Seger mot Roma - Del Piero avgjorde på kungligt manér.
Det var en fin afton för oss som gillar Juventus. Det blev tre poäng mot ligatvåan Roma och Champions League är inom räckhåll.
Stormatchen vi alla satt och väntade på nådde aldrig riktigt den höjd som vi önskade. Tyvärr. Istället för en komplett och sagolik helhet, så var det de små detaljerna och den stora legenden som blev blickfånget för kvällen. Turin skriker av glädje och kärlek till en speciell ikon.
Det blev en variant av ett 4-3-3 som Juventus skulle inleda matchen med. Nyförvärvet Sissoko inledde återigen på bänken och den givna trion (Nedved, Zanetti och Camoranesi) skulle agera generaler på mittfältet. Istället för att gå i bräschen för ett vägvinnande kantspel, så flängde Nedved och Camoranesi runt och stöttade upp där det behövdes.
Romas balansspelare, De Rossi och Pizarro, kämpade i det centrala med att stänga ytorna för Il Pinturicchio, som släpade bakom Trezeguet och Iaquinta. Inledningvis av matchen fanns det dock ingen tydlig struktur i Juventus anfallsspel. Visst kom laget fram i offensiva lägen, men oftast togs fel beslut i de avgörande passningarna eller så chansade de på långa bollar in mot straffområdet (Zanetti älskar långa bollar). Romas försvar hade inga som helst problem med att freda sitt defensiva territorium.
Roma inledde som väntat försiktigt och våga inte spela ut sitt annars så välfyllda register. Ranieris mannar hade säkerligen fått instruktioner om att låta deras ytterbackar få komma upp på kanterna och försöka slå inlägg mot ett mycket taggat Juventusförsvar. Detta för att Juventus sedan skulle kunna få kontra mot Roma och försöka finna anfallarna med snabba uppspel. Lite av en ge-igen-med-egen-medicin-taktik från Bianconeris mot sina antagonister från Rom.
Efter hand visade det sig att också Juventus vänsterback Molinaro relativt ostört kunde komma på sin kant med bollen under kontroll. Zebina gav sig inte ut på samma offensiva raider. Dock fanns det inte många passningsalternativ framåt mot Del Piero, Trezeguet eller Iaquinta. Det kändes som om det behövdes en fast situation för att pulsen hos mig och alla de andra som tittade skulle öka. I det ögonblick Nedved begav sig närmare Romas straffområde kunde man intuitivt ana att något skulle hända. Antingen en raket i krysset eller en fixad frisparksmöjlighet.
Det skulle bli det senare. Resten är redan en modern klassiker. Jag sitter med mitt för kvällen, mycket goda röda vin och småler över Il Pinturicchios koncentrationsritual. Pulsen ökar. Jag är redo att möta sanningens ögonblick. Ansatsen, blicken och kroppsspråket ger tydliga signaler. Bollen ska in och hela Turin ska få jubla. Il Pinturicchio gör 1-0. Frisparken är det som tillsammans med vinet (vatten hade också räckt) gör kvällen minnesvärd en bra tid framöver. Kungligt.
Efter att Camoranesi tvingats utgå i paus, så fick aldrig Juventus chansen att hålla bollen högt upp på offensiv planhalva. Nedved kunde inte axla det ansvaret på egen hand och ansåg det defensiva arbetet som mer högprioriterat.
Matchbilden i andra halvlek gav mig ånyo hög puls. Men i detta fall handlade det tyvärr om det faktum att Roma åt sig sakta men säkert in i matchen. De fick komma i parti och minut med boll och möjlighet att hitta anfallsvägar. Juventus tremannamittfällt såg stundom mycket trötta ut. Med 25 minuter kvar såg Ranieri också detta och satte in Sissoko som den fjärde gubben på mitten, i kampen mot det alltmer målsugna Roma.
Guily och Aquilani kom in för Roma i slutet för att försöka åstadkomma en kvittering. Men det gick inte mot ett disciplinerat Juventus som i flera moment fattade korrekta beslut.
De sista tio minuterna fann Juventus en viss trygghet och kunde lyfta upp laget till Romas planhalva, hålla i bollen och skapa ett par halvchanser för att kunna punktera matchen.
Det vi fick se av Juventus under kvällen var en förvånansvärt stabil defensiv som gav oss tre enormt viktiga poäng i kampen om CL-platsen.
Bäst i Juventus: Del Piero.
Kvällens fråga 1: Spelade Totti?
Kvällens fråga 2: Spelade Trezeguet?
