkte stå upp och gå för tre poäng. Beroende på vem man frågar får man svar om vilka det var som "ägde" den första halvleken. Visst var det så att Napoli trillade mycket boll, samtidigt som det var Juventus som skapade de farliga lägena.
Det var ingen mindre än Alessandro Del Piero som skulle öppna upp målkontot för kvällen. Med ett mål tillägnat sin nyfödda son, Tobias, tystade han en annars väldigt het Stadio San Paolo. Efter ett par fint slagna passningar mellan Palladino och Trezeguet hamnade bollen till slut hos Del Piero som avslutade med högerfoten.
Repliken höll på att komma ögonblickligen då Zalayeta höll sig framme i Juventus straffområde och sånär fick en tå på bollen vilket hade betytt 1-1. Inte för att 1-1 inte skulle komma. Efter att ha cirklat runt Juve-back efter Juve-back, nåja, han undvek i alla fall åtminstone tre tacklingar, kunde Napolis Walter Gargano efter en soloraid trycka dit målet. Läckert, minst sagt.
Trezeguet fick sedan tillfälle både en och två gånger att sätta dit 2-1 för Juve, men denna gång gick fransmannen bet efter att vid ett av lägena ha träffat stolpen. Efter detta tog mannen i svart över taktpinnen. Jag är den första att erkänna att Chiellinis spel från tillfälle till tillfälle inte är det mest välvårdade, i vart fall inte till synes. Denna gång var dock hans brytning framför Lavezzi helt utan anmärkningar. Det tyckte alla, alla utom den enda som verkligen betyder något, domaren. Utan att tveka dömde han straff, en straff som Domizzi elegant satte i maskorna bakom Buffon.
Det är nu den där biten med att skylla på domaren kommer in. Visst, att en domare dömer fel, det händer. Under en säsong (jag lever i den tron i alla fall) jämnar straffarna, de man inte skulle ha fått för och emot sig, ut sig. En straff given där, en straffen tagen där ungefär, värre brott begås. Men nej, det var inte nog med en straff. Efter att man forna hjälte, och tillika hedersknyffel, Marcelo Zalayeta lekt stålmannen över en utrusande Buffon var det dags igen. Återigen en straff som väldigt få upptäckte. Visst, vi har tillgång till repriser ur ett överflöd av kameravinklar, faktum kvarstår, den straffen var lika besynnerlig som den första. Domizzi tryckte återigen straffen i mål och från en 1-0-ledning för Juve var det då 3-1 till Napoli.
Under de sista tjugo minuterna jobbade Juve-spelarna för att komma närmre. Vid ett par tillfällen lyckades man skapa ett par halvchanser. Ranieri satsade offensivt och bytte ut Grygera till förmån för Marchionni som därmed gjorde debut för Juventus i Serie A. Han valde även att plocka ut Palladino till förmån för Iaquinta. Nämnvärt är även att Tiago fick hela cirka sju minuter på sig att visa sig duglig, ett klart fall framåt för portugisen.
Man ska inte skylla på domaren, ibland kan det dock kännas rätt nödvändigt. Om min teori om att straffarna i längden jämnar ut sig, vore det inte trevligt med en eller två gratisstraffar mot Inter?
