Historisk seger mot Inter
En påskafton vi juventini sent skall glömma. Efter calciopoli och de fråntagna titlarna har Juventus i två års tid väntat på att sätta Inter på plats. I lördagskväll på Giuseppe Meazza gick drömmen i uppfyllelse. Tillfredställelsen och glädjen var, och är fortfarande, obeskrivlig.
Tji fick ni Inter! Och grattis Roma. Juventus öppnade i och med segern i lördags upp mästerskapet. Milanolaget är fortfarande favoriter till scudetton då man har allt i egna händer, men vi minns alla vad som hände 5 maj, 2002. Underbara Juventusminnen. Får vi se en ny Interkollaps nu? (Den här gången utan Juventus deltagande.) Inte mig emot. Ur ett svartvitt perspektiv vore det så klart fantastiskt om vi kunde snuva Roma på direktplatsen till Champions League. Samtidigt delar jag Trezeguets åsikt om att det skulle vara betydligt trevligare att se Roma lyfta pokalen i maj. Jag är övertygad om att de flesta utomstående, förutom laziali, delar den åsikten.
Pazza Inter-genen såg ut att ha suddats ut... Som en blixt från blå himmel såg Mancini till att gjuta nytt liv i den klubbådra som alltid legat latent genom sitt infantila känsloutbrott efter sortin mot Liverpool. (Intertränaren meddelade sin avgång efter säsongen, bara för att dagarna senare göra en helomvändning.). Mancini gjorde där, och då, ett misstag fullt i paritet med Vratislav Greskos 2002. I Mancinis fall kan de bli extra kostsamt eftersom de flesta verkar vara överens om att Intertränarens stora förtjänst har varit att få alla färgstarka individer att dra åt samma håll. Det leder oss till följdfrågan: vad finns kvar om han tappar greppet om omklädningsrummet? Fixar han scudetton lär allt vara frid och fröjd, om inte... tack och hej! Mourinho nästa.
Att Mancini inte blev nominerad till årets tränare i Italien förra året var fel. Ändå är det tydligt att han fortfarande saknar Prandelli och Spallettis fingertoppskänsla. Till hans försvar ska sägas att Inter haft enorma skadebekymmer den här säsongen (läge att spionera på MilanLab?). Vem hade inför säsongen trott att skadorna skulle bli en faktor för Inter av alla lag! Enligt mig är man i nuläget den enda klubben med en trupp som anstår ett storlag i Serie A. Visst kan man ha sina synpunkter på avsaknaden av italienare (samt att man saknar en playmaker i CL-spelet), men bortsett ifrån det, toppskiktet i Italien är på den här punkten klart omsprungen av Premier Leagues dito. Den goda nyheten är att det kan ändras fort, en sommar är allt som krävs.
* * *
Den, under omständigheterna, goda stämning som rådde mellan spelarna i lördags gladde mig. MMA-dosen kan tillfredställas på annat håll (Mestalla?), det här är fotboll. Lite näsblod fick vi ju ändå eftersom Nedved sprang omkring och liknande omslaget till Andrew WK:s första skiva. Den värdighet som spelarna för det mesta visade upp, önskar jag ibland att vi fans var bättre på att ta efter. Pikar (som i den här texten) och en del hårda meningsutbyten hör till, men ibland är det som att respekten helt går förlorad. En falsk och påklistrad vänlighet är absolut inget att eftersträva, ändå finns det fler saker som förenar oss än tvärtom. T.ex. passionen till vårt lag... och den passionen bör aldrig ifrågasättas av andra.
* * *
Hur det än var med Camoranesis offsidemål med 9 mm... borde Del Piero ha levererat det slutgiltiga målbeviset som stängt matchen bortom allt rimligt tvivel innan den tilläts bli spännande. Kaptenen var stundtals briljant mot Inter och gjorde stackars Materazzi till det åtlöje han en gång var i Everton-tröjan. Juventus spelade smart, visade störst vilja och var väl värda segern mot ett håglöst och alibispelande Inter. Den som förmodligen knöt segernäven hårdast av alla var Ranieri som fått utstå mycket spott och spe. Faktum är att han i de stora matcherna lyckats med något som, till viss del, vare sig Lippi, men framförallt Capello, hade förmågan till.
Nyckeln i Ranieris tränarskap ligger i att han vågar bryta mönster, och att han inte är bakbunden till en viss tankemodell. Det är både en tillgång och en hämsko på samma gång. I det långa loppet förlorar Juventus på det genom avsaknaden av kontinuitet, en ojämnhet som går ut över de matcher som på pappret ska vinnas. (Stabilitet är något som Capello stod för i överflöd.) I enskilda matcher är däremot Ranieris oförutsägbara drag en tillgång som gör Juventus svårläst. På något sätt inbillar man sig att hans sätt att tänka, att våga ta motståndarna "på sängen", kommer att passa väldigt bra i Europacupspelet (bara han lärt sig något av Chelseas uttåg mot Monaco).
Införskaffas ingen central speldirigent av klass i sommar ska Ranieri, precis som mot Inter, låta Camoranesi spela där i Champions League. Alternativet med två defensiva mittfältare innebär tidigt respass à la Inter. I Serie A däremot har det ringa eller ingen betydelse, två fysiska bollvinnare kan till och med vara att föredra, bara man har rörliga kanter och intelligenta spetsar. (Se bara på Capello och Mancinis lagbyggen.)
* * *
Hatten av för den lilla Milano-klacken (Milanos borgmästare hade bannlyst utomstädes juventini) som var på Meazza för att sjunga sina Juventus-strupar hesa. Man lyckades faktiskt flertalet gånger överrösta den månghövdade Interklacken, som var väldigt tam.
* * *
Giovinco visade upp lite av sitt kunnande mot Roma i helgen: en balja och ett skott i insidan av stolpen. (7.5 i betyg av Gazzetta dello Sport.) Ingår inte La Formica Atomica i Juventus trupp nästa säsong är det en skandal. Jag längtar redan efter att få se triangolon: Giovinco-Camoranesi-Del Piero i aktion. Tre spelgenier på plan samtidigt lär borga för ett visst underhållningsvärde, minst sagt.
Två andra hemvävda spelare som bör bredda nästa års upplaga av Juventus är Marchisio och De Ceglie.
När vi ändå är inne på Turinfödda Juventustalanger: Davide Lanzafame, född 1987, gör den här säsongen stor succé i Antonio Contes klubb Bari. Anfallaren som är utlånad från Juventus har gjort nio mål på tjugonio framträdanden. Ett helt OK facit då han även fått spela i mindre framskjutna positioner än som anfallare i ett antal matcher. I sin senaste start borta mot Messina blev han stor hjälte när han med matchens sista spark gjorde 2-1 för Bari. Den trepoängaren innebar med stor sannolikhet att Serie B-kontraktet säkrades för Cassanos gamla gäng. Som en fin bonus blev han dessutom uttagen i Casiraghis U21-trupp som mötte Azerbajdzjan igår (läs tisdag). För oss med Juventusintressen är Lanzafame en intressant spelare att ha under uppsikt.
* * *
Parma i helgen… Tillåts Iaquinta att bli matchvinnare den här gången?
