Dags att vrida upp tempen - Speciella matcher
I varje liga, inom varje sport, finns det ett par matcher som är så mycket mer än bara en match. I helgen som kommer är det dags för Juventus – Inter.
Varje år är det samma visa. Varje år ska lagens supportrar agitera och piska upp stämningen mellan varandra. Roma- och Lazio-redaktionerna här på SvenskaFans brukar vara speciellt duktiga på det. Som Juventus-supporter har dock det där beteendet varit lite främmande. Varje match mot något av alla de lag vars supportrar bokstavligt talat skulle vilja kissa på oss Juventini blir för många för att någon ska kännas riktigt speciell.
Inför matcher mellan till exempel Fiorentina mot Juventus brukar de som håller på ”La Viola” försöka starta en stämning som kan påminna om den tidigare nämnda Roma- och Lazio-supportrar upplever när det är dags för ”Derby Della Capitale”. Det finns visserligen några Juventini som tycker att denna match har blivit speciell på senare år. Hatet mot Juventus är kompakt i Florens. Det har dock aldrig riktigt känts som om det är riktigt på allvar, det har alltid varit en något efterproducerad rivalstämning. Det enda som har kunnat kallas ett hett derby har varit matcherna mot Torino. Denna typ av matcher är oftast fantastiska att beskåda, hela atmosfären på arenan verkar vibrera, de italienska kommentatorerna skriker så högt att de gör sig hörda även i de svenska sändningarna. Dessa matcher är magnifika. Efter alla år i olika ligor för Turins två lag har det inte varit mycket av denna vara att se fram emot. Efter ”Calciopoli” har dock det kommit att förändras totalt. De som drog Juventus i smutsen var inte någon domstol, det var inte någon rättsinstans, nej, de som spottade på oss var Inter.
Interfansen har liksom alla ”romanisti”, alla ”fiorentini”, alla ”milanesi” alltid hatat Juventus. ”La Vecchia Signora” står för allt som är ont i deras fotbollsvärld. Så var det redan innan ”Calciopoli”, så har det alltid varit och så kommer det säkerligen alltid att förbli. Jag frågade en av mina nära vänner, som råkar hålla på Milan, varför egentligen hatet mot Juventus var så kompakt, och framförallt varför det var så redan innan skandalerna:
- Juventus har alltid stått som den raka motsatsen till Milan på något sätt. Milan har inte alltid varit klubben som sätter fotbollen som konst framför titlarna, men Juventus har alltid varit arketypen för en klubb som är beredd att trampa över lik för att vinna titlar. I grund och botten har det givetvis mycket att göra med att Torino och Milano är grannstäder som historiskt sätt har varit konkurrenter till varandra på många vis. Från början såg Milan-fansen inget hot i Inter utan det var Juventus som var motparten i det tvåpartskrig Serie A ofta har inneburit. Inter är och förblir lillebror i Milano.
Milan i all ära, men, laget Juventus vill slå i år är ”lillebror Milano”, F.C. Internazionale. När Juventus mycket hastigt föll ner till Serie B passade några av våra tidigare toppkonkurrenter runt om i Europa på att roffa åt sig av de många godbitar som fanns att hämta. Thuram och Zambrotta for till Barcelona för att leka med Ronaldinho. Cannavaro och Emerson ville fortsätta att hänga med Capello och följde därför honom till den spanska huvudstaden och Real Madrid. Inter, laget vars ledning indirekt låg bakom mycket av den bevisning som ”fällde” Juventus passade även de på. Två av stöttepelarna i ”Capellos Juventus”, mittfältsgeneralen Patrick Vieira och anfallsässet Zlatan Ibrahimovic. Att se Inter forsa fram i ligan gör liksom lite extra ont när man ser dessa två herrar (Vieira under förra säsongen) springa runt i den blåsvarta tröjan.
En gång tidigare under min tid som Juventini har jag känt så för någon person som har lämnat Turins svartvita för Milanos blåsvarta. När Marcello Lippi, efter fem framgångsrika år, letade efter en ny utmaning föll valet på Inter.
Allenatore Lippi, vad han än rör vid så verkar det bli till guld. Han kom till ett Napoli som var sänkt i en finansiell röra som till synes aldrig verkade upphöra. Det laget tog han till en UEFA-cup-plats. Efter det bar det av till Juventus. Under åren 1994 till 1999 vann han tre ”scudetti”, fyra italienska supercuper, en Champions League, en europeisk supercup och en interkontinental cup. Efter dessa fem år bar det alltså av till Milano och Inter. Mannen som, så gott som på egen hans gjorde så att Napoli kunde flyga, mannen som vann inte mindre än tio titlar i Juventus, denna man lyckades inte med något alls i Inter. Laget åkte ut i kvalet till Champions League mot en storhet vid namn Helsingborg, man misslyckades kapitalt i ligan och det tog inte lång tid innan buropen skallade på ett allt ödsligare Giuseppe Meazza. Efter den första omgången under säsongen 2000/2001 fick han sparken.
Det dryga året tog så hårt på Lippis krafter att han efter detta tog ett sabbatsår för att kunna bygga upp sin mentala hälsa igen. En tränare som dittills hade lyckats med allt han tagit för sig föll pladask. Var det fel på Lippi eller var felet Inter? Vad vet jag, men att Lippi har antytt i diverse tidningar att tiden i Inter var ungefär som ett vuxendagis fullt med storstjärnor som skulle hållas i handen och började gråta när de inte riktigt fick som de ville.
Skillnaden mellan Juventus och Inter är nog, precis som många ständigt påpekar, mentaliteten i klubbarna. I Juventus lämnar man inte något åt slumpen. Denna taktik kan stundom ge ett väldigt tråkigt intryck, en grå massa som söndag efter söndag springer ut och spelar 1-0. Inter å andra sidan, ”pazza Inter”, de springer vecka efter vecka ut och lämnar det mesta till slumpen. Ibland vinner man med 5-0, och ibland torskar man med samma siffror. Med handen på hjärtat ska det väl sägas att den förra säsongen var lite annorlunda, men vad det beror på är väl rätt tydligt.
Nej, Inter är ingen vinnarklubb. Lukten av vinst sitter inte i väggarna, känslan av stolthet hos spelarna (Zanetti undantaget) ligger inte i klubbmärket, nej, det egna värdet är högre. Spelaren framför klubben. Se hur det gick mot Valencia förra året.
I helgen är det dags för Juventus – Inter på Stadio Olimpico i Turin. Jag vet att det är ett rätt stort antal svenskar som skall flyga ner för att se matchen på plats. Jag skulle ge mycket för att få vara plats för att skrika smädesramsor mot Luis Figo och co. Så barnslig är jag. Saken är den att för första gången på mycket länge upplever jag de där känslorna som ”i romanisti” och ”i laziali” känner inför ”Derby Della Capitale”.
Vinnarna mot Förlorarna, Stadio Olimpico i Turin. Låt festen börja!